Niclas Kindvall

Okej, här kommer en story som jag inte vet om den är sann eller inte men den är för bra för att inte återberättas. En del svenska fotbollslag kör något som kallas för ”beep”-test för att kolla hur bra tränade spelarna är konditionsmässigt. Oftast under vintersäsongen, inomhus i nån gymnastiksal eller liknande. Först kommer tränaren ut och säger: ”Idag blir det beep-test!” Alla spelare dör en smula inombords och sedan kommer andretränaren bärande på en liten kassettbandspelare. Andretränaren är nämligen den som alltid får bära allt. Andretränaren markerar två linjer så där en tio meter ifrån varandra och beep-kassetten stoppas in i bandspelaren. Andretränaren trycker ”PLAY”. Inget händer. Andretränaren spolar tillbaka bandet och trycker ”PLAY”.

Sedan ska man alltså springa fram och tillbaka mellan de här tänkta linjerna och meningen är man varje gång ska vända vid linjen ackompanjerad av ett förhatligt ”beep” från bandspelaren. I början går det sakta och allt känns lätt men naturligtvis finns det en hake. Den djävulska hjärna som tänkt ut den här övningen låter det nämligen gå lite snabbare för varje minut. Så medan mjölksyran sakteliga börjar sprida sig från benen och ut i hela kroppen, det flimrar framför ögonen och benen känns som de vägde femtio kilo styck börjar de förhatliga ”beep”-ljuden höras oroväckande ofta. Till sist hinner man inte med och medan man ligger där flämtande och önskar följa med Karon över älven till andra stranden så noterar andretränaren hur länge man orkade springa.

Jag har gjort det här testet några gånger och brukade hamna i mitten ungefär – någon minut bättre än de tröttaste lagkamraterna och ett par sämre än konditionsfenomenen. Håkan Mild sprang tills bandet tog slut! De som inte någon gång gjort ett ”beep”-test kan omöjligtvis förstå men vi som gjort det fattar vilken prestation det är.

Jag läste någonstans att Håkan Mild är den spelare som har allra bäst poängsnitt i det svenska landslaget. Och ändå handlar alltid alla tidningsartiklar och tevereportage om Brolin eller Zlatan eller Anders Svensson eller nån annan kille som gör saker som är roliga att titta på. Inte så konstigt kanske, hur bra Håkan Mild än är (och det är han – skitbra alltså), inte är det alltid en ren fröjd att se honom spela…

Detta är alltså en hyllningskrönika till Håkan Mild men även till andra som spelar på samma sätt. Inte nödvändigtvis tufft men konsekvent utan krusiduller. Och dessutom har jag alltid velat skriva ordet ”krusiduller” – äntligen kom chansen. Yes!

För utan de här spelarna som kanske inte märks så mycket hade inte Zlatan eller Ljungberg eller nån annan bolltrollare fått det utrymme de behöver för att lyckas trollbinda oss som tittar på. Utan Johan Arneng hade inte Sören Larsen öst in mål. Utan Daniel Andersson hade inte Afonso fått den där extra metern som gör att backen är chanslös när han rycker.

Det känns som alla hårt arbetande duktiga fotbollspelare förtjänar en klapp på axeln för ett arbete väl utfört. För att stjärnorna ska kunna glänsa. Men nästa gång skriver jag nog om en sanslös dribbling eller en skruvad frispark i alla fall. För även om del Piero inte orkar springa så mycket längre så är han ändå coolare än Emerson. Eller hur?

Niclas Kindvall