Maria Carlshamres interna avsked

MEP Europeiska parlamentet 2006-02-24

Till Folkpartiets folkvalda riksdagsledamöter

Kära kollega,

Jag hoppas och vädjar att Du, bäste folkvalde parlamentariker, tar dig lite tid att läsa detta brev och reflektera. Detta brev handlar om principiella frågor kring partiorganisation och enskilda folkvalda, t ex vem som ”äger” de folkvaldas hemsidor med innehåll – och kan släcka en webbsida som är till för kommunikation med väljare; om pengarna från Europeiska parlamentet till partiet; om hur det finns ett glapp i kontraktet mellan medlemslandet Sverige och Europeiska parlamentet beträffande skolfrågor och handikappfrågor, med mera.

Jag kan garantera att det har tagit mycket tid, energi och mod att skriva detta brev. Men det måste skrivas – inte för min skull utan för Din och alla andra folkvaldas skull. För demokratins skull.

Detta brev skickas i original till partiledaren och alla ni folkvalda i riksdagen får var sin elektronisk kopia. Allt som jag hänvisar till i detta brev finns dokumenterat och om Du vill se mejl, brev eller regler för Europeiska parlamentet hör av dig till mitt kansli.

Maria Carlshamre

1. Inledning

För att Du skall kunna förstå innebörden i det jag berättar måste det först bli en ganska lång genomgång av hur Europeiska parlamentets relationer med medlemsstaten Sverige fungerar. Jag har insett att inte många kan detta på djupet – jag kunde det inte själv så väl tidigare. Allt eftersom jag har lärt mig hur systemet fungerar och vad reglerna säger desto viktigare känns det att förmedla denna kunskap även till andra folkvalda.

Jag skriver till Dig – folkvald och medlem i Folkpartiet liberalerna – för att ta upp några principiellt viktiga frågor inom politiken, partiet och den politiska kulturen. Jag själv är representant för Sverige i Europeiska parlamentet och medlem där i den politiska gruppen ALDE (Alliance of Liberals and Democrats of Europe). Samtidigt är jag förstås medlem i Folkpartiet liberalerna här hemma. Men för klarhetens skull: i Europeiska parlamentet representerar de folkvalda sina länder och parlament snarare än sina egna partier där hemma.

Innan jag går in djupare på det jag vill förmedla till er vill jag för en liten stund väcka en reflektion. Hur blev Du politiker? Vilka frågor, orättvisor och problem fick just Dig att ta steget? Är det inte så att de flesta politiker vill uträtta något viktigt och förbättra. Jag har fått höra att jag ”bara driver egna frågor” men ibland är det just genom egna erfarenheter som insikter om brister och problem i samhället uppstår. En av de vanligaste anledningarna att människor blir politiskt intresserade är just en konkret erfarenhet av en fråga som man vill driva.

2. Bakgrundsfakta om EP och ALDE

Jag är personvald representant för medlemsstaten Sverige i Europeiska parlamentet (EP) d v s Member of European Parliament, ”MEP”.

Alla vi 732 folkvalda politiker är från 25 länder. Fram till dagen innan EU-valet kan vem som helst som är EU-medborgare och bosatt i ett EU-land ställa upp i ett EU-val i detta land.

Alla som väljs in i EP blir medlemmar i politiska grupper utifrån partitillhörigheten och ideologin man haft hemma. Folkpartister och centerpartister sitter i ALDE-gruppen, d v s Alliansen för liberaler och demokrater i Europa. (http://alde.europarl.eu.int) Jag, Cecilia Malström och Lena Ek utgör de svenska parlamentarikerna i ALDE. Det är genom ALDE vi formar politik, tar/får våra utskottsplatser och får medel för det politiska arbetet, osv. Man kan tänka sig dessa medel som en sorts partibidrag. Bidraget är för närvarande för år 2006 ca 40 000 euro per år och ledamot och detta betalas ut mot projektansökningar; det kan vara allt från seminarier, resor, projektanställningar, research, information, webbsidor osv. ALDE är helt enkelt vårt ”parti” i Europeiska parlamentet – och för närvarande den tredje största med över 100 ledamöter.

Man skall dock hålla i minnet att ALDES pengar också får användas bredare än vad som förekommer t ex på riksdagen; ledamöterna får ge pengar till yttre organisationer, man får bjuda in och betala mindre eller större sällskap till Bryssel, man kan göra en film eller delfinansiera en, man kan projektanställa osv. Det är helt ok även att publicera material, skapa pressmaterial eller åka på besöksresår. Det är ALDE som beslutar att bevilja dessa pengar eller inte. De betalas ut sedan mot kvitton eller i vissa fall kan ALDE gå in och betala räkningarna direkt så ledamoten slipper lägga ut pengar. Det som krävs är att ALDES namn och den liberala ideologin kommer till uttryck genom finansieringen.

ALDES politiska bidrag kan delas ut för delegationer i helhet eller till varje ledamot separat, beroende på hur ledamöterna själva vill ha det. I Europeiska parlamentet är det nämligen politikern/parlamentarikern som styr och bestämmer. Från och med januari 2006 har Cecilia och jag delat upp våra pengar i två separata konton men fram till slutet av 2005 hade vi ett gemensamt konto varav ett projekt har drivits i mitt namn: hemsidan www.carlshamre.se som enligt projektansökan skapades och upprätthölls för 4000 euro per år. På kontoutdrag står det 8000 euro per år för två hemsidor: mitt samt Cecilias så naturligtvis måste hälften avse min webbsida.

Samtidigt är varje parlamentariker en egen arbetsledare och ansvarar för ett kansli och två assistenter. För kansliet, löner och datorer etc. finns det medel som kommer från EP direkt. Dessa får inte användas för det politiska arbetet. Summan som betalas ut är motsvarande 15 000 euro (ca 150 000 kr) per månad vilket skall räcka till två assistentlöner med skatter och avgifter, alla assistentresor som företas för parlamentets skull, med mera. Det finns en mycket noga detaljerad reglemente för vad pengar får användas och inte får användas för. Parlamentet begär just nu in all redovisning och originaldokument för vad kanslipengarna har använts för från mandattidens början till och med 30 juni, 2004.

