"No guts – no glory"

Riskskräck på transaktionsmarknaden leder ofta till att statlig inblandning blir en förutsättning för stora affärer, enligt advokat Jan Jensen.

Runt tvåhundra personer från branschen hade samlats under ett frukostseminarium på Sheraton Hotel för att lyssna till experters kommentarer om hur fusioner och förvärv påverkas av den globala ekonomiska nedgången.

Panelen bestående av Adam Green, delägare på Mannheimer Swartling, Håkan Johansson, partner på EQT, Ulf Nolén från Deloitte, Jan Olsson från Deutsche Bank, Thomas Westin från Nordea delade ut blandade signaler.

Anmäl dig till Realtid.ses nyhetsbrev Finans och Försäkring samt vårt nyhetsbrev Juridik som skickas ut varje torsdag.

Medan Jan Olsson från Deutsche Bank ansåg att köpare och säljare inte skulle deppa ihop helt utan sätta igång med transaktionerna så svarade Thomas Westin från Nordea att klienterna vill ha mer stadig grund att stå på och att köpare och säljare fortfarande har svårt att hitta varandra.

Håkan Johansson, från EQT, sa med glimten i ögat:

– Man ska lyssna på vad banken säger och sedan handla tvärtemot.

Ulf Nolén höll med om att företag inte ska förhasta sig och flikade in:

– Hög hastighet kompenserar inte alltid för fel riktning. Om tallriken redan är full – varför ska man då krydda med än fler utmaningar? Timing är A och O men möjligheterna lär inte försvinna på kort sikt.

Adam Green från Mannheimer Swartling belyste svårigheten med att hitta köpare till bolag som befinner sig i kris eftersom köparna är så försiktiga. Fram tills för ett år sedan var det säljarens marknad men nu har det skett en förskjutning till köparnas fördel.

– Man försöker att göra affärer men diskussionerna försvåras av parternas olika syn på priset, och har i många fall stannat av. Förutom prissättning kommer säljare och köpare inte överens om hur risker ska värderas. Köparna vet inte vilka dolda risker som finns, de som identifieras kan vara svårbedömda och slutligen kan det vara svårt för en ledning att i nuvarande marknad motivera ett högt risktagande inför styrelse och aktieägare, anser Jan Jensen, delägare på advokatfirman Hannes Snellman.

Han instämmer med Jan Olssons analys att kapitalmarknaderna får en ännu större roll när det gäller att värdera och prissätta risker.

Jan Jensen med 15 års erfarenhet från förvärv antar att denna riskosäkerhet, som i viss mån bidrar till en balansförskjutning till köparnas fördel, får långtgående konsekvenser och kommer att prägla M&A-marknaden lång tid framöver.

– No guts – no glory, sa Håkan Johansson från scenen.

Och visst är det så, menar Jan Jensen. Men pusselbitarna med avvaktande köpare och säljare i brådska gör att det kan vara svårt att hitta samsyn om avtalsvillkoren mellan köpare och säljare.

– Många ser ett stort flöde av den här typen av affärer med företag i finansiell kris – titta bara på bilindustrin – då kan det bli bråttom att göra någonting.

Från scenen sa Adam Green att det gäller att säga till köparna:

– Ta din tid. Men skynda på.

Ibland måste affärer gå fort men ändå göras på villkor som inte medför oacceptabla risker för en köpare, menar Jan Jensen och hänvisar till Hannes Snellmans rådgivning vid Ålandsbankens förvärv av Kaupthing Bank.

– Personal måste veta om de kan behålla jobbet eller inte, och för en köpare kan det vara avgörande att nyckelpersoner finns kvar i verksamheten.

I ett sådant läge var också Kaupthing Bank beroende av statligt lån under en övergångsperiod.

Håkan Johansson lade ut en tråd om att staternas tilltagande inblandning i affärer kan leda till att transaktionerna blir av en mer protektionistisk karaktär.

– Varför skulle vår regering verka för ett bolag i Rumänien?

Det kan ligga någonting i det, menar Jan Jensen. Men betonar att statens betydelse som aktör i olika roller på transaktionsmarknaden har ökat under senare tid, till exempel genom att ge nödlån till vissa finansiella företag, där det i praktiken inte finns något alternativ till staten i dagsläget.

– Utan ett nödlån från Riksbanken till Kaupthing Bank skulle verksamheten inte ha överlevt. Med hjälp av nödlånet fick banken andrum att hitta en transaktionsstruktur som gjorde det möjligt för Ålandsbanken att förvärva Kaupthing Bank. Ingen annan aktör än Riksbanken hade kunnat låna ut så mycket pengar med så kort varsel.