Obama kräver smartare reglering av finanssektorn

NEW YORK Bloomberg var fram till 2001 demokrat, men vann valet till borgmästare i New York 2001 som republikan och omvaldes 2005. Han lämnade emellertid det republikanska partiet sommaren 2007 och många spekulerade i att han skulle ställa upp som oberoende presidentkandidat i år; en sak som han avfärdade i New York Times den 28 februari. Hans välkomnande av Obama födde förstås spekulationer om Bloomberg som Obamas vicepresidentkandidat, men det är ganska långsökt.

Barack Obama inledde sitt tal med att välkomna två andra dignitärer bland gästerna, förre Fed-ordföranden Paul Volcker och förre SEC-chefen William Donaldson. Sedan dök han in i en historisk utläggning som gick tillbaka till Abraham Lincoln, Thomas Jefferson och Alexander Hamilton.

Den stora fråga som nationens grundare hade att tackla var hur regeringen samtidigt skulle kunna främja frihet och det allmännas bästa, en balanskonst som enligt Obama fortgår till denna dag, men som knäsatts särskilt under president George W. Bush, vars budskap till det amerikanska folket enligt Obama varit att ”ni får klara er bäst ni vill.”

Han lyfte också fram konflikten mellan Hamiltons dröm om en stark och industriell nation och Jeffersons dröm om ett jämlikt agrarsamhälle, men såg en förenande länk i att bägge ville se en ekonomisk utveckling baserad på det amerikanska folkets uppfinningsrikedom och driftighet, samt gav varje amerikan en chans att förbättra sin ställning genom utbildning och ett samhälle som var öppet för alla.

De följande tvåhundra åren beskrevs av Obama som en balans mellan ”egenintresse och samhällsintresse, marknader och demokrati, koncentration av makt och rikedom med nödvändigheten av insyn och transparens och möjligheter för alla medborgare.”

Rötterna till dagens finanskris härledde han till en alltför ensidig och ohämmad avreglering under Reagan-, Clinton- och Bush-regeringen. Han sa att han inte är dogmatisk, utan pragmatisk och insåg att globaliseringen och den tekniska utvecklingen gjort många regleringar obsoleta. Men den ensidiga och ofta ideologiskt motiverade avregleringen bidrog inte bara till att stimulera ny teknik och nya produkter, utan också till bubblorna inom telekom, energi och finanssektorn.

– Det amerikanska experimentet fungerade till stor del därför att vi väglett den osynliga handen efter en högre princip. Det var aldrig meningen att den fria marknaden skulle vara en frihet att ta för sig allt man kan, oavsett hur man gör det. Det är därför vi har trafikregler; för att göra konkurrensen rättvis, fri och ärlig. Vi gjorde inte detta för att strypa initiativet, utan för att främja välstånd och frihet, sa Obama och tillade att vi idag förlorat en del av känslan för delat välstånd.

Det hände inte av en slump, utan berodde på beslut som fattats i styrelserum, på börser och i Washington.

– Vi misslyckades både under republikanska och demokratiska adminstrationer att förhindra verksamhet som alltför ofta belönade finansiell manipulation istället produktivitet och sunda affärer. Vi lät specialintressena sätta tummen under den ekonomiska vågen. Resultatet blev en förvriden marknad som skapade bubblor istället för stadig och hållbar ekonomisk tillväxt; en marknad som favoriserade Wall Street över Main Street, men i slutändan skadade bägge, sa han och kritiserade därmed även Clinton-regeringen.

Han jämförde också med den stora depressionen på 1930-talet som ledde till det system med socialförsäkringar och finansiell reglering, vilket republikanerna ägnat de senaste decennierna åt att försöka riva upp.

Han förnekade inte att det fanns ett behov av att se över det gamla regelsystemt, men menade att man gått för långt och avreglerat av ideologiska skäl och pur girighet istället för att modernisera regelsystemet så att det passar den moderna globaliserade ekonomin. Den ensidiga avregleringen resulterade enligt Obama i telekom-, energi och nu finansbubblan.

– Detta var inte den osynliga handens verk, utan ett resultat av att lobbyisterna tippat balansen i Washington, plus att revisionsbranschen kommit att präglas av kraftiga intressekonflikter och att finanssektorn underblåst överinvesteringar, sa han.

