Niclas Kindvall

Anders Frisk har slutat. Man kan tycka vad man vill om den alltid lika solbrände, blonderade och guldhalsbandsprydde domaren. Man kan önska honom dit pepparn växer och man kan önska honom enorma framgångar på ett dansgolv i någon småstad. Fast, just det, han är ju gift. Istället kan man önska honom lycka till med vinimportplanerna. Men faktum kvarstår: Anders Frisk var en synnerligen kompetent fotbollsdomare och det är en stor skam att en samling ointelligenta människor, genom hot och insinuationer, tvingat honom att ta det här beslutet.

Jag förstår honom, att döma fotbollsmatcher är inte det viktigaste i hela världen, att lägga pipan på hyllan när ens familj hamnar i skottgluggen är inget svårt beslut att ta. Däremot är hans besked ett kraftigt underbetyg åt exempelvis FIFA och UEFA, som inte klarat av att skydda sina domare. Det började med Urs Meier och det han fick utstå efter en EM-match i somras. Meier blev hotad efter ett bortdömt mål i matchen mellan England och Portugal.

Engelsk tabloidpress startade en häxjakt, man till och med publicerade hans hemadress, och legitimerade därmed den missriktade vrede som domaren drabbades av. De brittiska tabloiderna är ju kända för att de är så erbarmligt usla och opportunistiska att de inte ens duger till att slå in porslin i när man ska flytta.

Anders Frisks fall har naturligtvis också koppling till England. Världen är full av ”fotbollsfans” som ständigt har otur när de tänker och Chelseas tränare José Morinho rättfärdigade allt det ointelligenta raseri som drabbade Frisk med insinuerade oegentligheter och fusk. När allt som fanns var en synnerligen välförtjänt förlust för hans lag.

En utvikning: Chelsea var en gång i tiden ett pop-lag på dekis. En klubb som hade många fans som gillade bohem-stämpeln och alla historier om fotbollsstjärnor med händerna fulla av pints och brudar på Kings Road. Nu är Chelsea ett robotlag, en vinnarmaskin med en fullfjädrad psykopat som tränare, ett lag ihopköpt för blodspengar av en rysk maffialedare som shoppat spelare med samma frenesi som Michael Jackson går loss i en leksaksaffär. Hur är det möjligt att heja på ett sånt lag?

Nåmeniallafall, som Hasse Alfredsson brukar säga, tillbaka till domarna.

Domaren är, oftast, den som gör minst fel på en fotbollsplan. Det brukar vara spelarna som är klantigast. Men, som högsta dömande instans, är det nästan alltid mannen i svart (domaren alltså, inte Johnny Cash) som uppmärksammas mest för sina misstag.

Det finns bra och det finns dåliga domare. De bästa är de med humor, som kan föra en dialog. De sämsta är de rakryggade reservofficererna som förväxlar barskhet med pondus.

Den allra bästa jag träffat på heter Bosse Helén och dömde på åttiotalet. Han hade med åren skaffat sig en ganska betydlig rondör och orkade därför inte springa från straffområde till straffområde längre. Det blev en del felaktiga avblåsningar men han lyckades alltid bli förlåten av spelarna. Tack vare sin värme och sin humor. Och för att han lyckades förmedla till oss spelare att han visste att han inte var ofelbar men att han verkligen gjorde sitt bästa.

En gång blev jag fälld och skrek i stridens hetta att domaren var ”en jävla” följt av ett ord med två likadana konsonanter och däremellan ett u. Bo Helén joggade fram och sa med ett leende: ”Ta det lugnt, Niclas. Du har fått frispark. Och jag måste ge dig ett gult kort. Du vet, det var så många som hörde vad du skrek.”

Så när jag egentligen borde blivit snudd på landsförvisad klarade jag mig med en varning. Jag gnällde aldrig mer på Bosse Helén och har sedan dess haft stor respekt för domare som klarar av att kommunicera.

Niclas Kindvall