När chefen blir arbetslös i USA

NEW JERSEY Wall Street avbefolkas allt mer för varje dag som går och det dyker upp fler och fler före detta börsknuttar på New York-gymen under dagtid.

De flesta tycker kanske inte speciellt synd om de arbetslösa gossarna som får byta in sin Porsche eller Ferrari mot något enklare, men faktum är att flertalet som drabbas är vanliga män och kvinnor som knegat hela livet för att bygga upp trygghet för familjen, och kanske även lyckats skaffa hus, hund och guldfisk.

Vi människor är tyvärr inte så speciellt glada för det vi har, men däremot blir vi mycket upprörda när vi förlorar det vi samlat på oss. Det enda som tröstar kan vara om det går ännu sämre för grannen än för oss själva.

Så för alla som går och är oroliga i Sverige för att förlora jobbet, eller som kanske redan gjort det och tillbringar dagen vid köksbordet läsande Realtid, så skulle det naturligtvis vara utmärkt om jag kunde berätta om de som hade det bättre än dem men som nu har det mycket sämre, och då är USA ett utmärkt exempel.

Om man inte bryr sig så mycket om gamla hus, kultur, fin natur och en del andra saker som gör Sverige fantastiskt så kan man krasst konstatera att för de flesta med en hyfsad utbildning så tjänar man ganska rejält på att bo i USA.

Lönerna är ofta dubbelt så höga och skatterna hälften så mycket som i Sverige. En produktchef för ett större företag i USA kan till exempel lätt tjäna mellan 60.000 och 120.000 kronor i månaden och en säljare kan tjäna mellan 30.000 kronor och 60.000 kronor i månaden.

Men när man förlorar jobbet här borta i USA så är det inte lika roligt längre; det var något som jag erfor personligen när Pfizer kickade ut mig för ett par år sedan.

Det första man upptäcker när man förlorar jobbat i det här stora landet är att man inte bara förlorar jobbet, utan även allt annat som gäller grundtrygghet. När man förlorar sin anställning hos det stora företaget så förlorar man inte bara sin lön, utan ofta även sin pension, sjukförsäkring och tillgång till medicin.

Den maximiala statliga pensionen i USA är just nu ungefär 18.000 kronor i månaden. Men man får ofta även pension från arbetsgivaren om man arbetat där tillräckligt länge. Problemet är att man måste arbeta minst fem år för samma arbetsgivare, annars får man ingenting alls från företaget. Det kallas för ”vesting”. Så blir man friställd innan man varit anställd ett antal år så går man miste om hela sin pension från det företaget.

Sen har vi det där med arbetslöshetsförsäkring. Det har vi här också, men den är maximalt 17 000 kronor i månaden under nio månader. Efter den tiden får man ingenting alls, och räknas inte heller som arbetslös, även om man inte hittat ett nytt jobb. Det är så USA ser till att ha en lägre arbetslöshet än många västländer; man räknar helt enkelt inte de långtidsarbetslösa.

Och det är klart, det kan ju vara lite tufft att klara sig på 17.000 med en familj på fyra personer, speciellt om man har avbetalning på både hus och bil. Det kanske inte är så konstigt att livrädda amerikaner har tvärstoppat att köpa nya bilar, vilket lett till en nedgång av bilförsäljningen med runt 40 procent. Den lägsta nybilsförsäljningen sedan början på åttiotalet.

Det hjälper inte heller att man plötsligt får betala sjukförsäkringen själv, ur egen ficka med beskattade pengar, när man blir arbetslös. Kostnaden varierar beroende på vilken stat man bor i. Om man bor i en stat som New York, där försäkringsbolagen kan vägra att försäkra en person som redan är sjuk kostar den lite mindre, om man bor i New Jersey där försäkringsbolagen inte har rätt att göra detta så kostar den 120.000 kronor om året för en familj på fyra personer. Och då är det rejäla självrisker på tiotusentals kronor innan man får någon ersättning och man får betala ur egen ficka för mediciner, som kan kosta från några tusen om året till 100.000 kronor eller mycket mer för dyrare mediciner.

Det här är naturligtvis en helt orimlig situation, och mycket få arbetslösa familjer har råd att betala sådana kostnader. De enda som kanske gör det är de som redan är sjuka och har sparat en rejäl slant. De övriga chansar och hoppas att de inte blir sjuka. Men har man otur och åker på en hjärtattack av all stressen och blir liggande på ett sjukhus så kan den kostnaden lätt gå på sisådär en halv till en miljon kronor.

Detta har gjort att sjukhusräkningar och doktorsarvoden är en av de vanligast orsakerna till personliga konkurser i USA. Nu ska man ju vara glad att man kan gå i konkurs i USA som enskild person, i Sverige blir man istället jagad resten av sitt liv, även om sannolikheten kanske är mindre att man råkar så illa ut.

Om man har barn så kan man om man tjänar mindre än cirk 18.000 kronor i månaden efter lång byråkrati och prövning få tillgång till statlig sjukförsäkring för barnen som kallas Medicaid. Och det är ju bra.

Men även här väntar en rejäl överraskning för den som nyligen förlorat jobbat.

Plötsligt vill nämligen barnens vanliga doktor inte ta emot dem längre, för det är frivilligt för doktorn att delta i det här statliga programmet och de flesta doktorer undviker att gå med. Det beror på att ersättningen är betydligt lägre än den som doktorn får från privata sjukförsäkringar, och så blir det så klart också mycket finare och fräschare i väntrummet när man slipper fattiglapparna.

Resulatet är att chefen på fina företaget, som plötsligt inte har någon lön nu när han är arbetslös, får finna sig i att ta barnen till någon sjaskig läkarmottagning i ett av de fattigare innerstadsområdena, kantade av spritbutiker och endollarsaffärer, för bara där hittar han doktorer som finns med i det statliga programmet.

Det är klart, tycker han det blir för pinsamt kan han naturligtvis välja att betala den fina doktorn kontant, men han kommer då snabbt att upptäcka att receptionisten rynkar på näsan och att en del doktorer inte går med på detta.

Genom att betala kontant visar man att man inte har någon sjukförsäkring, vilket betyder att man hör till den ”oförsäkrade klassen” och det är något som är ungefär lika fint som att vara kastlöst i Indien. Doktorn och hon som sitter i receptionen vill helst inte ha sådana patienter. Men skulle doktorn förbarma sig kommer nästa överraskning.

Kostnaden blir ofta dubbelt så hög som de räkningar chefen såg när han hade sin privata sjukförsäkring och det blir samma sak om han blir inlagd på sjukhus. Det beror på att de stora försäkringsbolagen har avtalat med doktorn och sjukhuset om kostnader för olika procedurer, dvs, de får alla en stor ”rabatt”. Men den som är oförsäkrad får betala det fullpris som ingen annan behöver bekymra sig över.

USA är fantastiskt om man har ett bra jobb. Är man arbetslös är det inte roligt. Sjuk eller arbetslös ska man vara i Sverige.