När det gäller administration av dessa pengar sker det antingen genom en ”service provider” som är en juridisk person som sköter på ledamotens uppdrag och med hjälp

av ett reglerat avtal (regler och avtal bifogas) med Europeiska parlamentet själva handläggningen och verkställandet av kansliets ekonomi och ekonomisk administration. Enligt samma regler är ledamoten alltid arbetsledaren och väljer assistenterna. Det andra sättet att organisera kansliet är att ledamoten direktanställer assistenterna. Några ledamöter har valt att använda sig av service providers; dessa kan vara föreningar, ekonomiska föreningar, företag, eller andra organisationer såväl hemma eller i ett annat EU-land.

3. Partiet som ”service provider”

När det gäller de svenska ledamöterna har det sedan Sverige gick med i EU varit vanligt att partierna ställer upp som ”service providers”. T ex inom Folkpartiet fick vi som var på listan till EU-valet skriva på ett avtal innan valet om att Folkpartiet skulle bli service providern. För mig – och många andra på listan – förklarades det hela så att det är partiet som tar hand om allt och jag förväntas göra som partiet anser i frågor om personal, resor, faciliteter osv. Det fanns heller ingen anledning för mig att inte tro på att detta skulle fungera.

Eftersom ledamöterna är representanter för sina hemländer får de samma lön som riksdagsledamöterna i hemlandet – och deras skatt dras också på samma sätt. Därmed blir även riksdagen en aktör i samband med att Sverige skickar ledamöter till Europeiska parlamentet – trots att riksdagen i sig inte är arbetsgivaren. Riksdagsledamöternas regler samt paragrafer som styr är inte direkt överförbara på ledamöterna av EP. Självklart måste alla ledamöter av Europeiska parlamentet följa just parlamentets lagar och regler– det skulle bli ohållbart om varje ledamot hade olika nationella lagar att hålla sig till.

Europeiska parlamentet har även uppmärksammat situationen där parlamentarikerna idag har olika ersättningar beroende på vilket parlament som är betalningsansvarig.

Utan att diskutera ersättningarnas nivåer i sig förstår alla säkert att man det är svårt med ett parlament där slovaker får under 1000 euro i månaden för samma arbete som italienare får över 11 000 euro för i månaden. Men låt detta illustrera den situation som finns idag – EP har en relation till 25 olika nationella parlament som var och en har en nationell lagstiftning och ett nationellt skattesystem att ta hänsyn till. När de gäller min gärning som Europeiska parlamentets ledamot får jag min ersättning/lön via Riksdagen och den är detsamma som Du har. Jag betalar samma skatt i Sverige, där jag är skriven och enligt reglerna ”utskickad för att representera Sverige i Europeiska parlamentet”. Notera ”Sverige” – det är alltså inte ”Folkpartiet”. Det är det som skiljer oss Dig och mig i våra ämbeten.

Enligt ett urgammalt synsätt och ett regelverk med ursprung i kol- och stålunionens tid är det tänkt att parlamentarikern bor i sitt hemland och sedan pendlar till Bryssel och Strasbourg för att arbeta. Däremot förutsätts att institutionernas tjänstemän bor där jobbet är, och det finns också en hel del ekonomiskt stöd samt valfrihet att ta med familjen, välja skola osv. för barnen. Detta har inte funnits traditionellt för de folkvalda som förutsätts ha sina partners (vanligtvis fruar) hemma med barnen medan ledamoten (vanligtvis mannen) reser till och från jobbet.

Sakta har dock fler kvinnor tagit sig in i EP vilket har lett till att man inte kunnat lösa barnpassningen med ”mamma hemma”. Och med åren och allt fler nya medlemsländerna först i Syd-Europa och sedan vi i norra periferin; Finland och Sverige – och nu de nya i öst, samt t ex Malta – har det ju visat sig omöjligt att resa snabbt och smidigt fram och tillbaka varje vecka. Tvärtom är det dyrt och bökigt. Till Strasbourg går det ju nästan inte att ta sig utan långa restider och många byten av flyg. Självklart får man extra ersättning för dubbelboende och resor, med mera – men i det stora hela är livet inte särskilt glamoröst när man ständigt tvingas till långa resor mellan jobbet och hemmet. Vissa väljer därför att till slut mer eller mindre bosätta sig i Bryssel. Som ensamstående mamma har det för mig varit i stort sett omöjligt att inte bosätta mig i Bryssel.

Lägg därtill de tolv veckorna om året när man dessutom flyttar hela parlamentet till Strasbourg med den berömda flyttkarusellen – och stressig påfrestning det innebär både för ledamöterna och familjerna. För oss ensamstående föräldrar är det ännu värre då vi måste förlita oss på barnvakter, au-pairs och assistenter hela tiden. Det finns dagis i Strasbourg för mindre barn men för skolbarn finns det ingen möjlighet att följa med.

Allt detta har förstås lett till att ledamöter successivt har fått bättre möjligheter att t ex ha med sig familj och barn i Bryssel. Men varje regeländring är ett resultat av slit och år utifrån något speciellt fall eller prejudikat. Ändringarna tar tid – i mitt fall över ett år.

4. Skolan

Och mycket återstår att göra. Europeiska parlamentet har i sina avtal med medlemsländerna sett till att ledamöterna kan ha sina barn i Europa-skolorna – en slags friskolor som finansieras med statliga medel, och som följer hemlandets läroplan samt undervisningsspråk. Europa-skolan sägs vara gratis för oss ledamöter – men det är den ju inte eftersom den finansieras med skattemedel från bland annat Sverige. Alltid är det någon som betalar även om räkningarna inte kanske framstår som tydliga. Skolsystemet i de 25 medlemsländerna är förstås olika – allt från hemundervisning och privatskolor och skolpeng som man kan ta med sig till de skattefinansierade allmänna skolor utan avgifterna, som vi har i Sverige. Självklart kan EP inte skapa en skola som passar alla – utan man har helt enkelt lämnat detta till medlemsländerna. Landet som man representerar och som man betalar sin skatt till skall också ansvara för att ledamöternas barn får den skola som landets lagar kräver. Det är ju dessutom ett av de områdena där medlemsländer vill ha och har självbestämmande helt och hållet – d v s detta är inget EU vill lägga sig i.

