Lundabolaget Samres pionjär i Moldavien

På bara ett halvår ska ett tjugotal unga moldavier lära sig tillräckligt mycket svenska för att kunna hantera telefonsamtalen.

– Jag har Internet hemma, det är inte så … snabb men jag kan … använda när jag vill, säger en ljushårig kvinna lite trevande till sina studiekamrater.

Diskussionsämnet är nätanvändning och samtalet går lite hackigt, men dock engagerat och fullt begripligt. Eleverna, som nästan uteslutande är kvinnor, har kommit halvvägs i Samres intensivkurs i svenska. Nu har de ytterligare tre månader på sig för att bli så duktiga på språket att de kan börja arbeta i den nya beställningscentralen, som öppnar i den moldaviska huvudstaden Chisinau efter nyår.

Samres driver beställnings- och samordningscentraler för färdtjänst och sjukresor i ett 70-tal kommuner i Sverige. Företaget har omkring 290 anställda och är den största privata aktören på marknaden. Förutom fem beställningscentraler i Sverige har man en telefoncentral i Tartu i Estland, och snart också i Chisinau i Moldavien.

För att få gå på svenskkursen i Chisinau har eleverna handplockats bland omkring 120 sökande, berättar läraren Lars Bokander, som bott i Moldavien i fyra år.

– Vi letade efter människor som är kommunikativa, har bra språkförmåga och lätt för att lära sig. Dessutom såg vi på deras motivation för att stanna kvar och jobba för Samres efter kursens slut, vi vill ju gärna ha folk som stannar ett tag, säger han.

Kursen ges på heltid och eleverna får en ersättning på 100 dollar i månaden medan de går här. När de väl börjar arbeta är månadslönen 3-400 dollar, vilket är bra betalt för lokala förhållanden.

Moldavien är ett av Europas absolut fattigaste länder och har drygt fyra miljoner invånare. Omkring en fjärdedel lever under fattigdomsgränsen, de flesta av dem på landsbygden och i mindre ständer. Arbetsmigrationen är omfattande; så mycket som en femtedel av befolkningen befinner sig hela tiden utanför landets gränser för att jobba. Deras hemsända pengar bidrar till att minska fattigdomen i landet, men har stora sociala omkostnader som splittrade familjer, övergivna barn och alkoholism.

Det är förstås chansen att få ett jobb med bra lön som fått de svenskstuderande att söka till Samreskursen, berättar Natalia Caraja, som är 24 år. Hon har en fyraårig universitetsutbildning, har arbetat två år som kontorschef på en snabbmatskedja och talar tre främmande språk, förutom svenska.

Ändå räknar hon med att förbättra sina chanser i livet genom att utbilda sig till beställningsmottagare på Samres.

– Det är svårt att hitta ett bra jobb här. En universitetslärare tjänar bara 100 dollar i månaden, så om det här visar sig vara ett intressant arbete vill jag gärna fortsätta med det, säger hon.

Natalia, som är van vid att plugga språk, är nöjd både med svenskkursens uppläggning och med studietakten.

– Man lär sig mer på två månader här än på samma tid på universitetet, lärarna är väldigt aktiva och vi får prata mycket.

Under första halvan av kursen ägnar man sig uteslutande åt själva språket, under andra halvan kommer man bland annat in på Sveriges geografi och hur svenska gatunamn är uppbyggda, förklarar läraren Lars Bokander. De praktiska kunskaperna kring arbetet på beställningscentralen lärs ut under en veckas slututbildning i Stockholm, och kursen avslutas med ett prov. Lars Bokander tror att de flesta av eleverna har förutsättningar för att klara av det.

– Jag har i och för sig aldrig gjort något liknande tidigare, men jag har ju lovat Samres att leverera ett gäng svensktalande moldavier i julklapp, och det tror jag nog att jag går i land med.

Han oroar sig inte speciellt mycket över hur hans elever ska klara av att hantera telefonsamtal från gamla människor som kanske både hör illa, talar lite otydligt och är ovana vid en moldavisk accent i andra änden av linjen, säger han.

– De som är riktigt gamla har folk från hemtjänsten som hjälper dem med att ringa, och uppstår det problem finns alltid möjlighet att koppla samtalet vidare till Sverige.

På beställningscentralen i Estland, som funnits i tre år, har personalen utbildats på samma sätt som i Moldavien. I Chisinau finns också en försöksverksamhet sedan några månader, där två svensktalande moldaviskor tar emot beställningssamtal för att testa om telefon- och dataförbindelser fungerar som de ska.

Jobbet är stressigt ibland fast för det mesta roligt, tycker Ludmila Dulgher, som lärt sig svenska på Universitetet i Chisinau och under två stipendieuppehåll i Sverige.

– Det händer att folk blir arga och skriker att allt är vårt fel och att vi inte kan prata svenska, men det finns också tanter som är jättegulliga när de ringer.

Samres vd Björn Falk, stationerad på huvudkontoret i Lund, tycker inte att företaget gör Moldavien en otjänst genom att exportera svenska låglönejobb till välutbildade unga moldavier.

– Även om jobbet delvis är monotont innehåller det också en del kvalificerade moment när det gäller att kommunicera med resenärerna, och med moldaviska mått erbjuder vi ju faktiskt en bra lön, som gör att folk kan stanna kvar i landet i stället för att söka sig utomlands.

Några planer på att dra ner på verksamheten i Sverige på grund av expansionen i Estland och Moldavien har Samres inte, enligt Björn Falk.

– Det finns funktioner som bara kan skötas härifrån, och vi avser inte att säja upp fast anställd personal i Sverige på grund av den här utbyggnaden, säger han.

Malin Bring

Frilansjournalist

[email protected]