När Anne Ramberg briljerar

Advokatsamfundets mångåriga arbete med att granska och kritisera floden av integritetskränkande övervakningslagar får sällan det beröm och den uppskattning som samfundet faktiskt förtjänar.

I tider när lagrådet viker ner sig och riksdagsledamöterna hukar under partipiskan har Advokatsamfundet, med generalsekreterare Anne Ramberg i spetsen, gång på gång slagit ner på ogenomtänkt lagstiftning som går ut över grundläggande fri- och rättigheter.

Det har varit en kamp i motvind under åren då våra politiker klubbat FRA-lagar, infört trafikdatalagring och mycket annat.

Tisdagen den 8 april 2014 förändrades läget radikalt. EU-domstolen slår i en unik dom fast att EU:s datalagringsdirektiv ska klassas som ogiltigt. Beslutet är retroaktivt verkande ända tillbaka till maj 2006 då direktivet infördes. Det är inte bara en del av direktivet som avses utan hela paketet från början till slut.

Det handlar om EU-reglementet som öppnade för ett av de största övervakningssystemen som världen någonsin skådat och som är i full drift än i dag, dygnet runt, i alla EU:s medlemsländer. Samtliga tele- och internetoperatörer måste registrera uppgifter om alla våra kommunikationsgöromål och spara dessa i minst sex månader.

Systemet i alla detaljer har införts stegvis men tillåter idag att svensk polis mer eller mindre kan använda operatörernas databaser som ett uppslagsverk. Integritetsskyddsvallarna är mycket låga.

EU-domstolen är solklar när den slår fast att direktivet är alltför långtgående, oprecist och inte tar hänsyn till de grundläggande rättigheterna i unionens stadga. Den integritetskränkande trålen fångar helt enkelt alldeles för många helt vanliga människor och skjuter över det motiverade målet att stävja grov brottslighet.

”It follows from the above that Directive 2006/24 does not lay down clear and precise rules governing the extent of the interference with the fundamental rights enshrined in Articles 7 and 8 of the Charter. It must therefore be held that Directive 2006/24 entails a wide-ranging and particularly serious interference with those fundamental rights in the legal order of the EU, without such an interference being precisely circumscribed by provisions to ensure that it is actually limited to what is strictly necessary”, skriver EU-domstolen i den engelska versionen av domen som är framtagen i stora kammaren och undertecknad av bland andra den svenske domarrepresentanten Carl Gustav Fernlund.

För mig som med oro följt införandet av övervakningslagarna de senaste tio åren känns domen som om världen med ens vänts rätt. Det uppenbara är nu fastslaget i högsta juridiska instans.

EU-domstolens skrivningar kan jämföras med hur det lät i riksdagen 2011 när trafikdatalagen infördes i svensk lag och politiker som Folkpartiets Johan Pehrson stod i talarstolen och på fullaste allvar deklarerade:

”Herr talman! Folkpartiet liberalerna har vägt denna lagstiftning fram och tillbaka. Vi har testat den mot grundlag, Europarådets konventioner om mänskliga rättigheter och FN:s konventioner, och den har klarat det testet. Lagstiftningen är därvidlag vid en sammantagen bedömning värd att stödja”.

Redan då hade Advoktsamfundet under många år pekat på orimligheterna i datalagringsförslaget (minns Thomas Bodströms arbete med att driva igenom direktivet i mitten av 00-talet).

Anne Ramberg har i otaliga debatter och remissrundor gång på gång drivit linjen att grundläggande rättigheter inte kan förbises och att ett visst mått av juridisk eftertanke nog vore på sin plats hos våra folkvalda.

Även om jag är en meningsfrände torde få kunna invända mot beskrivningen att argumentationen alltid förts på saklig grund utifrån rättsprinciper med lång tradition i den demokratiska världen. Det är stor skillnad på den Anne Ramberg som diskuterar integritetsskydd för oss alla, och den Anne Ramberg som går hovets ärenden mot författare och journalister. I det första fallet briljerar hon i princip alltid.

Advokatsamfundet kan därför med rätta sola sig i glansen av tisdagens dom efter många års hårt arbete.

Ledamöterna i EU-parlamentet och riksdagen som godkände direktivet och den svenska lagen, har däremot med all önskvärd tydlighet visat att de inte klarade av att förvalta ansvaret de fått av väljarna.

Domen visar mot den bakgrunden på problemet med att vi i Sverige saknar en instans som kan agera när dåligt genomtänkta förslag blir lag. I det aktuella fallet är det domstolar i Irland och Österrike som bett EU-domstolen att komma med ett avgörande.

I Sverige har det däremot i princip varit tyst om trafikdatalagringen sedan 2011. Ett skäl är givetvis att det saknas en instans som kan pröva ny lagstiftning i stil med en författningsdomstol. Lagrådets slätstrukna agerande i trafikdatafrågan känns tragisk i detta sammanhang.

Det vore därför förtjänstfullt om domen åter väckte liv i debatten om hur grundlagarna effektiv ska kunna värnas i lagstiftningsprocessen. För det är inte bara Advokatsamfundets ansvar att agera när majoriteten riskerar att klampa i klaveret nästa gång.