Niclas Kindvall

Har ni sett trailern för La Liga på TV? Förutom några läckra mål och närbilder på ett par ”Galacticos”, profilerna Beckham, Zidane och ett par till, finns det en sekvens jag inte kan se mig mätt på. Barcelonas Ronaldinho filmad i spelargången precis innan lagen ska ta planen i besittning. Han kommer hoppande som om han ätit studsbollar, med det där underbara smittande Ronaldinho-skrattet och bara vrålar något som låter som ”Kom igen, gubbar!”

Nu kan ju inte Ronaldinho tala svenska (inte vad jag vet i alla fall) utan skriker snarare något på spanska eller, ännu troligare, portugisiska men andemeningen är nog ändå densamma. Hela hans uppträdande uttrycker glädje. Över att få spela fotboll, över att få vara med sina lagkompisar och över att människor finns på plats för att titta på just honom. Jag tror, till och med, att bilderna är tagna precis innan den första ligamatchen mellan Barcelona och Real Madrid innevarande säsong. En extremt viktig match, således. En tillställning som betyder väldigt mycket för väldigt många människor i fotbolls-Spanien.

Och det som imponerar så oerhört är hur Ronaldinho kan ta all den press, den nervositet och den anspänning som en riktigt stor match för med sig och förvandla till inspiration. Bara riktigt stora spelare kan det.

För andra är det inte så lätt. Den bäste svenske fotbollsspelare jag sett, Torbjörn Nilsson, hade problem med prestationsångesten i början av sin karriär. Min farsa Ove spelade tillsammans med Torbjörn i IFK Göteborg. Det här var i mitten av sjuttiotalet, ett av farsans sista år som aktiv samtidigt som det var alldeles i början av Torbjörn Nilssons karriär. Och ibland kom han hem till oss innan matcherna för att snacka lite med pappa, läsa lite tidningar på verandan och försöka koppla av. Om det blev bättre vet jag inte men så småningom fick Torbjörn hjälp av idrottspsykologen Willi Railo och har själv senare berättat hur betydelsefull Railo var.

Ganska så omdiskuterat på den tiden, en riktig karl ska inte behöva ha psyk-hjälp för att kunna sparka boll? Nuförtiden använder många lag experter för att hjälpa spelarna att tänka på rätt sätt. Eller snarare för att de inte ska tänka fel och låta stundens allvar påverka prestationen. En del tycker det är jättebra och intressant, andra behöver det inte.

Själv hade jag alltid en ganska ordentlig match-noja. Klättrade på väggarna hemma och kunde inte koppla av. Oavsett vem vi skulle möta eller hur betydelsefull matchen var. Jag lyckades vända det till att jag var tvungen att vara riktigt nervös för att kunna prestera. Så anspänningen påverkade mig inte så mycket.

Man kan naturligtvis vända på situationen och påpeka att en allsvensk match inte är speciellt viktig och att en fotbollsmatch inte betyder någonting i det stora hela överhuvudtaget. Och så är det naturligtvis. Den Liverpool-ledare som sa att fotboll inte var på liv och död utan mycket viktigare än så, hade naturligtvis fel. Men som fotbollspelare vill du, liksom alla andra som har ett jobb och en uppgift, inte göra någon besviken. Inte dig själv, inte din klubb som betalar lön för att du ska spela och framförallt vill du inte göra supportrarna besvikna. Du vill att de ska kunna gå rakryggade till jobbet på måndagen och faktiskt känna en viss stolthet över en vinst i helgen.

Jag kan faktiskt känna det där suget i magen när jag läser tidningarnas rapporter från de allsvenska lagens uppladdningar inför allsvenskan. Bara en månad kvar och jag vet precis hur det känns. Efter den långa försäsongen är det äntligen dags för allvaret. Den där skräckblandade förtjusningen när man inser att snart är det dags.

Fast jag hade nog hellre varit som Ronaldinho och bara tyckt att allting är underbart. Och sen sprungit ut på en grön gräsmatta och spöat Real med 3-0.

Niclas Kindvall