Obama i det syriska hörnet

Det är svårt att inte låta sig imponeras. Obama dominerade och trollband vid presskonferensen tillsammans med Fredrik Reinfeldt. Han hade modet att föra en dialog med sig själv kring krigets anatomi och moral och egenheterna med att vara just USA:s president. Även detta var imponerande.

Självklart var det Syrienfrågan som dominerade och där var ju knappast Sverige en särskilt intressant diskussionspartner. Obama försökte slingar sig ur ”den röda linjen”, det vill säga att USA skulle straffa Syrien om man använde kemiska stridsmedel. Nu hade det skett och det är svårt tro att inte al-Assad hade sitt finger med i detta dödliga angrepp på oskyldiga personer inklusive barn.

Presidenten menade att det inte var han som dragit upp den röda linjen utan världssamfundet, Ja, försöka duger men de facto hade Obama målat in sig i ett hörn. Erfarenheterna säger att det är oerhört lätt att starta ett krig och oerhört svårt att avsluta det. En angripare kan omöjligen bestämma själv att det skall bli ett kort krig eller endast ett kirurgiskt ingrepp. Det fungerar inte så, det har vi sett i Vietnam, i Irak och på många andra håll.

Så blev David Cameron desavouerad i det Brittiska Underhuset och fick en påminnelse om att imperiet och krigsviljan för att försvara ”civilisationen” mot ondskan var som bortblåst. Den sista lågan släcktes av Tony Blair som kastade sig i knät på USA och liksom Churchill på sin tid hänvisade till den ”speciella” atlantiska relationen.

Frankrikes pressade president, Hollande, drog dock direkt svärdet ur skidan och förklarade att man var beredd att omedelbart attackera Syrien. Som tack uttryckte den amerikanska administrationen att Frankrike ju ändå var USA:s äldsta vän. Det var ju Frankrike som stred på kolonisternas sida mot britterna när USA blev till efter det så kallade Frihetskriget. Detta måste ha känts tungt för Cameron.

Därefter kom Ryssland med sitt utspel att om Syrien ställer sina kemiska vapen under internationell kontroll så borde det inte finnas någon anledning till angrepp från USA:s sida. Men USA:s tänkta attack måste väl främst ses som en vedergällning, ett straff för att regimen åtminstone sanktionerat användandet av giftgas för att döda civila. Om jag slår ihjäl någon så är det ju knappast vad vi menar med straff att jag tvingas lämna in mordvapnet!

Det måste dessutom vara en omöjlighet att med kirurgisk precision bomba alla tänkbara lager av kemiska stridsmedel, eller? Nåväl, det öppnar ju onekligen upp för Obama att kliva ur det hörn han målat in sig i. Frågan är om han kan göra det torrskodd? Samtidigt kan det ju inte uteslutas att det ryska initiativet endast är en snubbeltråd för att förhala ett avgörande.

Mycket talar för att det blir svårt för USA att om en månad eller så återuppta hoten om det visar sig att man inte kan enas om själva mekanismen för förvaring och kontroll av befintliga kemiska stridsmedel. Ett syfte med att, liksom Ryssland, kasta in Erisäpplen i kritiska situationer är ju att skapa förvirring och handlingsförlamning. Vi kan bara vänta och se.