I Sverige gäller skoltvång – man kan inte välja att t ex själv undervisa sina barn hemma. Vidare får inte skolan ta avgifter, skolan är redan finansierad genom skattemedel – såväl friskolorna som de kommunala skolorna. Du och jag betalar med andra ord via våra statliga och kommunala skatter till den skola och skoltillsyn som utövas i staten Sverige. Vidare måste alla barn ha samma chans att gå i skola i Sverige. Det innebär att handikappade barn och barn med andra svårigheter skall garanteras stöd för att kunna gå i skolan – och kommuner skall ha särskola för barn som inte kan eller av annan anledning deltar i vanlig klassundervisning. För särskolor krävs specialutbildad personal. Om jag skulle låta mina barn att slippa skolan och gå hemma i Stockholm skulle både Stockholms stad och Skolstyrelsen ha ett ansvar i denna fråga. Tyvärr följer inte Europa-skolan i Bryssel dessa regler. Det är nämligen så att trots att svenska staten har representanter i skolans styrelse, så vägrar man systematiskt att ta emot handikappade barn. Det är inte bara min son Erik – som lider av autism – som drabbats utan det finns en lång lista familjer från olika länder som blivit nekade plats i denna skola. Även så enkla funktionshinder som dyslexi är diskvalificerande. Situationen kan inte jämföras med ungdomar i gymnasieskolan eftersom denna inte är obligatorisk skolform.

Lösningen har varit en privat skandinavisk skola i Waterloo – en stad några mil från Bryssel. Där går andra svenska och finska barn till Ikea-, Volvo -, Scania – och SVT – anställda i Belgien. Privatskolan i Waterloo accepterar handikappade barn. Skolavgiften på 4000 euro i månaden är något mindre än man vad en elev kostar i kommunal skola i Sverige per månad. Även Eriks bror Björn, som inte är handikappad, går på denna skola eftersom det har varit fullt omöjligt att splittra på två barn i två olika orter. Dessutom har många privatskolor, bland annat i Frankfurt för ECB –anställda, regler om att skolbarn inte får åka allmänna kommunikationer själv ute i ett land där de inte kan språket eller känner någon. Vidare vet alla som har handikappade barn att syskonen är oerhört viktiga och värdefulla och skall finnas nära. Både Erik och Björn trivs bra i den skandinaviska skolan.

Naturligtvis är den ekonomiska situationen för mig ohållbar. Det rör sig om miljonbelopp bara under de två år som jag hittills suttit i parlamentet. Så efter direktkontakter med riksdagsdirektören Anders Forsberg och riksdagens talman Björn von Sydow kunde vi lämna in en begäran att granska regelverket beträffande ledamöternas handikappade barn och skolgång. Europeiska parlamentets kvestorsmöte tog god tid på sig men ändrade sedan regelverket så att Erik blev prejudikat – Lex Erik. Man får nu 85 % av skolavgiften för de handikappade barnen som inte får gå på Europaskolan i Bryssel. Efter beslutet som kom i höstas har åtminstone två andra barn fått hjälp utöver Erik, vilket gläder mig.

Tyvärr finns det ett avgörande problem med detta beslut: dels betalas inte skolavgifterna för tiden innan beslutet – dvs. retroaktivt från tiden jag tillträdde som ”mep” och dels betalar parlamentet inte Björns skola. Därmed har det ackumulerats skolavgifter för Erik och Björn på drygt en halv miljon kronor. Tyvärr har alla mina försök att få Folkpartiets ledande tjänstemän att driva frågan aktivt och se den potentiella politiken som finns i denna fråga varit i princip fruktlösa. Inställningen som jag mött har närmast varit att ”du som tjänar så bra skall inte klaga”.

Detta är beklagligt eftersom vi talar här om ett systemfel när det gäller både
Europaskolan och staten Sveriges representation vid Europeiska parlamentet;
jag betalar mina barns skola via skattesedeln och nu förväntas jag betala hela
skolavgiften igen med min lön från riksdagen som beskattas enligt svenska
regler för någon som är bosatt i Sverige. Jag har heller ingen möjlighet slippa
skoltvånget eller finna andra vägar eftersom mina pojkar skall följa den
svenska skollagen. Det är systemfelet jag har velat att någon påtalar och
granskar – inte att partiet skulle börja betala skolavgifter. Om vi inte gör något
åt detta nu kommer det drabba någon annan senare.

5. Kommuner och EU

Det andra problemområdet som jag stött på är lagarna som styr vården och omsorgen av handikappade. Erik omfattas av LSS–lagen; Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. LSS ger rätt till särskilt stöd och särskild service som människor kan behöva utöver det som de kan få genom annan lagstiftning. LSS är ett komplement till andra lagar och innebär inte någon inskränkning i de rättigheter som andra lagar ger.

Ur Socialstyrelsens instruktioner:

”Vem gäller lagen för? LSS gäller för

1. personer med utvecklingsstörning och personer med autism eller autismliknande
tillstånd.

2. personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter
hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.

3. personer som till följd av andra stora och varaktiga fysiska eller psykiska
funktionshinder, som uppenbart inte beror på normalt åldrande, har betydande
svårigheter i den dagliga livsföringen och omfattande behov av stöd och service.”

LSS–insatserna skall i princip vara gratis men viss avgift kan förekomma. Det är kommuner och landsting som tillsammans har huvudmannaskapet. Nu bor Erik i Stockholm och är en person som bör omfattas av denna lag och dess stöd eftersom ”meppar” och deras familjer är skrivna hemma i medlemslandet. Trots mina försök att få Stockholms stad/stadsdelsnämnd att ta upp ärendet har det inte gått hittills. Anledningen till detta är att enligt Stockholms högsta chefer finns det en regel från 1994 (Dnr 321-376/2006) som säger att Stockholm inte betalar ut eller hjälper till i fall där barnet/vårdtagaren som är skriven i Stockholm av någon anledning bor utomlands. Till detta kommer att Stockholms Stad med hänvisning till denna regel inte heller anser sig ha något ansvar för de extra skolkostnader som uppstår därför att Erik har ett funktionshinder. Det märkliga med denna regel är att det har
tillkommit före Sverige blev medlem i EU och alltså härstammar från tiden
innan Sverige hade ledamöter i Europeiska parlamentet. Det finns även olikheter i hur olika kommuner handskas med skolpengen – vissa har enligt uppgift gått med på att ge med skolpengen till Europaskolan medan andra inte gör det. Vidare bollas ansvaret mellan aktörerna ”Stockholms stad” och ”Stadsdelsnämnden Östermalm” som är helt oacceptabelt. Lyckligtvis har jag fått Riksdagens direktion att titta över det hela nu eftersom det är ett heltidsjobb bara jaga rätt personer, kräva att anmälningarna tas på allvar enligt förvaltningslagens regler och att beslut formas så att de kan överklagas enligt samma lagstiftning. Jag är trots allt någon med resurser men jag ser att en liten medborgare som inte är insatt i spelet har ingen möjlighet att få rätt även om lagen skulle vara på hennes sida. Det som kan ske på tjänstemannanivån här är knappast ens känt på den politiska nivån. Det är mycket beklämmande i en demokrati.

