Om jag mötte en Hizbollahterrorist

Om jag hade en terrorist från Hizbollah framför mig, tänk bara för en liten stund, vilken chans. Då skulle jag inte skjuta honom, för vad är det värt, att vara likadan, dessutom är jag inte lagd åt det hållet.

Men likgiltighet och undfallenhet är en lika farlig återvändsgränd.

Jag vet inte riktigt hur man hanterar en terrorist, det ingick inte i grundkursen på statsvetenskapen, och är inget basämne i nya gymnasiet, föreställer mig att terrorister inte precis lägger örat till. De är knappast lyhörda på det sättet och samvetsgranna, det ligger i sakens natur. Och vad jag vet är det inte bara jag som funderar över den här frågan just i dessa dagar, det gör även Bush och Putin och alla andra av världens ledare. Och de verkar ju inte ha kommit på något klipskt, de heller.

Om, jag säger om, jag ändå hade en terrorist framför mig, någon från Hizbollah till exempel. Så skulle jag säga att det får vara nog nu. Skippa allt det där trackande av grannarna i Israel, hatande av USA och allt annat dumt, som just i dagarna har lett till att åtta vanliga järnvägsarbetare i Haifa inte kan gå till jobbet i morgon. Och som någon slags logik i detta lever inte nio libanesiska barn som för några dagar sedan tog landsvägen från Beirut med sina familjer.

Det finns inget förnuftigt samband mellan barn och järnvägsarbetare, de har bara fått betala med livet i en konflikt som har ett högre spelteoretiskt syfte.

I svenska medier utses den mest skyldiga sidan. Den här lättsinniga sällskapsleken om svarte Petter är alltför cynisk. I stället måste det vara viktigt att möta kärnan i det som genererar terrorns våld. Och tvärt emot alla schablonföreställningar är det varken fattigdom eller religion som är boven, utan själva grundantagandet att man (individ, grupp eller nation) tror sig kunna förlägga det onda inom sig hos någon annan (individ, grupp eller nation).

Insikten är smärtsamt enkel: vi människor, oavsett om vi är svenskar, libaneser eller israeler är som folk är mest, det vill säga lite goda och onda på en gång. De båda sidorna av oss själva måste integreras och när vi gör det kan vi inse att det går att ha ett hyggligt liv ändå, det var inte så farligt. Man behöver inte utse en syndbock, en ondskans lakej eller vad det nu kan vara för nåt för att bli ”renad”.

Terroristerna lever i en förfalskad föreställning att de kan bli starka genom att göra någon annan svag. De bygger upp en värld där allt ont ligger någon annanstans, och genom att förgöra det onda som är förlagt hos andra, kan man i någon slags psykologisk trollkonst bli kvitt hos det hos sig själv.

Funkar det?

Naturligtvis inte. Snart kommer svagheten krypande och ett nytt terrordåd måste utföras i tvångsmässigt bemästrande av inre svarta krafter, retoriskt förklädda till förföriska budskap.

Det jag vill säga till den där terroristen framför mig är att jag inte bara ser alla hans bomber och missiler, utan också hans förvildade rädsla att umgås med delar av sig själv, som för länge sedan varit förbjudna.

Förlägg inte den rädslan till någon annan, skjut den inte över gränsen, gör inte andra till offer, utan ta hand om dig själv. Sköt om dig och stå ut med att du, liksom alla andra, har dina goda och dåliga sidor och allt det faktiskt är helt okej.

Marika Ehrenkrona

ehrenkrona@hjarnverk.se