Näe, jorden går inte under nästa kvartal

Varför bekymra sig om kvartalsrapporter och TV-licenser när golfströmmen står stilla och jorden ändå ska gå under om några år. Kan man fråga sig i dessa dagar när katastrofnyheterna står som surt regn i kreosotbacken från de allt större ozonhålen ovanför våra huvuden. Det är väl bara att ta saken i egna händer, medan man har några kvar och snickra ihop miljökistan av återvinningsvirke och flyta bort i den syndaflod som ändå dränker oss snart när alla polerna har smält.

Eller så kan man sätta sig ner och fundera på varifrån alla dessa katastroftankar och larmnyheter kommer.

Först ska vi ärligt konstatera att förr eller senare får samtliga domedagsprofeter helt rätt. I dag är forskarna överens om att allt liv på jorden har ett slut. Dagens tråkiga nyhet är att solen kommer att lägga av och då är det adjöss med oss. I det perspektivet kan man verkligen deppa ihop. Men det kommer inte att ske nästa kvartal i alla fall.

Naturen är som den är, den har tidigare hittat på en hel del stökiga saker långt innan vi människor fanns där och lade krokben. Bergskedjor föddes, vulkaner förmörkade atmosfären och hela kontinenter flöt omkring och stötte ihop med varandra. Istider har avlösts av långa värmeperioder trots att naturen inte kunde stava till Kyotoprotokoll. Växthuseffekten har förekommit även när inte människor oartigt nog har släppt ut sina gaser. Att det sker stora och kraftiga förändringar i naturen är alltså helt naturligt. Berg, hav och land är högst osäkra naturfenomen, som är i en ständig rörelse.

Balans i naturen är något som vi människor har hittat på, en slags idealisering av naturen som bärare av det rätta och sanna, en romantisk föreställning som vi bär med oss sedan slutet av 1700-talet. Naturen själv har ingen sådan rosaskimrande självbild, utan har fullt upp med att befinna sig mitt i ett dynamiskt kaotiskt system med vissa övergripande lagar.

När naturen stökar till det för oss, så löser vi det hela med att lägga skulden på människan. Det sägs vara vårt fel att den förment goda naturen inte uppför sig så särskilt välartat i alla lägen. Om naturen nu är den goda, så är människan den onda, den klassiska dikotomin som gör världen enkelt vit och svart är förförisk.

Om vi inte sköter oss och samlar batterierna, så kommer syndafloden. I den tanken döljs synen att vi kan behärska allt det onda som föresvävar oss med ett antal mer eller mindre tvångsmässiga ritualer. Bara vi följer alla regler och sorterar rätt, så ska naturen i sin upphöjda godhet inte straffa oss så hårt, är tanken.

Men allt detta är förstås bedrägligt. Naturen är vare sig ond eller god, värderingarna är våra egna mänskliga konstruktioner som vi förlägger projektivt hos naturen. Människan är inte heller alltigenom ond eller god, utan lite av varje, sammansmält och komplex. Och när vi börjar inse detta tas första steget till en mer mogen och klokare syn på naturens katastrofer och vår egen roll.

För visst spelar det roll vad vi gör. Om det nu är så att en fjärils vingslag i Kina i det kaotiska system som vi kallar väder kan få en orkan att blåsa i Texas, så är det klart att varje människas handling är viktig. Och vad vi gör här och nu har stor betydelse, just därför att vi inte är något ont (eller gott) väsen vid sidan av naturen, utan för att vi i högsta grad är en del av den.

Marika Ehrenkrona

ehrenkrona@hjarnverk.se