Niclas Kindvall:

När jag var en ganska liten kille och bodde hemma hos föräldrarna älskade jag att bada i badkaret. Särskilt på vintern när jag kom hem från skolan eller fotbollsträningen. Slängde av mig alla kläderna, inklusive långkalsongerna med dess mönster av olika hundraser, plockade fram ett par serietidningar och sänkte mig sakta ner i skållhett vatten. Helt underbart. Ända tills farsan kom hem från jobbet, slängde en blick på mig där jag låg och sa: ”Bröst och bringa som en frukostflinga”… Sen vände han sig helt sonika om och gick ut ur badrummet.

Drygt tjugofem år senare har frukostflingan skaffat sig ett gym-kort. Beach 2006 here I come, liksom. Om någon sagt till mig för femton år sedan att jag behövde styrketräna hade jag skrattat dem rakt i ansiktet. Men nu ska jag alltså förvandlas till ett muskelknippe som alla flickor trånar efter? Jag, som alltid hånflinat åt alla muskelbyggare och träningsnazister, har bestämt mig för att bli lite starkare. Varför? Är det fåfänga eller åldersnoja eller har jag bara blivit spritt språngande galen? Vet inte, men förmodligen ligger alla de tankarna samt en del andra komplicerade irrläror och skvalpar i det undermedvetna. Men framför allt är det Alex fel!

Alex tränar för att bli den första svenska wide-recievern i NFL. Vi snackar fotboll, men inte det vanliga ädla spelet fotboll utan den amerikanska varianten, där bollen är mystiskt formad och man får spöa varann rätt ordentligt samtidigt som man skyller på att bollen var i närheten. Och wide-recievern är galningen som springer allt vad han orkar bara för att få en lång passning i famnen och sedan bli krossad till atomer under fem 120-kilos noshörningar förklädda till motståndare. Alex är byggd ungefär som jag – liknar liksom jag ett sugrör. Och inte kan jag stillatigande se på medan han sakta förvandlas till en sexsymbol? Nä, just det!

Problemet med allt detta är inte själva träningen, även om den är nog så jobbig och konstig – att bli trött utan att bli svettig känns ganska bisarrt, utan den där egenskapen som man som gammal lagidrottare har så svårt att frammana. Disciplinen…

För som fotbollsspelare, alltså riktig fotboll – inte den mesiga varianten med hjälmar och skydd, är man ett utpräglat flockdjur. Det finns en kille i träningsoverall med visselpipa som bestämmer. Han kallas för tränaren och tränaren pekar med hela handen, säger vad man ska göra, när man ska göra det och hur många gånger. Som snäll fotbollsspelare utför man lydigt alla övningar samt försöker fuska lite när tränarens uppmärksamhet är riktad åt ett annat håll. Men nu finner jag mig plötsligt stående framför en massa obegripliga maskiner och ställ med stänger och blyvikter som alla ser så bedövande tunga ut. Helt utelämnad åt mig själv. Helt ensam i denna obegripliga värld av svällande muskler och midjebälten.

Och redan så här långt gånget, i den här krönikan och i träningen, inser jag att mitt gymkort nog inte blir någon genväg till någon slags fysisk metamorfos. Utan snarare kanske bara är vägen till lite kondis, större välbefinnande och ett bättre tillfredsställt träningssamvete. Det är lättare att strunta i joggingrundan när det regnar än det är att låta bli att gå till gymmet när man vet att det kostar ett par hundra i månaden. Och när jag sedan ligger där på golvet, fullständigt utpumpad efter att ha hissat tjugo kilo upp och ner ett par gånger, tackar jag min lyckliga stjärna för att styrketräning inte var på modet när jag inledde min aktiva fotbollskarriär. Tacksam för att det på den tiden fortfarande gick att lira boll i allsvenskan fast man var ett sugrör.

Niclas Kindvall