Nya uppgifter om Latexmannen

Motivet ska ha varit att han var kontroversiell i den franska finansvärlden. När hans älskarinna, Cécile B erkände presenterade polisen det som ett passsionsdrama som spårade ur. Och historien om Latexmannen kom som ett välkommet brev på posten för vissa intressen. Det hävdar två schweiziska författare i boken, ”Mort d’un banquier”, som totalförbjöds i Schweiz.

Den 2 mars 2005 hittades Edouard Stern död i sin lyxvåning. Iförd endast latexdräkt.

Men han har i praktiken mördats två gånger. Det har funnits ett intresse av att sprida en diabolisk nidbild av finansvärldens ”Svarte prins” och förvandla mordoffret till en ”Bödel”. Och även om det bevisas att han död var ett ”crime passionnel” fanns det en och annan person, som drog en lättnadens suck när han försvann.

Det hävdar Valérie Duby och Alain Jourdan, båda undersökande journalister vid den schweiziska tidningen La Tribune de Genève.

Deras bok, Mort d’un banquier, ”Mordet på en bankman”, säljs nu i franska bokhandlar, efter att ha censurerats av en domstol i Schweiz .

Utgivningsförbudet motiverades med att Edouards Sterns älskarinna Cécile B ännu inte har dömts av någon domstol. Rättegången väntas äga rum tidigast hösten 2007.

Enligt Céciles advokater utsattes deras klient för rena trakasserier av bankmannen, som inte kunde acceptera en brytning. Journalisterna beskriver detaljerat Sterns och Céciles turbulenta och till synes passionerade förhållande. Det var på upphällningen, vilket tydligen gjorde Stern halvgalen och enligt författarna var den där miljonen dollar, som Stern placerade på Céciles konto ett slags desperat kärleksbevis – som Cécile på förhand hade lovat att hon skulle betala tillbaka.

Men när pengarna väl fanns där, började hon bränna dem. Och hade ingen lust att lämna tillbaka dem, vilket gjorde att Stern tog till en lögn. Han sa till bankledningen att pengarna egentligen fanns där som betalning för några Chagallmålningar, som han aldrig hade fått och lyckades blockera kontot.

Även efter mordet har Cécile försökt få loss sin miljon. Detta, menar Sterns familj, är ett bevis för att hon inte alls är en förvirrad och deprimerad kvinna.

Men det är inte bara bankmannen som har blivit utsatt för ryktesspridning.

Céciles egen far har hävdat att hon levt ett liv som lyxprostituerad, men Céciles vänner säger att påståendet är absurt. Sterns familj vill knappast heller trycka på den versionen, eftersom det också svärtar deras avlidne släkting, men hävdar ändå att älskarinnan mest var ute efter Sterns pengar.

Enligt journalisterna var det också från början mer tilltalande för hans släktingar att tro på att han blev föremål för en ren avrättning, till exempel genom ett beställningsmord eller ett överlagt mord, än att han blev offer för ett mer ”simpelt” dråp som kunde vara resultatet av urspårade sexlekar.

Enligt vännerna är Cécile en intelligent och känslig konstnär och är lika mycket offer, som den man som hon tog livet av.

Direkt efter att hon hade skjutit Stern, städade hon noggrant upp efter sig i lyxvåningen, diskade, torkade av och plockade upp patronhylsorna. De tre pistoler, som hon hade tagit ur Sterns vapensamling, varav ett var mordvapnet, slängde hon i Genèvesjön. Sedan åkte hon hem till sin bostad, som hon delade med sin äkta make och packade en väska.

Av oförklarliga skäl stoppade hon också ner den blodstänkta sado-masochistiska dräkt, som hon hade på sig när hon sköt Stern. Av lika obegripliga skäl ska hon senare ha skickat den i paket med posten till släktingar i Frankrike. Sedan tog hon till flykten på ett nästan tragikomiskt sätt. Hon satte sig i en taxi och bad chauffören köra i kapp ett tåg som skulle gå till Rom. I stad efter stad kom de för sent. Till slut släppte den trötte chauffören av henne utanför en stängd flygplats i Milano. Därifrån tog hon sig till Australien.

Exakt vad hon hade för sig på andra sidan jordklotet är ett mysterium. Likaså varför hon åkte just dit. Inom den franska säkerhetspolisen ryktas det om att hon egentligen var där för att gömma undan viktiga dokument.

Att hon snart återvände till Schweiz, förklarar författarna med att hon var insnärjd i lögner. Hon sa ju att hon var oskyldig och varför skulle hon då hålla sig undan?

