Mordhotad ekonomijournalist talar ut

Han var en ekonomijournalist och före detta anställd hos en fondkommissionär som längtade efter att få släppa loss. Men han vågade inte klippa banden. Liksom många andra svenskar löste han problemet med att starta han en blogg. I somras började han under pseudonymen Donnie Donut att skriva på internet. Syftet var egentligen inget annat än att testa bloggfenomenet.

Eftersom Donnie är musikintresserad delade han med sig av sina åsikter om nya skivor, författade också några inlägg om sådant han tänkte på och hade sett på stan. Så långt var det en helt vanlig blogg. Och till en början var den varken väl uppdaterad eller välbesökt. Sedan hände något.

– Jag såg en skön bild på några besökare på Pridefestivalen och tyckte att en kille i solbrillor såg ut som en huligan – och på den vägen är det, säger han till Realtid.se. Han ställer upp på intervjun under förutsättning att vi inte röjer hans identitet.

Donnie gjorde en lista över Sveriges fjolligaste hejaklackar. Och tillvaron sattes omedelbart i gungning. Bloggen blev genast mycket uppmärksammad, spreds snabbt över internet, vilket inkluderade djurgårdsforum, hammarbyforum och så Sverigescenen, en samlingsplats för svenska huliganer. I dessa kretsar var Donnies inlägg måttligt populärt. Kommentar efter kommentar strömmade in på bloggen. Både Donnie och hans familj blev mordhotade.

En kort tid hade han en e-postadress på bloggen. Efter ett större antal hot kände han sig tvingad att ta bort den.

Det är ingen som har gjort något i verkliga livet?

— Nej nej. Det är mycket snack och liten verkstad, säger han. Jag tar mordhoten som en krydda i tillvaron, åtminstone så länge de bara kommer per mail och inte genom att någon knackar på dörren med en machete i handen.

Men var du inte ute efter att provocera?

– Nej, det jag tycker är bekvämt med bloggeriet är att man kan göra exakt vad man tycker är kul. Det är det enda kriteriet. Om det roar mig att skriva något då är det tillräckligt. Som ekonomijournalist tänker jag ofta: varför gör jag det här? Svaret är att annars får jag sparken. Tänkte jag så på journalisthögskolan var svaret att jag måste belysa situationen, att det var viktigt. Men bloggandet gör jag bara för att det är kul.

Bloggen är fortfarande igång, och du har även listat världens sämsta religioner.

– Då kom det inga hot. Nej, det tycker ingen är kontroversiellt. Men fotboll, däremot. Svenskar bryr sig inte om religioner över huvud taget. Det är mer laddat med kläder.

Och så är du den förste jag har sett som har skrivit något uppmuntrande om tidningen Neo.

– Ja … jag har en liten annan tolkning av innehållet i Neo.

Till vardags är Donnie ekonomijournalist. Efter studierna på Journalisthögskolan, JMK, började han jobba på en nyhetsbyrå. Eftersom han var intresserad av ekonomi och även hade läst några kurser i företagsekonomi sökte han senare jobb hos en fondkommissionär, där han anställdes.

Karriären bar vidare till en nyhetsbyrå med ekonomiinriktning. Han har jobbat i Sveriges tre största städer och hans artiklar har synts i alla större svenska affärstidningar.

Och i stort sett tycker han om sitt jobb. Det är lärorikt och han upplever sig ha stor makt. Han menar att i slutändan är mycket av det han skriver som skapar samhällets bild av hur något ser ut. På det personliga planet är det många bra gratisluncher och middagar. För att inte tala om de frukostarna på Operaterassen. Det är stil och klass, även om journalisterna själva är de minst stiliga i sammanhanget.

Samtidigt beskriver han jobbet som verklighetsfrånvänt, att det ganska ofta är trist och att han tvingas svälja budskap som han inte håller med om, eller helt enkelt finner ointressanta. Och emellanåt är det besvärligt att handskas med alla siffror som ingår i jobbet, att få dem att kännas levande.

— Det handlar mycket om ett gäng män som har mycket makt och som alla fjäskar järnet för, säger han. Det kan vara lite jobbigt rent upplevelsemässigt att se en del ekonomijournalister fjäska loss för Svanberg och de här. De är så jävla tuffa privat, men när det kommer en höjdare är det på med ladystilen.

– Det coolaste är att skriva om maktfamiljerna, Industrivärden, Investor, Hedelius, Wallenbergarna. Om man har connections med dem, då är man en made guy eller made girl. Jag talade i telefon med Jacob Wallenberg en gång. Det blev en Rislund-grej, han ringde av misstag upp och jag började ställa frågor. Han slängde luren i örat på mig.

Att han driver en uppmärksammad och tämligen spektakulär blogg är naturligtvis inget som arbetsgivaren känner till.

– Om man vill kasta skit på arbetsplatsen är det bekvämast så.

Ser du det som ett dubbelliv?

– Ja eller nej, tvekar han. Jag har ju inte tänkt på att det är något jättestort. Men jag kanske skulle nog göra det om någon arbetsgivare pekade på skärmen och visade. Men så länge ingen arbetsplats har hittat bloggen så har jag inte tänkt i de banorna. Jag håller på att vänja mig vid att ha dubbla identiteter, börjar hänvisa till mig själv i det dagliga livet som Donnie. Det känns som en bonus att ha det så, har någon att skylla på.

Gör du något annat som kan anses som djärvt?

– Inga extremsporter. Jag är ganska feg privat. Men jag feströker. Även hasch.