Idag betalas Eriks assistenter av Försäkringskassan och privat av mig. Problemet är dock att finna rätta assistenter och jag får varken det stöd eller rådgivning jag har rätt till som anhörig eftersom både Stockholms stad och landsting fruktar att om de på något sätt vidrör fallet kommer de också att bli ansvariga och indragna i kostnader. Stil – organisationen som hanterar Eriks assistenter och jag – arbetsledaren – har en otrolig administration och byråkrati som ingår i att vara vårdnadshavare för någon som behöver assistans. Jag måste t ex personligen planera och skriva in alla timlistor för timanställda och se till att allt skickas i tid mellan Belgien och Sverige. Enligt de invigda beror byråkratin på att ursprungligen var det tänkt att kommuner skall ta hand om pappersarbetet och att det finns särskilda handläggare för detta. När ansvaret sedan successivt flyttats över till vårdnadshavare och föräldrar har man inte beaktat att de inte har åtta timmar om dagen att sitta med löneberäkningar och schemaläggning. Här finns det också många frågor gällande staten Sveriges och Europeiska unionens avtal och praxis – samt en hel del problem som bör tas upp på den politiska nivån beträffande hur familjer med handikappade barn har det idag. Men jag har inte fått något gehör för detta när jag försökt påtala problematiken för Folkpartiets kansli.

6. Rättegången och om att vara dömd

Från vissa håll i Folkpartiet var man mycket snabb att döma mig när jag hamnade i domstolen för ett bokföringsbrott. Jag har aldrig försökt att bortförklara min del i denna lagöverträdelse. Lagen är tydlig på denna punkt. Jag är för närvarande dömd men domen har ju inte vunnit laga kraft eftersom den är överklagad. Mitt brott handlade om att bolagets deklaration och redovisning inte var inlämnad till skattemyndigheten av vår revisionsbyrå i tid och på rätt sätt. Att vi under åtta år hade anlitat samma revisionsbyrå och betalade för en tjänst vi köpte – och hade därmed ingen anledning att tro att det skulle bli problem – tar domstolen inte någon notis av eftersom lagen är sådan: ingenting är förmildrande omständigheter – inte ens ett giltigt serviceköpeavtal – om skatten inte kommer in i tid. Och om man då skulle bestämma sig för att begära en konkurs för att slippa den personliga skatteansvar man har som företagare även i ett aktiebolag, då bryter man mot aktiebolagslagstiftningens regler om att man får aldrig medvetet skada företaget.

Som Expressens ledare skrev denna vecka hade tingrätten trots allt en förståelse för situationen:

.När Carlshamre åtalades för bokföringsbrott krävde Leijonborg & co att hon skulle ta time
out så länge rättsprocessen pågick. Carlshamre vägrade.
Enligt folkpartiet måste hon nu avgå då det är ”fel att agera som lagstiftare om man som Maria Carlshamre är dömd för ett allvarligt brott.”

Allvarligt? Jag undrar vad proportionerna tagit vägen.
Carlshamre är dömd för bokföringsbrott: villkorlig dom och dagsböter. Tingsrätten
framhåller en rad förmildrande omständigheter, som Carlshamres ”allvarliga
relationsproblem” och att brottet är inte är uppsåtligt utan bedöms som ”oaktsamhet”.
Carlshamre drev sitt bolag tillsammans med sin exmake som dömts för att ha misshandlat henne. Vilket bidrog till kaoset i bokföringen.
Talande är alltså att tingsrätten lyfter fram dessa förmildrande omständigheter, men inte
hennes partiledning.. (Expressen ledare 22 februari, 2006)

Men det finns andra dimensioner till denna sak. Dels gick framstående folkpartister som Johan Jakobsson och Marit Poulsen ut i pressen förra året och krävde min avgång alternativt time-out på grund av regeln om att en som är dömd för en viss typ av brott kan inte vara kvar som lagstiftare. Regler om detta finns som bekant i grundlagens regeringsform:

7 § Riksdagsledamot eller ersättare får icke lämna sitt uppdrag utan riksdagens medgivande.

När det finns anledning till det, skall Valprövningsnämnden självmant pröva om
ledamot eller ersättare är behörig enligt 3 kap. 10 §. Den som förklaras obehörig är
därmed skild från sitt uppdrag.

Ledamot eller ersättare får i annat fall än som avses i andra stycket skiljas från uppdraget endast om han genom brott har visat sig uppenbarligen olämplig för uppdraget. Beslut härom fattas av domstol.

8 § Ingen får väcka talan mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot eller beröva honom friheten eller hindra honom att resa inom riket på grund av hans yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgivit det genom beslut om vilket minst fem sjättedelar av de röstande har förenat sig.

Misstänkes riksdagsledamot för brott i annat fall, skall bestämmelser i lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han erkänner brottet eller har tagits på bar gärning eller fråga är om brott för vilket ej är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Det som dock hände var återigen en lucka i regelverket – Riksdagens regler gäller riksdagsledamöter (och även om jag hade suttit i riksdagen hade det inte varit ett solklart fall – utan Valnämnden hade fått det på sitt bord) men nu gäller dessa lagar
inte Europeiska parlamentet.

Riksdagens ledamöter eller Folkpartiets partisekreterare kan inte bestämma vem som får sitta i Europeiska parlamentet. Det bestäms av Europeiska parlamentet och en eventuell uteslutning från partigruppen ALDE beslutas självklart av ALDE. Att okunskapen om EU och Europeiska parlamentet var så djupt på så hög nivå i det liberala partiet i Sverige blev ganska snart ett ämne som ledde till att många höjde sina ögonbryn i Bryssel förra sommaren.

