Niclas Kindvall:

Förr i tiden, innan alla människor kunde se alla sparkar i alla matcher på alla kanaler hela tiden, fanns en speciell matchtradition i svensk fotboll. Nämligen Landslaget mot Pressens Lag. En sorts inofficiell landskamp mellan den uttagna förstaelvan och det som vi på skolgården brukade benämna ”resten”. Och dessa överblivna lirare nominerades alltså av fotbollsjournalisterna. En ganska prestigetyngd drabbning naturligtvis; ”resten” ville såklart bevisa att de hade hamnat i fel lag och de ordinarie försvarade sina platser med näbbar och klor. (dobbar och skor?)

Denna match existerar inte längre men man kan, med lite fantasi, överföra begreppen till de senaste veckornas rabalder runt en viss Zlatan och den svenska presskåren. Medan aktörerna i det dåtida Pressens Lag förmodligen drog åt samma håll (de ville väl vinna matchen) så är dagens ”journalistlag” inte lika homogent. Några ”lagdelar”, en tidning och en TV-kanal, har nämligen av Zlatan Ibrahimovic petats och är nu ute i kylan.

Personligen tycker jag hela det så kallade ”kriget mellan Zlatan och media” är rent trams men kan ändå inte låta bli att reflektera litegrann över orsakerna. De svenska journalisterna är som sagt inte någon homogen grupp. Där finns duktiga skribenter med stort kunnande men också klåpare som konstruerar vinklar med något slags vriden ”allmänheten har rätt att få veta”-filosofi.

Alla som lever sitt liv i rampljuset får finna sig i att bli noggrant skärskådade, det ligger i sakens natur. Men varje individ har också rätt att reagera när den blivit illa behandlad. Det värsta exemplet är när Zlatan i en öppenhjärtig intervju i Aftonbladet berättar ungefär att ”visst, i framtiden vill jag ha fru och barn”, bara för att nästa dag mötas av en kontaktannons där han påstås söka en flickvän. Inte alltid journalistens fel naturligtvis, i det här fallet kanske nån överambitiös redigerare med två månader kvar på vikariatet och ”jag måste imponera på chefen”-stress i kroppen.

Det stora problemet är att dessa clowner (de är ganska få), som skapar egen substans istället för att leta efter och hitta den substans som finns i alla människor, förstör för alla andra. En spelare som blivit bränd några gånger lär sig snabbt att fila bort sin egen kantighet och personlighet i intervjusituationer och istället får vi likriktade svar från alla. Vilket en genomsvettig Kristian Luuk fick erfara då han förgäves försökte klämma ur Henrik Larsson ett enda spontant svar på hundra oskyldiga frågor häromveckan.

Men Zlatan begår också ett kraftigt tankefel och reagerar barnsligt. ”Jag behöver inte media”, säger han och förstår inte att det är media och framförallt allmänhetens intresse som gör det möjligt för honom att tjäna obscent mycket pengar på att sparka fotboll. Utan det intresset hade han gjort lika absurt sköna dragningar som han gör nu men ingen hade kollat, ingen hade stönat av medlidande för den stackars vänsterbacken.

Bra journalistik är ofta kritisk, oavsett om den bedrivs i sportens värld eller annorstädes, och det är dess kanske viktigaste uppdrag. Bra journalistik ska också underhålla men när man gör narr av människor och endast tillber den heliga upplagan vill vi inte läsa smörjan. Eller vill vi det? Har dokusåpelöpen och Britneys fyllebröllop förvandlat oss till skvallerkärringar allihop?

En sak är i alla fall säker: Du kan aldrig vinna mot pressen. Aftonbladet gjorde stor sak av att ha blivit portade från presskonferensen: ”Haha, vi har hela intervjun i alla fall! Varenda ord! Långnäsa med stödhjul på dig Zlatan!”

Zlatan, några råd: Neka ingen att ställa frågor till dig. Skit bara i att svara de enstaka personer som gör dig illa. Och strunta i Spy Bar nästa gång du är i Stockholm. Inget kul där ändå…

Niclas Kindvall