Nytt argument - gammal retorik

Att vi i den rika världen anser oss veta bäst när det gäller hur de fattiga länderna ska agera för att främja den egna utvecklingen är inget nytt. En överlägsen storebrorsattityd gentemot utvecklingsländer har funnits i 40 år. Det nya är att antikapitalister, globaliseringsmotståndare och biståndskramare har hittat ett nytt argument att slå tredje världens människor i skallen med; klimatförändringen.

På 1970- och framförallt 1980-talet var det många i den rika världen – politiker och diverse stödorganisationer – som fasade sig över utvecklingen i fattiga länder.

Det är möjligt att vi i västvärlden kunde klara av marknadsekonomins och konsumtionssamhällets alla frestelser, men människorna i den fattiga delen av världen – afrikaner kanske allra mest – måste skyddas. De var alldeles för svaga och utsatta, och utan vårt ”beskydd” och vägledning kunde de – hemska tanke – få för sig att vilja tjäna pengar och – ännu hemskare – vilja konsumera för pengarna.

Budskapet på den tiden var att utvecklingsländerna måste välja en annan väg för att nå utveckling och välstånd. Materiella begär var av ondo. Och ett framtida välstånd skulle i första hand garanteras av de rika länderna i form av bistånd.

Med tiden fick dessa grupper det allt svårare att argumentera för sin sak när det blev uppenbart att det inte fanns någon annan väg. Utvecklingsländerna kunde bara bli rika på samma sätt som de utvecklade länderna en gång blev rika.

Men nu har alltså klimatfrågan anammats av många så kallade fria organisationer, liksom en del politiska företrädare, som säger sig värna om utvecklingsländerna. Därmed kan gamla ståndpunkter på ett mycket praktiskt sätt plockas upp igen.

Konsumtionssamhället och tillväxthetsen antas återigen vara den stora boven. I många fall riktas udden mot just det som skulle kunna vara utvecklingsländernas språngbräda mot välstånd.

Afrikagrupperna – en av de mest dogmatiska och fördomsfulla organisationerna – riktar in sig på den ökade turismen till afrikanska länder.

Naturligtvis tar de till miljö- och klimatargumentet, men ingen kan undgå att höra ekot från förr. Visst talar de om flygets koldioxidutsläpp, men mestadels handlare det om turisternas resursslöseri och att de utländska turisterna tar med sig ”överflödssamhällets sätt att använda energi och vatten” till det fattiga landet.

”Hur länge kan turismen fortsätta att växa? Har världsmiljön råd med turism?” frågar organisationen retoriskt.

Att turism genererar inkomster och arbeten i berörda länder, och därmed utgör ett levebröd för många människor i utvecklingsländerna finns inte med i Afrikagruppernas ”analys”.

Afrikagrupperna är naturligtvis långt ifrån ensamma. I ett anförandet inför Konsumentföreningen i september i år talade Europaparlamentarikern Anders Wijkman om handelns och konsumtionssamhällets förbannelse.

Istället för att nämna att såväl handel som konsumtion i många fall är grunden för utveckling propagerade Wijkman för att vi för miljöns skull måste upphöra med ”nonsenshandeln”. Hur definierar han då nonsenshandel? Jo, det är till exempel när vi köper skjortor från Thailand, gymnastikskor från Kina eller mango från Kenya.

Om utvecklingsländerna i övrigt säger Wijkman att: ”Dom har naturligtvis rätt till utveckling precis som vi. Men dom behöver inte göra om våra misstag”. Beakta att detta sades i september 2006.

Men är inte klimatförändringen ett reellt hot som måste tas på allvar?

Jovisst, men tyvärr har fokuseringen på klimatförändringen fungerat som ett argument mot konsumtion och tillväxt.

Men det är inte tillväxt i sig som orsakat klimatförändringen, lika lite som det är handeln eller konsumtionen som gjort det. Däremot har tillväxten generat utveckling som i sin tur främjat framtagandet av alternativa och nya energikällor. Det är tillväxten som bidragit till renare produktion, och det är tillväxt som gjort att luften i industriländerna är renare i dag än vad den var för 25 år sedan.

Däremot tenderar stillastående och frånvaro av utveckling och tillväxt att leda till ineffektivitet, resursslöseri och i förlängningen sämre miljö.

Istället för att tala om att utvecklingsländerna inte ska göra om våra misstag borde Wijkman och andra tala om att utvecklingsländerna ska tillåtas följa de rika ländernas exempel. Framförallt så ska de tillåtas välja själva vilken väg de ska gå.

För om utvecklingsländerna väljer själva så kan vi nog vara ganska säkra på att de kommer att välja ”tillväxtvägen”. Det har nog världsmiljön råd med. Frågan är snarare om den har råd att var utan den utvecklingen.

Och vill du ge de fattiga länderna en hjälpande hand? Åk dit som turist!