Marika Ehrenkrona:

Det finns inte en enda förstahandssökande till massor av utbildningsprogram vid landets universitet och högskolor. Trots att över 120.000 söker till höstens utbildningar har många program få eller inga förstahandssökande.

Staten ordnar alltså massor av utbildningar som ingen vill ha, ändå återkommer de år efter år och får i bästa fall fyllas med andra-sistahandssökande eller gå halvfulla. Inte mindre än sjutton program har noll förstahandssökande, 47 program har upp till 0,1 förstahandssökande per plats. Och detta trots att det finns betydligt fler sökande än platser, totalt anordnas 51.300 platser till de 120.000 sökande, vilket är 2,3 sökande i snitt per plats.

Några exempel där intresset är extremt lågt:

O Ingenjör, Högskolan i Borås, 20 platser, en sökande

O Elektroteknik, Blekinge Tekniska Högskola, 25 platser, en sökande.

O Lärare i matematik, Högskolan i Gävle, 9 platser, noll sökande.

O Ingenjör, datateknik/webb, Högskolan i Kalmar, 10 platser, noll sökande.

O Fysik, Karlstad Universitet, 16 platser, noll sökande.

O Lärare i naturkunskap, Luleå Tekniska Högskola, 10 platser, noll sökande.

Ja, så där går det på. Hela listan finns i slutet av den här krönikan. Det är listan på de 47 utbildningsprogrammen som i höst har 0,0 eller upp till 0,1 sökande per plats, enligt statistiken från VHS (verket för högskoleservice).

Nu saknas inte intresse för högre utbildning, tvärtom. Men ingen av de 120.000 har kommit på tanken att till exempel utbilda sig till lärare i naturkunskap vid Luleå Tekniska Högskola. Inte en enda av 120.000 förhoppningsfulla sökande vill alltså detta i första hand. Trots att naturkunskap är ett kärnämne som prioriteras i nya gymnasiet och att Luleå Tekniska Högskola är en av de institutioner som är skickligast och intensivast i marknadsföringen gentemot blivande studenter. Det borde ringa hundra varningsklockor på utbildningsdepartementet!

När jag närmare analyserar vad som utmärker de minst populära programmen, alltså 0,0-0,1-utbildningarna, så kan följande trender utläsas:

O Program med teknik och naturvetenskap vid regionala högskolor och universitet har svårast att fylla platserna.

O Civilingenjör är attraktivt, men högskoleingenjör tappar starkt.

O Försöken att locka med specialdesignade utbildningar, typ ”inneklimatingenjörsutbildning” funkar dåligt.

Slutsatserna är att vi (staten) lägger ner massor av pengar och resurser på att ordna högre utbildning i ”varje buske”, men att efterfrågan hos studenter och andra att påbörja en sådan utbildning är ytterst begränsad inom vissa ämnen. Underlaget av studenter i teknik, IT och naturvetenskap är helt enkelt för litet i dag. Att då splittra resurser, studieplatser och utbildningar på många olika orter, måste vara extremt negativt för utbildningens kvalitet. Den kritiska massan är för liten, utbildningsdepartementet måste se det. När det inte finns tillräckligt med sökande, tvingas högskolorna till slut att ta in de minst motiverade med de sämsta förkunskaperna för att fylla platser. Kvaliteten sjunker ytterligare, varvid ännu färre av de duktigaste studenterna söker nästa gång. Lärare som har möjlighet flyttar, därför att underlaget är för litet och forskningens kvalitet inte kan upprätthållas. Högskolan hamnar snabbt i en nedåtgående spiral.

Så här illa ser det ut trots följande tre mottrender som något mildrar den nedåtgående trenden för naturvetenskap och teknik vid de regionala högskolorna:

O Data, IT och teknik noterar totalt sett fler sökande i år än förra året.

O Antalet sökande totalt har ökat i år.

O Arbetslösheten är rekordhög, inte minst bland unga och i de regioner där de högskolor med stort sökandeunderskott verkar.

Det är rätt att satsa på teknisk utbildning i Sverige, men knappast genom att kasta ut pengar på regionala högskolor, utan genom att stärka den vetenskapliga forskningen och spetsutbildningen där den är som bäst. Konkurrensen ska inte ligga mellan Trollhättan och Kalmar, utan mellan forskning i till exempel fysik vid de bästa institutionerna i Sverige och motsvarande forskning i Tokyo eller Chicago.

