Realtid

Niclas Kindvall:

administrator
administrator
Uppdaterad: 05 sep. 2005Publicerad: 05 sep. 2005

Sverige - Europa 1-2

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Om jag vill vara väldigt snäll kan jag skriva att det gick sådär för de svenska klubblagen i fotboll över nationsgränserna i år. Om jag vill ställa mig i samma kö som en del andra åsiktskonstnärer kan jag skriva att vi lika gärna kan lägga ned Fotbollförbundet och låta Lagrell vara landshövding på heltid.

På Ribersborg i Malmö, vid brygga 4 vilken för övrigt är den bästa badbryggan, kliar sig folk i huvudet och försöker minnas vilket land FC Thun egentligen kommer ifrån? Och på kajen nedanför Stadshuset, längs Norr Mälarstrand i Stockholm där händelsevis även jag sitter, funderar människor på hur Djurgården kunde försvinna mot Cork. Cork? I Halmstad är man glada över att HBK är vidare men man såg inte matchen eller vet vilka de mötte.

Och svaret, kanske inte nödvändigtvis på någon av de ovanstående frågorna men väl på andra som formulerats, är att fotbollsvärlden är jättestor och vi är små. Vi är visserligen rätt välväxta för att vara små men icke desto mindre är vi lilleputtar som klättrar omkring på Gulliver. Trots att vi har ett landslag, som när allt stämmer, kan hota alla lag. När alla är friska, glada, i form och det finns Playstation på hotellet. Som den där fontänbadande ekvatorsommaren nittonhundranittiofyra. Eller Europeiska Mästerskapen i Portugallien höll jag på att skriva – förlåt Selma, Portugal naturligtvis. När bara en illvillig stolpe nekade A. Svensson och blågult succé.

Men sanningen, när jag vågar skåda den i vitögat, är att vi åtminstone på klubbnivå saknar en hel del. Framförallt saknar vi pengar. Stålar. Deg. Lovor.

Ett av mina favoritlag, tillika en storklubb, FC Internazionale (jag bara älskar att skriva det fulla namnet) från Milano har endast fem italienare i truppen. Bland övriga nationaliteter märks tre brassar och inte mindre än sju spelare från Argentina. Samt en hög killar från andra länder. I Arsenal räknar jag till fyra brittiska spelare i en trupp på 31 man.

Tänk er ett Elfsborg med Anders Svensson och Samuel Holmén i startelvan. Joakim Sjöhage på bänken. Och resten av truppen består av gräddan av världens fotbollsspelare. Tanken svindlar. Det laget skulle ha en bra chans att ständigt spela Champions League och dra in cash till klubbkassan. Men att ha ett sådant lag kostar säckvis med pengar. Ankeborg hade kunnat ha ett hyfsat gäng om inte Farbror Joakim varit så snål.

En annan aspekt är att man numera får lov att använda en hel del utlänningar i laget. När jag var proffs i Hamburg sade regeln att endast tre utlänningar, dvs icke-tyskar, fick vara på planen samtidigt. Min största prestation blev tyvärr inte mer omfattande än att jag höll Yordan Letchkov utanför laget i tre raka matcher.

Där ligger också en del av förklaringen till att IFK Göteborg kunde härja så friskt i Europa i mitten av nittiotalet. Förutom att de hade ett bra lag, såklart!

ANNONS

Vi får helt enkelt vänja oss vid tanken på att inte särskilt ofta se något svenskt lag i de stora cuperna. Och istället glädja oss åt att vi faktiskt kan skrapa ihop ett riktigt bra landslag emellanåt. För hur stora de andra länderna än är så får de, åtminstone för tillfället, bara ställa upp med elva spelare när domaren blåser igång.

Därmed inte sagt att inte Djurgården skulle spöat Cork eller att Malmö FF inte skulle gjort bättre motstånd i Schweiz. Halmstad eliminerade i alla fall Linfield från Nordirland.

Niclas Kindvall

Läs mer från Realtid - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS