Niclas Kindvall:

Råkade promenera igenom Gallerian i Stockholm häromdagen och hamnade mitt i någon slags fotbollsdebatt mellan förbundskapten Lagerbäck och DN:s krönikör Johan Esk. Jag tänkte gå vidare, risken för att någon intressant nyhet skulle presenteras eller att en skandal från spelarhotellet i Bulgarien skulle avslöjas kändes inte direkt överhängande. Lagerbäck är alldeles för slipad och Esk alldeles för, eh, DN.

Jag stannade ändå en stund och om man bortser från när Esk ville berätta om hur han tyckte Sverige skulle spela i ett eventuellt VM-slutspel men blev avbruten av spelprogrammet på overhead, brände det bara till när man diskuterade ungdomsfotboll.

Lagerbäck hyllade bredden som förutsättning för eliten medan Esk tyckte föreningarna skulle elitsatsa mer i yngre år.

Kollektivism eller individualism? Den eviga frågan i all ungdomsidrott. Svaret är naturligtvis att det inte finns något svar. Det finns inga bombsäkra recept för utveckling av talang. Vissa unga spelare blir starka av att ständigt tampas med minst lika bra killar och tjejer, tränade av proffs med väskorna fulla av steg-fyra-diplom, medan andra bygger upp sig själva långsammare. Kanske genom att vara storstjärnan i ett sämre lag i en mindre by där sammanhållningen och tryggheten är större än i en konkurrensinriktad plantskola.

Stefan Schwartz och Pär Zetterberg packade skruvdobbarna och drog utomlands när de knappt gått ut grundskolan medan en sådan som Micke Nilsson stannade hemma under korkeken och luktade på benskydden innan han var redo för större grejer. Alla tre har lyckats men för varje grabb som når sin proffs- och landslagsdröm faller femtio lika talangfulla ifrån. Fastnar nånstans i utvecklingen och lyckas inte ta det där sista lilla klivet. Och har man satsat allt på att bli fotbollsproffs, tränat jämt och sovit med bollen som kudde, kan det vara rätt tufft att upptäcka att man får söka sig en annan väg. Det räcker liksom inte med att ha blivit överjävligt bra på Playstation.

Sanningen är att framgången inte sitter i benen eller fötterna eller hjärtat eller lungorna utan i huvudet. Jag är övertygad om att det finns ett stort antal lirare i de lägre divisionerna och i korplagen med kapacitet för allsvenskan. Men att man kan göra en tvåfotsdribbling i ljusets hastighet är ingen garanti för att lyckas. Det krävs mer.

Elitsatsningen som sådan är nödvändig men det viktigaste är att inte börja för tidigt. Se på Brommapojkarna, Europas största fotbollsklubb, som i princip värvar varenda mellanstadieelev som gjort hattrick på lunchrasten. A-laget harvar ändå i Superettan med inte särskilt många egna produkter i truppen.

Niclas Kindvall