Öppen konkurrens om partiledarjobbet

I Sverige envisas partierna fortfarande med att så långt det är möjligt försöka nå en sorts konstgjord konsensus kring en person, och där tänkbara kandidater absolut inte får öppet deklarera att de strävar efter partiledarposten.

Socialdemokraterna är full färd med att välja ny partiledare. Men det sker i det fördolda. Visst diskuteras vissa kandidater, men när det är dags för kongress i mars nästa år så ska en kandidat föras fram som alla i partiet – i vart fall offentligt – kan ställa sig bakom. Av detta följer att ingen får profilera sig för starkt och ingen ska helst säga att han eller hon överhuvudtaget vill bli partiledare.

Men varför inte göra det rakt motsatta?

Helt rakt och frankt fråga vem eller vilka som vill bli partiledare, och dessutom kräva att de som vill ta över rodret säger rent konkret vad de står för och hur och vart de vill leda partiet. När det sedan är dags för kongress så får ombuden rösta på de olika kandidaterna. Innan dess, alltså under perioden fram till kongressen, skulle varje kandidat öppet kampanja för sin kandidatur och tala om varför just han eller hon är bäst lämpad som partiledare.

För nog lär finns det åtminstone några som hett suktar efter den socialdemokratiska partiledarposten, även om de inte törs säga det öppet.

Låter detta som en orimlig tanke? Knappast. Det fungerar nämligen i andra länder.

I helgen blev Stéphane Dion vald till ny partiledare för Kanadas liberala parti på just detta sätt. I nästan ett år – från januari i år då den förre partiledaren Paul Martin avgick – har åtta olika kandidater öppet kandiderat till partiledarposten, och i helgen blev alltså den fransktalande Dion vald till ledare efter en öppen omröstning på partikongressen.

I förlängningen så blev Dion faktiskt inte bara vald att ett antal ombud, utan det var partiets medlemmar som valde honom. Det är nämligen partimedlemmarna som väljer ombuden – som är 5.500 till antalet – och detta efter att varje ombud sagt vilken kandidat han/hon har för avsikt att rösta på. Att kandidera som partiledare kan i princip vilken partimedlem som helst göra, förutsatt att 300 namnunderskrifter samlas in.

I Kanada är kan det liberala partiet ses som det ”statsbärande” partiet – på samma sätt som socialdemokraterna i Sverige – så jämförelsen är relevant. Precis som svenska s så är liberalerna i Kanada numera också i opposition. I januari förlorade de valet efter ett trettonårigt långt regeringsinnehav.

Per Hammar arbetar på folkpartiets kansli och var tidigare i år i Kanada för att studera det liberala partiets valkampanj. Sedan dess har han också följt partiets val av partiledare.

– Det intressanta är också de strikta regler som gäller för kandidaternas kampanjer. En kampanj får till exempel inte kosta mer än 3 miljoner Kanada-dollar, motsvarande 18 miljoner kronor, och kandidaten måste öppet kunna redovisa vart pengarna kommer ifrån, och hur dessa har använts, säger han.

– Det är inte för inte som Kanada förmodligen är världens minst korrumperade land.

Omröstningen på kongressen sker i flera omgångar i en sorts ”utslagsturnering”, och pågår tills en kandidat fått 50 procent av rösterna. Den här gången krävdes det fyra omgångar innan Dion kunde väljas före tvåan Michael Ignatieff.

– Det finns egentligen inga bestämda regler när en kandidat måste dra sig ur. Det styrs av en sorts informell överenskommelse som säger att man drar sig ur när det är uppenbart att det inte går att vinna, säger Hammar.

Så varför inte låta Mona Sahlin, Pär Nuder, Carin Jämtin, och kanske också Margot Wallström, säga varför just de ska väljas som ny partiledare för socialdemokraterna. Då har ombud och medlemmar har något att gå efter och dessutom alternativ när det gäller valet av ny partiordförande.

Men då måste det tabu som säger att ingen får ha ambitionen att bli partiledare en gång för alla försvinna.

Pär Krause

[email protected]