Nej nu djävlar!

Lång historia kort; efter tre försök med lika många uppföljande telefonsamtal (totalt tre timmar i kö) löser vi gemensamt problemet. Sedan kommer fakturan. TROTS att jag beställt räntefri avbetalning via autogiro.

Det är nu rättshaveristen i mig tar över ratten. Nu djävlar! Efter ytterligare telefonköande är jag redan förbannad när jag kommer fram. Jag blir upplyst om att min beställning är lagd och ingenting kan ändra betalningsformen. Den är IRREVERSIBEL.

Tjejen är runt tjugo, gör bara sitt jobb och är frustrerande okänslig för mina argument. För nu har jag inte bara rätt, det har det blivit en principsak. Jag ska driva igenom min sak om jag så ska tillbringa ett dygn i telefonen. Och hjälper inte ilskan ska jag NÖTA ned motståndet, ner till bara fälgarna om så krävs. Faktum är att jag är beredd att sitta så länge i luren att vinterdäck inte längre behövs.

Jag är en ganska lugn och sansad person. Men liksom de flesta lugna personer kan jag bli riktigt förbannad – inte sällan vid fel tillfälle. Ofta är det de små vardagsmotgångarna som väcker haveristen i mig.

För ett tag sedan fick jag för mig att jag skulle säga upp en Plustjänst på en av våra stora tidningar. En obetydlig, för att inte säga försvinnande liten summa dras varje månad. Gång på gång avbryter jag förnyelsen, säger digitalt upp abonnemanget, raderar uppgifterna. Lik förbannat betalar jag automatiskt 39 kr i månaden. Det är ett microhån, jag känner mig lite kränkt faktiskt.

Men nu djävlar! Jag ringer upp. Slussas runt. Efter lång väntan kommer jag fram till en tjugoårig kille som upplyser mig om att uppsägningar inte görs via telefonen. Luften går ur mig som ett gammalt sommardäck. Jag ger upp. Nästan.

Nyligen tog jag tåget från Saltis till stan. Trafikkaos och skitväder. Vid Slussen är det knökfullt med folk. Inte en uppåtpekande mungipa i sikte. Folk stöter i en utan minsta ursäkt.

Min sms-biljett har inte kommit i retur så jag köar till luckan. Håller upp telefonen, kolla här: SKICKAT! Sorry säger killen, du måste lösa biljett. Inte mitt fel säger jag, att ERT system ligger nere! Inte mitt heller, säger killen, du MÅSTE lösa biljett. Jag har inga kontanter, folk trycker på bakifrån.

Jag armbågar mig ur kön. Nu djävlar! Jag hänger på en gubbe genom spärren, fastnar nästan i grindarna. Sura blickar men jag är inne. Vid Östermalmstorg är det kontroll…

För den som vill julgotta sig åt när små vardagshändelser helt spårar ur kan jag varmt rekommendera den Oscarsnominerade episodfilmen ”Wild Tales” av argentinaren Damián Szifrón. En räcka plågsamt bra filmstycken som kan bota dig från alla former av haveristiskt beteende. Allt som överhuvudtaget kan gå åt helvete gör det med besked. Och det i turbofart.

Se den, säger jag bara.

Hur gick det då med den felaktiga fakturan? Autogirot? Jag fick rätt till slut. Det tog sin tid, men å andra sidan, vem däckar för lite telefonköande?

Med det önskar jag alla läsare: God Hjul!