Så även om hela Folkpartiet enhälligt – eller hela Riksdagen för den delen – skulle vilja få bort en svensk ”mep” från Europeiska parlamentet, så kan de inte göra det inom den nuvarande regelkonstruktionen. Det skall vi vara glada för eftersom sådana regler skulle kunna bli missbrukade av medlemsländer med reaktionära politiska krafter. För övrigt skulle jag vilja initiera en diskussion om vad en ”time-out” är. Vi kan
inte ha politiska sanktioner som inte är definierade någonstans beträffande
varför man skall ta en time-out, vem bestämmer det, hur länge skall man vara
borta, vad får man göra under tiden, vem tillåter en att åter beträda ljuset. Om
vi på fullt allvar försvarar rättstaten skall vi inte ha odefinierade straffmoment
och sanktioner i vår egen organisation. För övrigt finns det inte någon ”timeout”
på Europeiska parlamentet som alla som arbetat där vet.

Ur Folkpartiets pressmeddelande 2005-10-21:

.Europaparlamentarikern Maria Carlshamre har av Stockholms tingsrätt dömts för bokföringsbrott till villkorligt fängelsestraff och 100 dagsböter.

. Folkpartiets ledning har idag haft ett långt samtal med Maria om hennes framtid med anledning av domen. Vi framförde att det är olämpligt att fortsätta som lagstiftare när
domstolen funnit att hon själv brutit mot lagen. Om domen om bokföringsbrott står fast,
uppmanar folkpartiet Maria Carlshamre att lämna Europaparlamentet. Det säger folkpartiets
andre vice ordförande Marit Paulsen.

. Vi vet ännu inte om tingsrättens dom överklagas av åklagaren eller av Maria Carlshamre. I väntan på en dom som vunnit laga kraft anser vi att Maria bör ta .time out. från
lagstiftningsarbetet i Europaparlamentet..

En annan intressant aspekt av denna dom som jag fått i tingsrätten och effekterna av den är att det finns en djup orättvisa i lagen som gäller fåmannaföretag i Sverige. Jag fick – via Cecilia Malmström – ett mejl strax efter domen. Den kom från en av tingsrättens nämndemän – en av dem som dömt mig – där han förklarar att han egentligen ansåg att jag var oskyldig men att vi har en lagstiftning som inte hör hemma i en rättstat. Du kan få se brevet om du vill.

Vidare har samma sak påtalats bland annat i ekonomiläroböcker och på revisorsutbildningar i hela landet. Det orättvisa handlar om följande sak: även om man som fåmannaföretagsägare/styrelseledamot köper revisionstjänsterna (bokföring, deklaration, årsredovisning) av ett oberoende och auktoriserat företag har inte det företaget något ansvar om de t ex inte sköter skatteinbetalningarna eller bokföringen – som de har fått betalt för. Och oavsett hur situationen i övrigt ser ut för företagaren. Detta har hänt mig och hundratals andra småföretagare i Sverige och alla som har klart för sig denna paragraf drar sig för att starta eget.

Enligt Skattebetalningslagen är det dessutom reglerat att även om pengar skulle vara på väg in genom fordran, så hjälper det inte utan om inte skatten betalas in i tid blir ägare/styrelseledamöter personligen ansvariga för avgifterna. Det var ju det som hände mig trots att revisorn/bokföringsbyrån hade fått betalt och under åtta år skött allt – så jag hade ingen anledning att misstänka att hon inte skulle lämna in deklarationen i tid. Denna situation beskrivs bland annat i läroboken ”Det nya styrelsearbetet” (Liber, 2004, s.91) som kolera-pest-situationen för småföretagare. Hur man än gör blir man skyldig – trots att man inte har kontroll över alla faktorer, t ex om en fordran inte betalas in i tid.

Dessutom är det så att det inte är förbjudet i lagen att göra dåliga affärer! Om Folkpartiet på fullt allvar menar det man säger om företagandet,
näringslivet och står för den ideologi man slagit fast vid landsmöten, skulle
man se den politik som finns inbäddad i t ex min situation snarare än
deklarera att småföretagare som hamnat i min situation inte är välkomna i
Folkpartiet liberalerna.

7. Arbetsledaren och chefen – parlamentarikern

När jag fick allt detta klart för mig på EP förra hösten insåg jag en annan sak – att det är jag som är arbetsledaren och chefen för mitt kansli och inte Folkpartiets tjänstemän i Stockholm och Bryssel. Trots detta har jag blivit styvmoderligt behandlad av partiet och mina dåvarande assistenter har inte visat den lojalitet och integritet som krävs av dem enligt anställningsavtalsregler mellan EP och ”service providern”. Detta kan visserligen bero på att även de kanske har trott att de är anställda av Folkpartiet liberalerna som även har agerat som deras chef och arbetsledare.

Ingen av oss har ju egentligen haft en anledning att betvivla detta sakernas tillstånd tills det blev komplikationer. Annars kanske de inte vågat bete sig på det numera riksbekanta sättet att bland annat mina mejl skickades vidare till obehöriga. Det tragikomiska i det hela är dock att Folkpartiets högsta administrativa
ledning inte förstod vem som är arbetsgivaren och arbetsledaren; d v s
Europeiska parlamentet en parlamentariker under diplomatisk immunitet i sitt
ämbete – jag.

Att gå in på mina mejl och skicka vidare dem till utomstående är inte enbart en dumhet gjord mot mig – utan en mycket allvarlig sak utifrån Europeiska parlamentets perspektiv. Saken är anmäld till IT –säkerhetsavdelningen där. Saken blev ju inte bättre av att FP-ledningen i ett veckobrev försvarade detta beteende. Det finns 731 andra parlamentariker som verkligen försvarar vår integritet och vår rätt till lojala och trogna assistenter så händelser som denna har fått vida publicitet och en hel del diskussioner har förts. Bland annat har tysk press tagit upp saken. Problemet hos FP tycks vara att det finns föga respekt för den folkvalda – och jag har hört sedan tidigare att detta förekommer även på riksdagen; att man inte behandlar parlamentariska folkvalda politiker med respekt, att de inte har tillräckligt med assistenter, de får inte stödet som behövs eller pressmeddelanden som de vill skicka hålls tillbaka av för folket anonyma tjänstemän. I Sverige går detta för sig p g a partisystemet – inte så olik socialiststaternas enväldediskurs – men på Europeiska parlamentet kan man inte göra så.