Två veckor efter mordet erkände Cécile att det var hon som hade skjutit Stern. Det fanns flera tecken som tydde på detta. Bland annat hade hon filmats av en övervakningskamera när hon lämnade mordplatsen. Men det var egentligen hennes makes vittnesmål som fick henne på fall. Han sa till polisen att hon hade berättat för honom, att Stern redan var skjuten när hon kom till lägenheten och blev så rädd att hon flydde hals över huvud. En detalj i den historien stämde inte. Sterns latexdräkt hade slutit sig kring kulhålen och det var först när rättsläkarna klädde av kroppen, som de kunde se att han var skjuten.

Sedan dess har Cécile omväxlande vistats i fängelse och på ett mentalsjukhus.

Valérie Duby och Alain Jourdan skriver att försvarsadvokaterna med säkerhet kommer att trycka på hennes roll som trakasserat offer och hävda att mordet inte var planerat.

De beskriver också hur den här affären knappast har varit välkommen i Genèveregionen, där man värnar om diskretion, särskilt vad gäller rika invånare som har sökt sig hit på grund av fördelaktiga skatteregler. Få personer vill öppet vill säga att de hade några relationer till Stern, men däremot är många påtagligt nyfikna och måna om att hålla sig informerade.

Författarna finner inga belägg för uppgifterna om att mordet skulle ha varit ett beställningsjobb. Inte heller någonting som talar för att Cécile skulle ha nästlat sig in i Sterns liv på uppdrag av mäktiga personer. Men det finns en rad ”skuggor” som vilar över den här affären, skriver journalisterna och hävdar att det är uppenbart att hans död har välkomnats inom vissa kretsar.

Edouard Stern lämnar efter sig en förmögenhet som uppskattas till minst 3 miljarder kronor, men slutsumman kan visa sig vara nästan den dubbla. Bara i hans våning i Genève ska det ha funnits ett möblemang som var värt över 500 miljoner kronor.

Dit flyttade han från Frankrike 1997. Samtidigt förvandlades han från bankman till finansman och inledde ett liv, som åtminstone på ytan var relativt tillbakadraget.

Hans affärer sträckte sig betydligt längre än till investeringsfonden IRR, enligt Jourdan och Duby. Bakom dolde sig en ”extraordinär aktivitet” med förgreningar till många länder runt hela jordklotet, bland annat till flera skatteparadis.

I själva verket hade Stern sina fingrar med i ett stort antal affärer och måste ha haft djupa kunskaper om vad som hände bakom finansvärldens kulisser. Det gjorde honom förmodligen till en farlig person, menar författarna.

Flera av de mäktiga män, som har ”umgåtts” med Stern är i dag inblandade i skandalen kring ”Olja mot mat” i Irak. Han ska också ha spelat en roll i vapenaffärer mellan Frankrike och arabvärlden.

I boken nämns också hans kontakter med den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy. Det är inte säkert att Sterns stöd till presidentkandidaten bara har handlat om kamratliga klappar på axeln utan också om finansiering. Denna vänskap har indirekt också förvandlat finansmannen till en fiende till det franska högerpartiet UMP:s andra falang, som består av premiärministern Dominique de Villepin och presidenten Jacques Chirac.

Sterns anklagelser mot kemiföretaget Rhodias före detta ledning gjorde honom också till en obekväm person. 1999 investerade han 600 miljoner kronor i Rhodia och tog plats i styrelsen. I april 2003 tvingades han lämna styrelsen sedan han misslyckats med att tränga ut bolagets styrelseordförande.

Det finns också mycket som tyder på att Stern var inblandad i ett stort antal andra affärer, som gjorde honom till ett störande element och till ett hinder för andra mäktiga personers ambitioner.

Enligt de schweiziska journalisterna finns det tecken på att någon förberedde en smutskastningskampanj mot honom. ”Mordet på Latexmannen” kom därför som ett brev på posten. Bättre dekor för att svärta ner Edouards Sterns rykte hade någon knappast kunnat drömma om.

Men enligt Valérie Duby och Alain Jourdan var Stern varken en djävul eller en ängel.

Han var en mäktig man, en finansernas underbarn, som både var charmig och kultiverad, men som också kunde uppföra sig nyckfullt, när han inte fick sin vilja fram.

Författarna tar inte ställning till om Cécile B ska betraktas som ett ömtåligt offer för en pervers älskare. Eller om hon tvärtom var beräknande och dödade eftersom hon såg att hennes förmögenhet höll på att gå henne ur händerna.

Anna Trenning-Himmelsbach

frilansjournalist Frankrike

[email protected]

Fotnot: Boken ”Mort d’un banquier” har getts ut av det franska bokförlaget Privé.