Niclas Kindvall:

Plötsligt är det jul igen. Oerhört märkligt, tycker jag. Julen lyckas alltid smyga sig upp bakom ryggen på mig, placera en pistolmynning mot min tinning och kallt väsa: – Nu är jag här, grabben.

Jag är inte helt bakom flötet, på något sätt har jag nog anat det, trots allt hinner ju knappt midsommarstången vissna förrän det hänger kransar och annat barrjox överallt där något utbjudes till försäljning. Men jag blir ändå så överraskad över hur fort det går. Januari och februari är liksom november och december kalla och blåsiga men de båda förstnämnda är så enormt tröga i jämförelse. November och december bara öser på från startskott till målsnöre, enormt vältränade och med husapotek i Marion Jones-klass.

Har egentligen ingenting alls emot högtiden som sådan. Den är röd, mysig och lite mjuk sådär. Trevligt att vara med familjen och sånt. Att få en och annan julklapp är heller inte dumt (även om man bör komma ihåg att det inte var Jesus som utsåg plasmaskärmen till årets gåva). Men plötsligt ska man önska sig en massa saker. Jag får önskeångest. Därför tänkte jag göra det lätt för mig med lite fotbollsönskningar.

Är ni beredda? Ok, jag önskar att Barcelona vinner alla matcher med nitton-noll och att samtliga sänds i TV. Jag önskar att IFK Norrköping vinner superettan och att MFF kvalar in till Champions League. Jag önskar att Djurgården hittar en stor center som varken är holländare eller röstar på högerextremistiska partier. Hammarby kan få en målskytt också, jag är inte ogin. Men framförallt önskar jag att AIK blir AIK igen. För AIK är inte AIK längre.

När jag gick i åttan, fanns det ett litet café bredvid skolan och i detta lilla café fanns det två dataspel. Space Invaders och Asteroids. Jag kan tänka mig att det var de första dataspelen i stan. (Stan hette, och heter fortfarande Göteborg. Ni vet, där alla goa gubbar och gummor bor. Albert och Herbert. Fassan, ja e görhungrig och sånt). Nåväl, dataspelen, som mycket väl kan ha varit de första i hela Norden, stora som flygsimulatorer, lockade mig inte särskilt. Men jag spelade Asteroids några gånger. Utan större framgång, bör väl tilläggas. I spelet är man en liten triangel som ska föreställa ett rymdskepp och det hela går ut på att man, genom att skjuta stora asteroider i småbitar, ska undvika att bli träffad och mosad av en, just det, asteroid. Dessutom fanns det en liten extra finess: hyperspace-knappen!

När det såg som allra kärvast ut, när asteroiderna kom från alla håll samtidigt och de finniga ynglingarna bakom ryggen flinade glatt kunde jag alltid trycka på hyperspace. Då förflyttades rymdskeppet till en annan slumpmässig plats på skärmen. Problemet var bara att jag strax befann mig i ett ”ur askan i elden”-scenario. Det tog en stund att uppfatta var någonstans i spelet jag var och i nästa sekund var det naturligtvis kört.

AIK har tryckt på hyperspace ett antal gånger de senaste åren. Tränare har bytts och spelare har köpts i panik. Supportrar har gått bärsärkagång och massor av pengar har runnit ur klubben och ner i lönekuvert utan att AIK fått någon som helst valuta för stålarna.

Det känns så oerhört märkligt att AIK åkte ur. Inte sådär obegripligt och konstigt som det känns när den medelålders brandmannen i Dressman-reklamen har på sig en hood-tröja med tryck, men ändå märkligt.

Om Julius Caesar orkestrerat AIK ner i ettan hade han kunnat klappa sig belåtet på magen och tycka sig ha bevisat sin tes ”divide et empere”. Söndra och härska. För AIK är just nu en trasig förening. Alla har hjälpt till: spelare, ledare och inte minst supportrar. Och samma kategorier måste nu ena AIK. För att spelarna ska kunna stå där i spelargången under Råsunda igen och snegla upp mot skylten, den som åtminstone fanns där när jag spelade. ”Må de hata oss, blott de frukta oss”. Och alla måste förstå att de orden inte handlar om hat eller fruktan, utan om respekt. Och respekt får man göra sig förtjänt av.

Och om nu kungen och ett icke blygsamt antal ministrar är AIK-are kanske statstomten också är gulsvart? I så fall har jag hopp om att min önskan går i uppfyllelse. Jag begär inga guldmedaljer eller vacker fotboll. Bara att AIK blir, hur ska jag uttrycka det?, typ liksom AIK igen.

Niclas Kindvall

Läs Niclas förra krönika.