Lundell i mitt fotoalbum

Album med bilder från min egen barndom, från mina föräldrars och deras föräldrars barndom.

Men även från ungdomstiden som nu börjar få sig ett visst, ska vi säga, kulturhistoriskt värde.

Läste till exempel en rätt ok intervju med Lundell i helgen, av DN-esset Cederskog.

Efter läsningen började jag slå i mina gamla fotoalbum och vad dök upp då, om inte Uffe anno 1975 på hösten.

Lundell hade kommit ut med första plattan Vargmåne, och filade på nån bok om nån snubbe som hette Jack, det var allt jag visste.

Hursom letade Lundell kompband och vi sprang på varann på Musikbörsen på S:t Eriksplan där jag stod och plinkade på ett keyboard.

Vi höll på och repade ett tag i EMI:s studio ute i Skärmarbrink med baisten och trummisen från Harpos band. Harpo var top of the line, vid den här tiden.

I samma veva kom en snubbe som hette Bruce Springsteen till stan och vi båda hade oberoende av varandra köpt plåtar till konserten på Konserthuset, Lundell satt på fjärde bänk parkett och jag på bänken bakom.

Jag såg det som ett tecken i skyn.

När Springsteen hade avslutat första omgången extranummer trodde vi att det var slut och stod upprymda i trappen och planerade för en spännande framtid som rock-stjärnor som två upprymda små skolpojkar.

Men Harpo-grabbarna såg ner på oss amatörer, Lundell ruttnade och till slut började han spela med Nature och Mats Ronander.

And the rest is, som man säger, history.

Jag gifte mig, fick barn, fick radhus och ett rätt hyfsat liv. Du blev den där rockstjärnan som du var ämnad att bli.

Hörde att du ska lägga av, Lundell. Men om du behöver en gammal rostig pianist så står jag fortfarande till förfogande. Det vore kul.