Marika Ehrenkrona:

Det var ingen som sa till mig att jag skulle skriva en krönika. Hade jag bara fått besked i tid, så hade jag reagerat snabbt, resolut och inkännande.

Nu tog det två dygn innan det stod klart för mig att det saknades en krönika. Så får det naturligtvis inte gå till och här kan konstateras att fasta rutiner för sådana här händelser saknas. Det faller på sin egen orimlighet att tro att någon kan skriva en krönika om inte information har kommit fram. Där ska vi vara ärliga och säga att det har begåtts misstag i organisationen.

Men så fort jag blev medveten om problemet tog jag tag i det. Dag och natt har jag arbetat med den här krönikan. Det har varit många svåra stunder, men min fasta beslutsamhet och mitt mod att ta ansvar i en svår situation har förlöst min inneboende kraft att fullfölja min tunga uppgift. Nu med facit i hand, kunde jag ha skrivit en annan krönika, visst. Och kritiserar ni mig nu, så tänk på hur ledsen jag blir och att jag inte har sovit på grund av min krönika. Hur ska det då bli i morgon? Kanske blir jag deprimerad om ni är dumma.

Till sist vill jag bara förtydliga att om någon ifrågasätter vad jag skriver nu, så kan jag berätta att det här inte var min riktiga krönika. Den var mycket bättre, men den har tyvärr fastnat i datorn eller i faxen. Slöfockarna där på Realtids redaktion masade sig väl inte iväg och kollade faxen, utan publicerade helt felaktig krönika. När allt har lugnat ner sig, ska vi nog ta itu med vem det är, men jag har mina aningar, ja, jag skulle redan nu kunna peka ut ett antal namn. Självklart tar jag ansvaret, men det är ju deras fel. Och skulle det inte vara deras fel, så var det ändå inte jag som skrev, utan min chaufför, det är han som har hittat på alltihopa.

Marika Ehrenkrona