Nej tack, Amnesty!

Igår avslöjade Realtid.se att människorättsorganisationen Amnesty först bjöd in skolungdomarna Sara Sivesson, Jerry Wallén, Sandra Atas och Oskar Krantz att visa deras dokumentärfilm “The right to be a father”, om en uppslitande vårdnadstvist som bygger på pappans syn på saken.

Sedan fick Amnesty kalla fötter, bland annat efter att Uppsala kvinnojour protesterat mot filmen.

Martin Rydehn, projektledare på Amnesty, plockade bort ungdomarnas film från organisationens youtube-kanal, men utan att först diskutera saken med filmmakarna.

Amnestys motivering:

”I eftertexten av filmen tackar ni Amnesty. I bloggosfären uppfattas detta som att filmen är gjord på uppdrag av Amnesty och/eller att Amnesty finansierat och ställer sig bakom filmen”

Men efter Realtid.se:s avslöjande har Amnestys agerande mötts av omfattande kritik.

Igår fick så de fyra skolungdomarna på John Bauergymnasiet ett panikmejl från Elisasbeth Löfgren, pressekreterare på Amnesty, där hon försöker gjuta olja på vågorna:

”Vi har nu ett förslag och det är att ni tar bort hänvisningen till Amnesty i eftertexten och att filmen sedan läggs ut igen på Youtube.

Vi hoppas att ni tycker att detta är ok. Hör av er till mig med besked. Ni får gärna ringa mig om ni vill prata om detta.

Vänliga hälsningar

Elisabeth”

Men för filmmakaren Sara Sivesson och hennes tre klasskamrater är Amnestys kompromissförslag inte intressant.

– Vi kommer att kämpa för att ha kvar ett tack till Amnesty i eftertexterna. Organisationen borde stå för att de först nominerade och accepterade vår film, säger en obeveklig Sara Sivesson till Realtid.se.

Dessutom Sivesson att det är onödigt att ta bort tacket till Amnesty vid det här laget:

– Vid det här laget vet ju alla vi inte är sponsrade av Amnesty.

Det har också förekommit kritik mot att filmen är en partsinlaga för den så kallade Daddy-bloggen.

– Många tycker synd om oss för att vi skulle ha tvingats att göra en dokumentär om Daddy-bloggen. Men sanningen är att han var den ende som vågade ställa upp.

– Vi ville bara berätta en historia och det finns inte så många ur männens perspektiv, säger Sara Sivesson.