Obamas synligaste arv: Donald Trump

Listor över de bästa presidenterna är vanliga i USA. President Barack Obama har ägnat många ord under sitt sista år att kasta bästa möjliga ljus över sina prestationer. Jämför med president George W Bush, som rycker på axlarna: ”Det där kommer att avgöras långt efter min död.” Också i det har W större förstånd. Dagens omdömen är färgade av önsketänkande och okunskap.

Ändå tänker jag gissa.

Jämfört med president Trump och president Clinton—och väl i klass med varje president—gav Obama ämbetet värdighet. Det är viktigt att den fria världens ledare respekteras och Obama gav aldrig ett oseriöst intryck. Han satte sig in i sakfrågor och uppträdde alltid som en vuxen man.

Hittills har Obamacare varit ett fiasko. Räckvidden har inte nått målen, kostnaderna har varit långt högre än beräknat. Obama lovade att alla som ville behålla sin läkare eller försäkring skulle kunna göra det och svek tiotals miljoner amerikaner. I dag tycks det som att Obama visste att han hade fel vilket då kallas att ljuga. Ett av USA:s mest respekterade faktagranskningsinstitut, Politifact, har utnämnt löftet till årets grövsta lögn.

Men historien är lång. Obamacare är en viktig början. Det har blivit politiskt omöjligt att motarbeta allmän sjukförsäkring i USA. Äger landet ett stabilt system år 2030 kommer Obama att vara den som tog de första, vinglande stegen.

Ekonomin på hemmaplan? Efter att ha försökt övertyga den demokratiska kongressen att vidta åtgärder tvingades president Bush under sin sista höst i Vita Huset se landets ekonomi krascha. De åtgärder han vidtog räddade förmodligen världen från katastrof och Obama övertog klokt nog W:s linje. Det var bådas förtjänst att botten inte föll ur (även om W tog den största politiska risken).

När krisen var över tappade Obama greppet. Istället för jobbprogram fuskade han sin sjukförsäkringsreform genom kongressen och blev landets mest polariserande president. Samarbetet mellan partierna lamslogs. Obama lyckades därför inte genomdriva den immigrationsreform för vilken president Bush lagt grunden, men värst drabbades den ekonomiska återhämtningen. Det blev omöjligt att enas om åtgärder.

I dag noteras de många jobb som skapats under Obamas andra mandatperiod. Det är som att ge beröm åt någon som brutit benet för att denne kan gå när gipset tagits bort. Obamas väg ur depressionen blev den längsta i landets moderna historia trots att statsskulden tilläts explodera. Till sist var det oundvikligt att pengar började strömma in i systemet, men det skedde trots politiken.

Utrikespolitiken? När Mitt Romney pekade på Ryssland som en framtida, säkerhetspolitisk fiende svarade Obama: ”1980-talet ringde och ville ha sin utrikespolitik tillbaka.” I dag hotar Putin världen i alla geografiska riktningar och har fått Syrien och Iran i present av USA.

Obama drog tillbaka trupper från Irak just när landet stabiliserats och öppnade för ISIS. Han missbedömde den arabiska vår som president Bush tvingat fram och lämnade Nordafrika till islamistiska fundamentalister. Han släppte in Kuba i värmen varpå förtrycket av politiska dissidenter omedelbart sköt fart. Han lät Kina expandera sin maktsfär i Bortre Asien. Nordkorea och Iran har i det första fallet skaffat kärnvapen och i det andra kommit nära. Vad avtalet med Iran ger vet vi inte, men det inger inga trygghetskänslor. Fråga Israel.

Världen är en långt farligare plats i dag än för åtta år sedan. Det är en följd av Obamas svaghet och önsketänkande.

Klimatavtalet i Paris är lika omöjligt att bedöma som Obamacare. Det framstår som svagt på gränsen till tomt, men kanske är det inledningen på ett starkt åtgärdsprogram. I dag är det omöjligt att bedöma.

Slutligen, Obamas synligaste arv: Donald Trump. Bara ett svagt ledarskap ger en sådan efterträdare.

Min vilda gissning är att president Barack Obama kommer att ges ett respektfullt eftermäle, men beskrivas som den vid sidan om Jimmy Carter svagaste presidenten sedan Herbert Hoover. Att kalla Richard Nixon svag är fel ord, men givetvis hamnar en skurk långt efter Obama på listan.

Roland Poirier Martinsson är kolumnist på Realtid.se. Varannan vecka skriver han om människor, kultur och samhälle. Han är doktor i filosofi och författare. Roland Poirier Martinsson har de senaste tjugo åren delat sin tid mellan Sverige och USA och har nu flyttat hem.