När jag ställde krav på mina assistenter fick jag veta att jag var omöjlig. Det finns mejldokumentation om det förtal som pågått från mitt kansli till FP kansliet i Stockholm.

När jag tog upp saken med EP: s administrativa avdelning fick jag rådet att säga upp avtalet med omedelbar verkan. Det är ju jag som bestämmer hur och vilka som skall arbeta för att min politik – som över 17 000 väljare röstat för – skall förverkligas. Jag gjorde detta.

Det blev brända markens taktik som gällde. Assistenterna som slutade tog med sig varenda gem, hålslagare, perm, mapp och penna som fanns. Bara pappershögar lämnades på golven. När mina nya assistenter anlände den 1 december fick de börja med att städa upp och gå och köpa nya pärmar. Allt som har köpts för Carlshamres kanslipengar för 15 000 euro i månaden försvann – jag har till dagens datum inte fått tillbaka något av det som tillhör Europeiska parlamentet trots att vi har kontaktat de ansvariga och begärt tillbaka all redovisning och bokföring, originalkvitton, mobiltelefonerna, kameror, osv.

8. Det virtuella brysselkansliet och ”service providern” Fp

Min och assistenternas förvåning var stor när vi efter diskussioner med ALDE och Europeiska parlamentet fick reda på att den person som är ansvarig för ekonomihanteringen från service providerns håll – dvs. den person som Folkpartiet angett som kontakt- och ansvarsperson för att hantera allt detta för Carlshamres och Malmströms räkning gentemot EP är Marit Poulsens assistent. Jag förstår resonemanget kring att hon säkert kan mycket om detta – men med tanke på att Marit Poulsen har varit min argaste kritiker i pressen angående den försummelse som lett till en dom – så är det nästan absurt att hennes pressekreterare och assistent Anne-Charlotte Amnéus är den som hanterat alla mina ekonomiska förehavanden utan att någonsin med ett ord yttra om detta till mig, eller utan att överhuvudtaget berätta om vad jag har rätt till. Inte ett ord har man yppat om t ex ALDES s.k. 3701 -pengarna – utan först efter att alla kontrakt sades upp i höstas fick jag direktinformation om detta. Det känns overkligt att de som anklagar mig för ohederlighet och ifrågasätter mina möjligheter att sitta kvar som folkpartist själva har hanterat sammanlagt ca två miljoner kronor av Europeiska parlamentets pengar utan att någonsin resonera med mig om dessa pengar – trots att de är öronmärkta för mitt kansli. Vi har nu begärt Europeiska parlamentets hjälp för att få tag i alla redovisning kring dessa pengar – som trots allt är skattemedel – för att se om det är rimligt att mitt kansli skulle kunna ha använt så mycket. Vi förutsätter också att alla pengarna som tillhör Europeiska parlamentet/ Carlshamres kansli betalas tillbaka om man inte kan bevisa med godkända originalkvitton att dessa är använda just för Carlshamres och ALDES politisk verksamhet. Senast den 17 mars 2006 skall detta redovisas för EP och vi hoppas att få klarhet i kontoböckerna före det – för i annat fall måste ärendet lämnas vidare. På EP finns det både kompetens och prejudikat som visar att ”service providern” (Fp) blir ansvarig inom ramen för det som avtalats mellan den och EP. En eventuell tvist mellan EP och ”service provider” (Fp) kan ju förstås hamna på EUdomstolen i Luxemburg.

Vi förutsätter att Folkpartiets revision och verksamhetsrevision noggrant kommer att gå igenom detta framöver för att se hur t ex det numera ganska virtuella ”Brysselkansliet” är finansierat. Det finns en hel del namn på nätet som om Folkpartiet skulle ha ett stort kansli i Bryssel – men i själva verket har det ju bestått av mina och Cecilias assistenter samt några övriga placerade i Stockholm. Till och med januari 2006 fanns t ex flera telefonnummer på ”Brysselkansliets” hemsida som i själva verket är Carlshamre kansliets telefoner. Vi har slutat att slussa samtalen vidare numera.

9. Vem har rätten att dra ut jacket på folkvaldas hemsida?

Och apropå nätet. Det som hände med min hemsida www.carlshamre.se – eller rättare sagt en hyperlänk till Folkpartiets sida med ett domännamn men inget eget IP –adress; även det är ett diskussionsämne på EP och numera även bland en del journalister i Sverige eftersom de allteftersom upptäckt vad som har hänt.

www.carlshamre.se och www.cecilia.nu är ju enligt projektansökningar ALDE – finansierade projekt under 2004 och 2005. Man har för att ”skapa och upprätthålla” sajterna ansökt och fått 8000 euro per år. Det är nästan 80 000 kronor – utan skatt och moms. Så mycket skall det alltså ha gått av Fp för att administrera två länkar i det makro som hela www.folkpartiet.se utgör. Med tanke på att dessa inte har uppdateras ens varje vecka är det ett sällsynt välbetalt arbete.

Någon gång i oktober 2005 fick jag ett samtal av min nuvarande assistent Johanna Parikka Altenstedt som undrade vad som hänt med min hemsida. Då upptäckte jag att den var släckt – med en hänvisning till min rättsprocess. Vidare hade allt material som lagts ut – mina texter och pressmeddelanden – försvunnit. När jag påtalade detta fick jag i en e-post ett absurt erbjudande att köpa (!) domännamnet www.carlshamre.se. Med andra ord hade Fp släckt en Europeisk parlamentarikers hemsida som är betald av ALDE / EP utan att man har frågat parlamentarikern / ALDE eller EP något – eller utan förvarning, samtidigt som dessutom allt innehåll gått förlorat. Ärendet är anmält till ALDE och Europeiska parlamentet, samt kommissionen för att studera huruvida det har förekommit:

– censur av folkvalda i massmedier

– ett hindrande av en parlamentarikers kommunikation med medborgare

– övergrepp i en parlamentarikers integritet

Detta faktum har påtalats för Folkpartiets medieansvarige och presschef Niki Westerberg den 1 februari 2006 med en förfrågan. Vi har för Europeiska parlamentets utredning begärt att få veta

a) vem som har beslutat om att släcka hemsidan

b) när detta möte / beslut har tagits

c) finns det något protokoll

d) varför har varken ALDE eller Carlshamre underrättats före eller efter beslutet

Vi har inte fått något svar. Däremot hänvisar hon till att hemsidan har ”avpublicerats” under tiden hennes rättsprocess pågår.

