Så har då det amerikanska presidentvalet lagts till handlingarna. Det är förtröstansfullt att denna tilldragelse fick en något större uppmärksamhet i svenska media än en prinsessförlovning.
Obama och Keynes
Mest läst i kategorin
Vi tenderar att alltid underskatta USA. Denna stora brokiga demokrati som räddat den gamla värld från vilken den stammar vid flera kritiska tillfällen när vi inte själva orkat med. Någon har sagt att skapandet av Amerikas Förenta Stater kanske är den största uppfinningen någonsin? Det tål att tänkas på.
Hur många gånger – under endast min korta tid som medveten individ – har man inte hört att USA är finansiellt slut, dess storhetstid förbi, dess konsumism förödande etc?
Ändå har hela västvärlden med rätta låtit sig imponeras och tagit efter detta väldiga och kreativa land som grundlades genom fattiga och förföljda människors invandring dit från Europa. Trots det klagar vi ständigt på USA och det kan vi göra ostraffat då deras konstitution (”We the people…”) garanterar oss den rätten sedan 1787.
Jämfört med alla andra länder, Kina inkluderat, har USA de största ekonomiska rattarna att vrida på. En liten vrickning så är budgetunderskottet borta, hips, vips. Och skattetrycket i USA är väl ungefär hälften av vad som gäller i ”välfärdslandet” Sverige. Vi drar i det tysta ned försvaret och statsmedel försvinner istället till obskyra reformer, småkorrupta och ineffektiva myndigheter vilkas syften ofta är svårbegripliga för vanligt folk.
Vi ska också vara tacksamma för att USA fortfarande har den i särklass största slagkraften vad försvar och krig beträffar. Det har i sanning gagnat Europa väl vid flera tillfällen. Churchill sa; ”USA gör allting rätt, men först sedan de prövat allt annat”.
För när förbländningen från kungligt lyxliv och skön retorik från Obama nu släpper så står vi där igen.
EU är traumatiserat och det finns skäl tro att detta tillstånd kommer att vara under en lång och plågsam tid. En ogenomtränglig och ständigt växande byråkrati, kohandel, rackarspel och politiska floskler gör att inte ens den mest begåvade och upplyste EU-medborgaren har en aning om vad som egentligen händer i ansträngningarna att rädda ett sjunkande skepp och för att rädda ansikten och förmåner. Det enda jag tror vi kan säga med säkerhet är att det kommer att kosta medborgarna pengar. Notan måste betalas till slut.
I Sverige har vi slagit oss för bröstet när det gäller vår till synes goda ekonomi, låga skuldsättning, balanserade statsbudget med mera och det må vara hänt. Men vi måste komma ihåg att allt det vi kallar välfärd, ett oklart och politiskt missbrukat begrepp, i stort sett endast kommer från en källa, nämligen från vår industri och då naturligtvis främst exportföretagen och de importkonkurrerande företagen.
Situationen på arbetsmarknaden, det vill säga främst sysselsättningsgrad och arbetslöshet, är inga mål i sig utan ett resultat av vad vårt näringsliv förmår att producera och sälja. Alliansregeringens så kallade arbetslinje talas det nu inte så högt om då det är väldigt oklart om reformerna i denna del haft någon påtaglig effekt? Det var ett bra försök men när det inte fungerar får man pröva något annat, något som dock politiker har så oerhört svårt för. ”Vi har minsann inte gjort något fel!”
Vad vi borde göra är att sänka företagens indirekta arbetskraftskostnader, avskaffa lagen om anställningsskydd (LAS), det vill säga överge turordningsreglerna som är bisarra i ett land som önskar att dess industri skall växa, att dess arbetsmarknad skall vara flexibel. Detta bör kombineras med en storsatsning på eftersatt infrastruktur i form av främst järnvägar och vägar.
Politiker talar mycket om nödvändigheten av flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden men ändå gör man inget radikalt för att inte uppröra fackföreningsrörelsen. LAS princip; ”sist in först ut” är ju en stor kork á la Tusen och en natt-sagans flaska och har så varit sedan LAS kom till i mitten på 1970-talet. Självklart har denna lag skapat en stelbenthet som hämmat produktivitetet och sysselsättning. Och det är endast genom ökad produktivitet som vårt välstånd i materiella termer kan öka.
Om vi som ett förenklat räkneexempel antar att LAS hämmat produktiviteten med i genomsnitt endast 0,2 % per år (sannolikt en kraftig underskattning) har vi under dessa år tappat ett belopp som motsvarar 8-9 % av vår BNP, eller omkring 300 miljarder SEK, i välfärd.
Men många av våra politiker hakar istället upp sig på att vinster uppstår i den del av ”välfärden” som drivs i privat regi. Vår nye kommunistledares appell är; ”Inga vinster i välfärden”. Sådant vittnar om total okunskap om de ekonomiska sambanden och om vad som är viktigt samt är dessutom opportunistisk och total innehållslös retorik. Att vädja till de dumma! Vi kan inte ha privat verksamhet och samtidigt förbjuda vinster, det är lika självklart som att solen går upp i öster.
Nu ökar varslen och tillväxtprognoserna skrivs ned över en stor del av Europa. Med de höga skatter Sverige fortfarande har, trots Reinfeldt & co:s skattesänkningar, blir hävstångseffekten brutal på statsfinanserna när den reala tillväxten mattas eller kanske till och med blir negativ medan utgifterna rusar på. Vi måste därför räkna med att budgetsaldot kommer att försämras i rask takt.
En lösning vore att slopa utgiftstaket under några år och satsa på infrastruktur som på sikt kommer att bidra till tillväxt och därmed till den verkliga ”välfärden”. Jag tror att det är dags för en Keynesiansk slängpolka och att lyfta på mösskärmen och se lite längre än vad näsan är lång.
USA har sedan länge en betydligt rörligare och flexiblare arbetsmarknad än vi. Jag gillar republikanernas ständiga kamp mot höjda skatter och ”big government” men deras högerflygel är förödande och har drag av Ku Klux Klan och religiös fanatism.
Obama måste de kommande åren lyckas med att höja skatterna en aning för de bäst beställda och anamma lite av sin föregångare Franklin D. Roosevelts Keynesianska approach. Vi får hoppas att han lyckas med det i USA:s och därmed hela världens intresse.
Compricer är Sveriges största jämförelsetjänst för privatekonomi. Klicka här för att jämföra courtage.