Niclas Kindvall

“It´s all ´bout the money”, sjöng nån svensk artist för inte alltför länge sedan. Framgångsrik i Japan men föga erkänd på hemmaplan. Och naturligtvis går det att dra en fotbollsparallell även i detta sammanhang. Till ordet ”money”, naturligtvis. Inte svenska fotbollsspelare i Japan. Med ”money” menas då det vi vanligtvis börjar sakna ungefär den tjugonde i månaden, alltså pengar och inte AIK:s förre tränare med förnamnet Richard. Han som trollband hela medie-Stockholm för att det lät så tufft när han pratade engelska och försvann till Västerås när det visade sig att han alls inte var kapabel att sköta en storklubb. Nu har vi rett ut det.

Att påstå att det är pengar och pengars makt som styr idrottsvärlden är inte att sticka ut hakan direkt. Detta faktum är allmänt känt. Både utomlands och hemma i Sverige bestämmer plånbokens tjocklek i hög grad slutplaceringen i tabellen. Och sommarens allra hetaste silly season-rykten handlar om de klubbar som har mest pengar. Det senaste är att Chelseas ägare, den bindgalne Abramovich, bjudit över en miljard kronor för Ronaldinho. Tanken svindlar, för den summan hade han i princip kunnat utplåna fattigdomen i ett afrikanskt land…

Även här hemma sker stora saker. Elfsborg har köpt hem Anders Svensson och i samma sekund han skrev på kontraktet var han, enligt tidningarna, tolv miljoner riksdaler rikare. Och kanske är Svensson värd pengarna, kanske leder han Elfsborg till seger i Allsvenskan? Vilket i sin tur kanske innebär ett jättelyft för Borås och hela regionen?

Det är dock inte säkert att de rikaste klubbarna med de mest välbetalda spelarna vinner varenda gång. Chelsea vann ligan i England men fick avundssjukt titta på när Liverpool lade vantarna på det allra mest åtråvärda priset inom klubbfotbollen. Det är just det som är idrottens charm. Att även det på papperet mest överlägsna lag kan förlora. Både matchen och pokalen. Och i förlängningen sin makt.

Allt väl således om det inte vore för Kaiser Franz. När Lennart Johansson, den svenske UEFA-presidenten abdikerar lutar det åt att hans efterföljare antingen heter Michel Platini eller Franz Beckenbauer. Platini, på sin tid en av världens absolut bästa och mest sevärda fotbollspelare, talar sig varm för de lite mindre lagen från de lite mindre fotbollsländerna. Att även de ska ha en chans att via kval nå Champions League, tjäna några säckar pengar och konkurrera på allvar med storklubbarna. Medan Beckenbauer är storklubbarnas man.

Den gamle liberon Beckenbauer har efter spelarkarriären vuxit ut till den kanske mäktigaste mannen i fotbollsvärlden. Fruktad, älskad och större än Backstreet Boys i Tyskland. Vad som oroar många är rädslan för att Beckenbauer tillsammans med G-14 gruppen (en sammanslutning av de mäktigaste klubbarna) skulle arbeta för en stängd europeisk superliga, ett Champions League utan kval och utan möjlighet för exempelvis svenska klubbar att få deltaga. Där de stora klubbarna broderligt delar på intäkterna i den miljardindustri som fotbollen är idag.

Så för fotbollens skull – låt oss hoppas på en UEFA-ordförande som inte springer storklubbarnas ärenden. Allt annat vore förödande.

Niclas Kindvall