Dessutom har man vid Fp-presstjänsten istället ändrat på ett pressmeddelande som skickats av ALDE beträffande Carlshamres betänkande som antogs av Europeiska parlamentet den 2 februari 2006. Vi bifogar originalet som skickats ut från ALDE:s press centrum tillsammans med det pressmeddelande som gick ut på Folkpartiets hemsida i en riksdagsledamots namn. Den ansvariga pressekreterare är en av dem som fick gå från Carlshamres kansli. Det är förståeligt om hon känner sig arg och vill ge igen – men detta beteende bara ytterligare bekräftar det faktum att hon inte förstått vad det betyder att arbeta för en ledamot av Europeiska parlamentet. Vi har informerat ALDE:s pressavdelning och ledning om det förvrängda pressmeddelandet där ALDE inte ens nämns trots att man partigruppen enhälligt röstade för Carlshamres betänkande.

Enligt de förhandsdiskussionerna som har företagits angående fallet med släckningen av hemsidan finns det flera experter som säger att detta fall skulle kunna bli ett mycket intressant prejudikatfall beträffande hemsidor som politisk kommunikation och vem som ”äger” dem samt vem som har rätten att dra ut jacket för folkvalda. Kära kollega, detta bör ni också fundera mycket noga nu när det är valår. Finns det någon som försöker att redigera eller censurera de folkvaldas kommunikation med medborgare i en demokrati är detta i själva verket ett mycket allvarigt ingrepp i samhället. Vi brukar förknippa länder som Kuba, Kina, Ukraina eller Iran med den här typen av kontroll. Det hör inte hemma i ett liberalt parti – och låt oss tala kalla detta vid dess rätta namn – censur. Enligt uppgift från PSE:s (Europas socialdemokrater) svenska delegation har ämnet även varit uppe där tillsammans med den ansvarige kommissionären för information inom EU, Margot Wahlström.

Slutligen finns det en anledning att snabbt kommentera fallet där kansliets personal hade läst mina e-post och skickat dessa vidare utan att kontrollera med mig. Detta avslöjades ju när partisekreteraren kontaktade Barometern som skulle publicera en kolumn av mig – och redaktören där visste att bara han och jag hade kunskap om innehållet. Istället för att medge det som hänt har man ju från partiets håll försökt att bortförklara det hela:

Ur Lejonborgs veckobrev 2005-10-31:

.Av de hundratals artiklar som har publicerats om Maria Carlshamres rättsprocess har
några berört ett e-brev till Carlshamre och en artikel i tidningen Barometern. Det har påståtts att folkpartiets partisekreterare skulle ha hanterat både e-brevet och en kontakt med
Barometern på ett olämpligt sätt. Så är dock inte fallet.
Maria Carlshamre har givit Europaparlamentet i uppdrag att skicka all e-post till henne
också till folkpartiets medarbetare i Bryssel. När någon där såg en artikel i brevlådan skickades den vidare, i enlighet med våra rutiner om interninformation. När texten passerade
förbi partisekreterare Johan Jakobsson noterade han att den innehöll ett faktafel.
Barometerns skribent förde ett resonemang som vilade på uppfattningen att folkpartiet inte
hade sagt åt Carlshamre att lämna lagstiftningsarbetet. Men det var just krocken mellan att
vara lagstiftare och att vara åtalad för brott som var kärnan i folkpartiets uppmaning till
Carlshamre att ta en .time out. under rättsprocessen. Därför vilade hela artikeln på ett
missförstånd. Vetskapen om att en redaktör hade missuppfattat fakta i en fråga hanterade då
Jakobsson på ett högst rimligt sätt . han ringde redaktören och upplyste om faktaläget..

Jag vill påpeka två saker. För det första har assistenterna på parlamentet . som jag redan tagit upp tidigare . en integritets- och lojalitetsplikt mot meppen. Det är alltid meppen som avgör i sådana här situationer. Det fanns ingen tvekan om läget på parlamentet och som sagt, det är parlamentarikern som bestämmer där, inte assistenterna. Det finns dessutom ingen anledning i hela världen för mig att visa upp mina texter för publicering för någon utom redaktören. Det vet alla som arbetat inom mediebranschen och detta lärs även ut på pressinformatörsutbildningar.

Den andra aspekten är förklaringen om att .man ringt upp och upplyst redaktören om faktaläget. som det står i veckobrevet beträffande samtal från partitjänstemannen till Barometern. Det klingar nästan på samma sätt som man förklarade situationen från Freivalds håll inte för länge sedan då det visade att UD och SÄPO hade ringt upp en internetleverantör och begärt dem att stänga av Sverigedemokraternas hemsida där de danska karikatyrbilderna på Mohammed fanns publicerade.

I en anmälan till KU 2006-02-11 skriver Lars Lejonborg:

.Konstitutionsutskottet bör begära en redovisning av regeringen av vem som har tagit
initiativ till kontakten med webbföretaget och vad som sades vid denna kontakt. Utskottet bör bedöma om regeringens agerande har skadat tilltron till den politiska maktens respekt
för tryckfriheten och om det som skett under utrikesministerns ansvar varit i strid med
Tryckfrihetsförordningen eller ej..

10. Slutord

Jag är inte ute efter att ge igen. Jag är egentligen mycket trött på allt bråk och skulle vilja koncentrera mig på mitt arbete. Jag har ett uppdrag och jag tar på stort allvar det mandat och det uppdrag som jag fått av över 17 000 svenskar som tycker att man måste göra något åt trafficking och våldet mot kvinnorna.