Den ekonomiska balansen förvärrades enligt Obama ytterligare pga Bush-regeringens ansvarslösa finanspolitik med skattesänkningar för de rika, samt ett onödigt krig som kostat tusentals miljarder och finansierats med underskott och lån utomlands.

Följden blev en finanskris som visar att det inte bara är Main Street som behöver skyddas med regleringar, utan även Wall Street.

– Det som var dåligt för Main Street visade sig vara dåligt för Wall Street också. Smärtan spred sig uppåt, sa Obama anspelande på Bush’s ”trickle down economics” – det vill säga tanken att de fattiga i det långa loppet kommer att tjäna på att de rika blir rikare.

Han kritiserade president Bush för att varna för att göra för mycket för att hjälpa dem som drabbats av krisen och gav John McCain en känga för att vara på samma linje och för att vilja leda ”en tredje Bush-regering.” Som kontrast presenterade han ett åtgärdsprogram på 30 miljarder dollar (180 miljarder kronor), vilket fokuserade på att stöda delstaterna och familjer som riskerar att bli av med sina hem.

Han krävde en reform av hela systemet för reglering av finanssektorn och ökad insyn i hur hedgefonder och andra finansbolag utanför banksektorn opererar, plus hårda straff för dem som lurar folk att ta banklån på falska premisser.

– Våra kapitalmarknader har hjälpt oss att bygga världens starkaste ekonomi och de är en källa till vårt lands konkurrenskraft, men de kan inte vara framgångsrika utan allmänhetens förtroende.

Han lade fram ett sex principer för hur finansväsendet bör reformeras:

1.Den som lånar pengar från regeringen måste också vara föremål för regeringens granskning och översyn.

2.Reform av kraven på alla reglerade finansiella institutioner. T ex: Kraven på andelen kapital i förhållande riskexponeringen måste skärpas. Likviditetsrisker måste hanteras bättre.

3.Strömlinjeforma de reglerande myndigheterna för att undvika att de överlappar eller strider med varandra.

4.Ändra systemet så att institutioner regleras beroende på vad de gör och inte vad de är. Ett exempel är att bankers verksamhet inom subprime lån reglerats, men inte lånemäklare och andra företag, trots att två tredjedelar av subprime lånen kommit från andra institutioner än banker.

5.Det är dags att vara på sin vakt emot och slå ned på transaktioner som manipulerar marknaderna.

6.Skapa en process för att upptäcka systematiska hot mot det finansiella systemet. Obama föreslår en kommission som ska studera de finansiella marknaderna och regelbundet rapportera till presidenten. Det skulle kunna hjälpa till att upptäcka hot innan de utvecklas till en kris.

– Dessa sex principer ska leda de legala reformer vi behöver för att bygga det 21:a århundradets regelsystem, men de förändringar vi behöver går långt bortom lagar och regleringar. Vi behöver ett skifte i de finansiella institutionernas och de reglerande myndigheternas kultur, sa Obama och kritiserade styrelseledamöter och toppchefer som inte förstår de risker deras egna institutioner utsatt sig för.

– Den amerikanska drömmen har börjat glida undan för alltför många amerikaner. Wall Street har på sistone drabbats av dysterhet om vår ekonomiska situation, men för många amerikaner har ekonomin de facto befunnit sig i en recession under de senaste sju åren. Vi har just gått igenom den längsta sammanhängande perioden av ekonomisk tillväxt sedan andra världskriget som inte åtföljts av någon tillväxt i en typisk familjs inkomst, sa Obama och efterlyste en ny politik ”som ställer George W Bush-politiken” åt sidan.

Istället behövs satsningar på utbildning, forskning, hälsovård som alla har råd med, nya ”gröna” jobb och investeringar i landets infrastruktur, inklusive expanderad access till bredbands kommunikationer. Precis som Hamilton och Jefferson måste landet samlas för att forsätta deras jobb, avslutade Obama i samma sal där en relatitvt okänd landsortsadvokat höll ett tal 27 februari 1860.

Advokaten hetter Abraham Lincoln och skulle snart bli sitt partis presidentkandidat.