Orsaken till att det har blivit så här tokigt med högre utbildning i Sverige är att fel incitament har styrt. Det har handlat mindre om kunskap och kvalitet och mer om diffus jämlikhetsretorik och regionalpolitik. Syftet har inte varit att i första hand förmedla högre utbildning med kvalitet, utan att erbjuda lokala riksdagsmän en regional plattform i högskolornas styrelser. Staten har satsat pengar på byggnader, utbildningar och institutioner som sedan visar sig svara dåligt mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov.

Marika Ehrenkrona

Här är hela listan av utbildningsprogram som inte har en enda sökande i första hand, eller där antalet förstahandssökande är ca 0,1. Källa är antagningsstatistiken för höstterminen 2005, VHS, verket för högskoleservice (se www.vhs.se <http://www.vhs.se>)

Blekinge Tekniska Högskola

Dataingenjör, 25 platser, 2 sökande

Telekommunikation, 25 platser, 1 sökande

Programvaruteknik, 30 platser, 4 sökande

Elektroteknik 120/80 p, 25 platser, 1 sökande

Elektroteknik 180 p, 25 platser, 1 sökande

Produktutveckling, 45 platser, 6 sökande

Högskolan i Borås

Ingenjör, öppen ingång, 20 platser, 1 sökande

Högskolan i Gävle

Internetteknologi, 15 platser, 1 sökande

Naturvetarprogrammet, 10 platser, 1 sökande

Lärare i naturkunskap, 5 platser, 0 sökande

Lärare i matematik, 9 platser, 0 sökande

Högskolan i Jönköping

Lärare i naturvetenskap, 30 platser, 2 sökande

Högskolan i Kalmar

Ingenjör, datateknik/webb, 10 platser, 0 sökande

Högskolan i Skövde

Systemvetenskap, 25 platser, 2 sökande

Biodata, molekylär, 15 platser, 2 sökande

Högskolan i Trollhättan/Uddevalla

IT-systemdesign, 8 platser, 0 sökande

IT-systemdesign, 8 platser, 1 sökande

Tekniskt basår, 5 platser, 0 sökande

Högskolan i Kristianstad

Lärare i naturvetenskap, 45 platser, 3 sökande

Karlstad Universitet

Fysik, 16 platser, 0 sökande

Geovetenskap, 12 platser, 0 sökande

Miljövetenskap, 20 platser, 2 sökande

Lärare naturvetenskap, 20 platser, 2 sökande

Lärare natur/tekniskt basår, 10 platser, 1 sökande

KTH

Ingenjör tekn-ek-bas, 40 platser, 4 sökande

Ingenjör tek-hälsa, 40 platser, 5 sökande

Linköpings Universitet

Ingenjör kemi/biologi, 20 platser, 2 sökande

Luleå Tekniska Universitet

Lärare, Piteå, 5 platser, 0 sökande

Lärare människa/natur, 15 platser, 1 sökande

Lärare no-ämnen, 10 platser, 1 sökande

Lärare naturkunskap, 10 platser, 0 sökande

Mittuniversitetet

Systemvetenskap, Sundsvall, 30 platser, 4 sökande

Mälardalens Högskola

Inneklimatingenjör, 20 platser, 1 sökande

Södertörns Högskola

Biomolekylärkemi, 36 platser, 4 sökande

Geografi, politik, 30 platser, 2 sökande

Umeå Universitet

Tekniskt basår, lärare, 30 platser, 4 sökande

Politices mag, 10 platser, 0 sökande

Systemvetenskap, 40 platser, 1 sökande

Tekniskt basår, Lycksele, 6 platser, 0 sökande

Ing, lär datateknik, 10 platser, 0 sökande

Ing, lär/elektroteknik, 10 platser, 0 sökande

Tekniskt basår civ ing Lycksele, 5 platser, 0 sökande

Tekniskt basår, ing Lycksele, 5 platser, 0 sökande

Växjö Universitet

Teknikutb Kemi, 5 platser, 0 sökande

Industriell systemekonomi, 25 platser, 2 sökande

Naturvet, fysik, 5 platser, 0 sökande

Örebro Universitet

Fysikprogrammet, 15 platser, 2 sökande

Notera:

Fotnot 1. Statistiken omfattar inte programmen vid Stockholms Universitet, som har egen antagning i första omgången. Det innebär att många söker dubbelt, vilket gör att den som är förstahandssökande genom VHS, också kan ha sökt ett program vid Stockholms Universitet i första hand. Vid andra antagningen i juli-augusti kan den som har kommit in på båda förstahandsalternativen välja utbildningsplats, vilket riskerar att leda till ännu sämre antagningsstatistik för de regionala högskolorna.

Fotnot 2. Statistiken omfattar inte heller enstaka kurser som ges vid universitet och högskolor. Där sker intagningen lokalt.