Marika Ehrenkrona:

Varför sätter unga män plötsligt eld på tusentals bilar, skolor och fabriker? Hur kommer det sig att hyggliga, ostraffade män över en natt förvandlas till rasande mordbrännare?

Vi har sett dem i plågsamt upprepande nyhetsinslag under de senaste veckorna. Spridda förklaringar droppas, det var visst en polisjakt på två tonårspojkar som gick över styr, en minister som sa något dumt. Men ändå, det räcker inte för att förstå.

Man ska vara försiktig med de enkla slutsatserna, många har redan snabbt hittat argument för sina politiska käpphästar och bryr sig därmed inte att ta in vad som verkligen händer.

Det vi ser kan istället beskrivas på olika nivåer och med skilda perspektiv. Och det berör oss alla, om inte annat så kommer upploppen att sprida sig utanför Frankrike.

Bakom den epidemiska spridningen från Paris och ut över Frankrike, ligger två tydliga krafter. Den ena kraften är de lösa anarkistiska nätverken, med en hårdför kärna, som på ett medvetet sätt drar igång attackerna och utnyttjar suggestionen i gruppvåldets omnipotens. I Sverige har vi sett detta fenomen i samband med Attac, Reclaim the city och Göteborgskravallerna. Den andra kraften ligger i gruppens sociologi. Inom kollektivet är den enskilde skyddad från ansvaret i sina handlingar. ”Alla gör det” och då kan väl jag också vara med, resonerar man. Detta är otroligt lockande, inte bara för den som är marginaliserad i samhället, utan kan få varenda stillsam medelklassunge som läser upp betygen på komvux, att i stundens hetta totalt släppa alla spärrar.

Studenternas upplopp i Paris i maj 1968, utlöste en frenetisk härmningsvåg över hela Europa. Här i Stockholm ville inte studenterna vara sämre, utan tänkte också ockupera något, det blev lite tjafs om vilket hus som skulle intas, först ville de ta ”kommandohöjden” Operan, men så blev det i stället deras eget kårhus på Holländargatan. Man kan möjligen undra vad det var för vits med att ockupera sitt eget hus, men så var logiken på den tiden.

Hösten 2005 handlar det inte om studenter som ockuperar Sorbonne och föreläsningssalarna i Quartier Latin, utan om arbetslösa, muslimska, nordafrikanska män från Paris sämre förorter som sprider vrede och hot likt en korseld över hela Frankrike. Det är män som aldrig har kommit i närheten av en fransk gemenskap, som inte har jobb och eller ett värdigt liv att se fram emot. De söker respekt genom gatstenar och brandbomber i brist på utbildning, karriär och en ljusnande framtid.

Deras problem är också Europas problem. Frankrike illustrerar mer än väl nationalstatsekonomiernas moderna dilemma. Dålig tillväxt och få nya jobb i kombination med militanta fackföreningar låser in arbetskraften i statiska moduler. De som har jobb skyddas. De gamla bygger murar mot det nya. Unga och invandrare stängs ute dubbelt. Det är symtomatiskt att upploppen 1968 drevs av studenter och inte av arbetslösa nordafrikaner. Förklaringen var att nordafrikanerna på 60-talet hade fullt upp på sina jobb i Renault-fabrikerna och såg en god tillväxt i sin egen ekonomi framför sig. Varför skulle förhållandevis välbetalda nordafrikanska Renault-arbetare dra ut på gatorna och tända på bilar vid Place de La République? Behovet uppstod liksom aldrig.

Det gamla Europa måste tänka nytt, ompröva gamla modeller, skrota regelsystem och få ekonomierna att växa igen. Öka rörligheten både i handeln och för enskilda människor. Det ger en naturlig möjlighet att skapa fler företag som sedan erbjuder fler jobb och får fart både på ekonomierna och på självkänslan hos den som är ung och just kommit till Paris från Nordafrika. När människor är instängda i förortsgetton, utan hopp eller tro om en framtid, skapas grogrund för totalitära aktioner och fanatiska ideologier.

Därför är Frankrikes problem just nu också Europas problem.

Marika Ehrenkrona

[email protected]