Med kirurgsax på julkryssningen

Min pappa dog tidigt i våras, på sitt åttiosjätte, och jag och min syster håller på att packa ihop föräldrahemmet; en livstid av minnen.

Sänkt fastighetsskatt, låga trösklar och enplanslösning möjliggjorde äldreboende i den arkitektritade Saltisvillan med sjötomt. De bodde där i nästan femtio år och vi växte upp i huset.

Vi försöker vara rationella och effektiva i vårt packande men plötsligt står vi där igen och bläddrar bland gulnade brevbuntar, bortglömda fotoalbum och högar med liftkort från avlägsna alpvistelser och arbetet stannar av.

”Spara?” Jag klipper lite i luften med den vassa saxen. ”Eller slänga?”

Men våra tankar har seglat iväg på julkryssning, tidigt sjuttiotal. Familjen är på väg till Leningrad (nuvarande St Petersburg) ombord på det lilla kryssningsfartyget Nadesja Krupskaja. Jag är i fjortonårsåldern, syrran några år yngre. Båten är inte stor, snarare en förvuxen lustjakt jämfört med de flytande shoppinggallerior som trafikerar Östersjön idag. Det är väl max 250 personer ombord, besättningen inräknad.

Middagarna intas i den allmänna matsalen och menyn bjuder inte på några kulinariska excesser direkt. En kväll är biffen så seg och knivarna så slöa att vi ger upp. Jag petar i mig små ärtor med gaffeln, syrran hoppas på efterrätten. Mina föräldrar försöker tillkalla personalen. Vi sneglar oroligt på farsan som aldrig drar sig för att ställa till en scen om så krävs. Plötsligt reser han sig så stolen faller baklänges och försvinner med raska steg ut ur matsalen.

Syrran och jag ser på varandra men innan vi har hunnit mobilisera vår flykt kommer han intågande. Han har varit i hytten och i handen, pekandes som ett draget svärd, håller han en stor kirurgsax. Vår pappa reser aldrig någonstans utan ett kit av verktyg, krokar, tejp och snören. Och ett gäng saxar.

Sorlet i matsalen har dämpats märkbart och allas ögon följer den mustaschprydde mannen med saxen. Farsan sätter sig, spetsar biffen på gaffeln och håller den högt över tallriken varpå han omsorgsfullt klipper ned den torra köttbiten i lagom stora bitar som dunsar ned på tallriken.

Jag och min syster vill bara försvinna ur bilden. Vi är tonåringar och föräldrars pinsamheter är att likställa med nära-döden-upplevelser. Särskilt när de inkluderar hela familjen.

Men vår pappa njuter, både av sin egen företagsamhet och de reaktioner den väcker; det blir helt tyst i matsalen. Någon skrattar till i ett hörn, förmodligen vid amerikanernas bord.

Nu får personalen spring i benen. En ny, större och saftigare stek landar framför farsan och han befrias från saxen vänligt men bestämt. Riktiga bestick dukas fram i fart, våra portioner är också på gång. Nu smakar allt betydligt bättre och vår far konstaterar nöjt: ”Kaptenens biff! De har serverat mig kaptenens portion.”

Efter det blir farsan lite av en celebritet på båten. Det blinkas förtroligt och uppskattande åt hela familjen i korridorer och på däck och klipps i luften med låtsade saxar. Amerikanerna bjuder föräldrarna på drajjor i baren. Min syster och jag lider i tysthet. Men maten förblir bättre resan igenom.

”Rätt kul ändå", säger jag. "Så här i efterhand alltså. Inte då förstås. Definitivt inte då”.

Jag låter saxen falla ned i metallåtervinningen. Den är trasig. Har gjort sitt. Ibland måste man klippa banden med sitt förflutna.