Trots den kaotiska situationen har jag lyckats att åstadkomma något – bland annat mitt betänkande som nu banar vägen för att våldet mot kvinnor kommer att studeras inom hela EU, samt att kvinnomisshandelsfrågorna har även lyfts som konstitutionella frågor eftersom det handlar om statens förhållningssätt mot sina medborgare. Jag har profilerat mig i trafficking- och kvinnofrågor, och till hösten planeras det redan en hel del aktiviteter under Finlands tid som ordförande. Speciellt de nya medlemsländerna har visat stort intresse för den svenska sexköpslagen som jag har berättat om nu i flera tv-sändningar och tidningsreportage.

Det var inte jag som valde in mig själv till parlamentet. Det var svenska väljare. Jag anser att det måste bli slut på det mer eller mindre tysta mobbandet som partiets tjänstemän sysslar med mot mig. Man kan inte styra över personval – det borde vara en självklarhet för folk som sysslar med politik. Men mångfald är jobbigt – det är roligt att jobba med sina likar, och om någon som avviker kommer in blir det ju svårt. Jag tänker inte ens referera allt strunt som sagts om mig bakom ryggen och ibland direkt rakt i ansiktet – som om jag var någon som skall tåla allt och ta allt.

Jag är inte perfekt – men jag är med i politiken på samma villkor som alla andra, och vill bli behandlad med samma måttstock som alla andra.

Jag vill understryka att jag inte är ute efter att skada partiet – vars liberala grund jag tror starkt på trots att den liberala kompassen under den senaste tiden snurrat lite väl snabbt på grund av en eller en annan deviationskälla. Men jag kan inte heller acceptera att ett parti som predikar ordning och reda sätter en folkvald politiker i någonsorts hemmagjord ”Guantanamo Bay” där jag förväntas vara tyst och vänta ut – för vad? Och vem är nästa som skall sättas dit?

Det är ett valår. Om ett halvt år väljs åter nya riksdagspolitiker. Jag hoppas att Du nu har fått min bild av det som har skett – och jag hoppas att vi alla tillsammans, jag från mitt håll och du från ditt, kan bidra till att få till stånd ett systemskifte i Sverige. För min egen del ser jag mig som folkvald och personvald parlamentariker som arbetar med jämställdhet och kvinnofrågorna på ett eller annat sätt. Hur som helst tänker jag inte stanna kvar i ”Guantanamo Bay”. /MC

PS. Det går alltid att nå mig på min mobil 070 – XXX / DS

They that can give up essential liberty to obtain a little temporary safety deserve neither
liberty nor safety. /Benjamin Franklin

(Nedan MC:s bilaga)

Release: Immediate

Brussels, 1st February 2006

Zero tolerance for violence against women, says Parliament’s report

”Well into the 20th century, Europe had laws which in various ways excused domestic violence by men against women and children. The remnants of this
historical legacy still live on in the EU; we can see it in case-law, attitudes and
perceptions about the less serious nature and attention we give to private violence”,
declared Maria CARLSHAMRE (Folkpartiet liberalerna, Sweden), who drafted
Parliament’s report on combating violence against women which is set to be adopted by the plenary.

The report outlines a number of concrete recommendations, for example urging on the Commission and Member States to produce effective methods of prevention and punishment in the case of women’s rights violations, including educational programs
and collection of data relating to incidents that require judicial investigation. The
report also calls on EU governments to ensure better protection and support of
victims of violence against women. MEPs also urge the Commission to declare a European Year Against men’s violence against women.

”Men´s violence against women is a major social problem but we do not know yet how large this problem really is”, said Maria Carlshamre. According to three national
prevalence studies carried out in Finland 1999, Sweden 2001 and Germany 2004, indications show that previous assessments have vastly underestimated the extent of
the problem. ”Using the United Nations definition of violence against women as their
point of reference, these studies show that 40 % – 50% of women have at some point
in their lives been subjected to violence by a man. These studies show how crucial it
is to conduct similar studies in the other Member States to examine the extent of the problem and to be able to do something about it”, Maria Carlshamre explained.

For more information please contact:

Neil Corlett: +32-2-284 20 77 or +32-478-78 22 84

Joelle Fiss: +32-2-283 10 88 or +32-496-54 83 94

also consult: http://alde.europarl.eu.int/

Pressmeddelande från Folkpartiet 2005-02-02

Tina Acketoft (fp):

EU ska kartlägga våldet mot kvinnor

– Äntligen ska en kartläggning göras av hur utbrett våldet mot kvinnor egentligen är i EU.
Alla medlemsstater uppmanas att ta fram statistik. Det är utmärkt att Europaparlamentet också
ställer krav på att kulturella sedvanor aldrig får utgöra förmildrande omständigheter i fall av
våld mot kvinnor, särskilt när det gäller könsstympning och hedersbrott. Vi måste ha
gemensamma riktlinjer och minimikrav på europeisk nivå mot våldet. Därför är det sorgligt att moderaterna i Europaparlamentet avstod att rösta.

Det säger Tina Acketoft jämställdhetstalesman (fp) efter att Europaparlamentet under torsdagen ställt sig bakom fler förslag som understryker att våld mot kvinnor är en
angelägenhet för EU. Exempel på förslag är att medlemsstaterna ska tillhandahålla säkra
boenden, att brottsoffer ska få ersättning och att barn som blir vittne till våldet kan betraktas
som brottsoffer. Medlemsstaterna ska även erkänna sexuellt våld inom äktenskapet som ett brott.

– Vissa menar fortfarande att våld i hemmet är en privatsak som staten inte ska lägga sig i. Det är en uppfattning som måste ifrågasättas. Amnesty International anser att det utbredda våldet
mot kvinnor är en av vår tids stora människorättsskandaler. Det är hög tid att EU får ett tydligt
mandat att agera mot denna form av allvarlig brottslighet som riktas mot alltför många av
unionens medborgare. Förslagen är i linje med den politik folkpartiet länge har drivit på nationell nivå, säger Tina Acketoft (fp).

_____________________________________

Tina Acketoft

Riksdagsledamot (fp)

0702-47 29 04

[email protected]

Jenny Sonesson

Presskontakt Tina Acketoft

0708-54 90 87

[email protected]

______________________________________

Tina Acketofts hemsida finns här:

http://www.folkpartiet.se/acketoft

Högupplöst bild på Tina Acketoft för fri publicering finns här:

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=1111&iid=0582811195313