Nätneutralitet: Sverige ser inget problem

I måndags medgav Google och Verizon att de kommit fram till en ”kompromiss”, internetjättar emellan.

Verizon skulle lova att inte strypa någon särskild trådbunden trafik på internet till förmån för något annat, men skulle i gengäld få ta betalt för att släppa fram kapacitetstunga betaltjänster, främst film, som ”premium services” i en snabbare gräddfil.

Alla som köper en mobil med Googles operativsystem Android skulle till exempel kunna få bättre kvalitet på rörliga bilder medan de som valt Apples Iphone får kämpa om bandbredden med alla andra på det vanliga internet.

Och på mobilt bredband skulle det vara okej att bara släppa fram det man för stunden tjänar mest pengar på. Övriga företag får klara sig bäst de vill.

Det här skulle bara gälla i USA. Eftersom amerikanska konsumenter redan har för lite att välja på när det gäller uppkopplingar har förslaget rört upp känslor.

Konkurrenterna Facebook, Ebay, Skype och Amazon är också kritiska, fastän de själva i förra veckan inte klarade att komma överens i frågan på uppmaning av myndigheten Federal Communications Commission.

Google förklarar sig missförstådda. ”Det här är ett förslag till en policy – inte en affärsuppgörelse”, bloggar Richard Whitt i ledningen.

”Google har förstås en nära affärsrelation med Verizon, men när det kommer till kritan har det här förslaget ingenting att göra med Android”, skriver han.

I Sverige är situationen annorlunda. Konkurrensen fungerar bättre och opinionen är lojare. De flesta nöjer sig med en pragmatisk hållning och lämnar principerna åt haverister.

Om det vore ett problem att Telia diskriminerar så skulle kunderna istället välja Bahnhof (så länge de får veta att de blir diskriminerade och att det finns alternativ). Telia har inte heller som sina franska konkurrenter vågat spärra konkurrerande tjänster som till exempel Skypes ip-telefoni. Och att det inte går att titta på ip-tv hos Telia utan bredband från just Telia känns inte precis som ett hot mot demokratin.

Det här skulle kunnat bli en valfråga, så regeringen har sett till att sträcka ut känselspröten samtidigt som man försöker undvika att väcka opinion. Precis som hos Telia är ansvariga och sakkunniga försiktiga med att uttala sig i frågan, men i beslutsunderlaget finns det försäkringar om att svenska operatörer och tjänsteleverantörer, stora som små, inte tycker att det finns något problem i Sverige.

Det handlar om en konsultrapport från Price Waterhouse Coopers till Näringsdepartementet och om tidigare rapporter från tillsynsmyndigheten Post- och Telestyrelsen, PTS.

Svenska operatörer tycker att de redan lever upp till alla tänkbara krav på att vara neutrala. Visserligen stryper de linan till den som tittar för mycket på film, men inte för den som är beredd att betala mer.

Därför, tycker de, behövs det inte någon branschöverenskommelse som i Norge där företagen lovat att inte diskriminera varandra och kunderna. Ännu mindre någon lagstiftning.

De uttrycker ingen som helst oro för att själva råka illa ut.

Operatörerna bekänner sig till visionen om ett fritt internet, men inte till fildelarnas tolkning att det dessutom ska vara gratis. Att det skulle gå att tjäna pengar och finansiera investeringar ändå – något som MySqls framgång med öppen källkod och framväxten av Spotify redan visat i Sverige, utmålas som utopiskt, antikapitalistiskt eller rentav som svepskäl för stöld.

Om ambitionerna stannar vid att vara politiskt korrekt så ligger fältet fritt för Google att från toppen av näringskedjan skruva åt kranarna så att övriga bara har att slåss om det som blir över.

Om Google fick igenom samma förslag i Sverige skulle det kunna innebära att det går trögare att titta på Youtube än på Svt Play. Nästa Spotify skulle inte slå igenom utan att först bli uppköpt av Google.

Men tanken med nätneutralitet stannar inte där, och i stor utsträckning har principen redan gått förlorad.

Google bestämmer trots alla högtravande bloggapeller i praktiken redan vilka sajter som syns och uppmanar nu stora som små att betala för att hålla fram positiva omdömen, granskningar och nyheter och för att överrösta kritik, känsligheter och kontroverser.

Om förslaget från Google redan trätt i kraft hade det inte funnits teknisk möjlighet för sociala media som Facebook och Twitter att kapa åt sig bandbredd om inte först Rupert Murdoch, Eric Schmidt eller Wen Jiabao välsignat idén.

Om kongressen klubbar igenom förslaget finns det mycket som talar för att det blir ännu ett steg mot slutet för internet som vi känner det. Det blir inte särskilt demokratiskt. Det inskränker yttrandefriheten i dagens redan självcensurerande mediaoligopol och undergräver just den välfungerande marknad som svenska operatörer använder som argument för att vi inte behöver bry oss om frågan.

Men det skulle också kunna skapa nya börsjättar. Titta på läkemedelsbranschen. Sverige, eller snarare Storbritannien, hade inte haft Astrazeneca om allt vore generika. Då är det inte orimligt att tänka sig att internets strukturomvanling från text till ljud och bild skulle gå snabbare om operatörerna fick vara med och finansiera utvecklingen.

TV4 och Expressen samarbetar genom det gemensamma bolaget Mobilab sedan i maj med Telia, Tele2 och Tre för att sända tv i mobilen. De delar på intäkterna. Är det okej om bara den som är kund hos Telia, Tele2 eller 3 kan titta? Får Svt också göra så?

Och alla filmer och tv-serier som varken Tv4 eller Svt köper – visst är det väl okej om filmbolagen tar betalt för att visa dem på Telias ip-tv fastän inte alla kan titta? Visst kan väl det erbjudandet samexistera med public service utan att hela internet blir som kabel-tv?

Och visst skulle riskkapitalister och bredbandsevangelister må bra av att konkurra om de bästa it-bolagen med kapital från en bransch med affärsmodeller som håller.