Ledin i Dublin

Jag har varit med i en popvideo. Om du tittar riktigt noga ungefär tre minuter in i den filmatiserade versionen av ”När vi gräver guld i USA”, fryser bilden och plockar fram förstoringsglaset ser du mig. Killen längst bort med nummer 21 på ryggen som springer förbi under bråkdelen av en sekund. Blinkar inte för då missar du mig. ”Femton hundradels sekunder av berömmelse”, för att travestera Andy Warhol.

Videon, vilken mest består av Dahlin och Brolin kickandes boll i civila kläder, spelades in på våren 1994 i Wales. Om jag minns rätt var det den första träningsmatchen och dessutom den första uppladdningsmatchen inför det som sedermera skulle bli den soliga fontänsommaren det där sanslösa VM-året. Hela videoteamet samt musikerna Glenmark, Orup och Strömstedt hängde med till Cardiff. Orup var hemlig, Strömstedt glad som en speleman, Glenmark minns jag överhuvudtaget inte, blyg kanske. Men ingen i sällskapet, varken bollspelare eller popsnören, kunde nog vid det tillfället förutspå euforin i Rålambshovsparken ett halvår senare. Eller vilken landsplåga guldgrävarlåten skulle förvandlas till i takt med segrarna på amerikansk mark.

Tänker på den resan när jag sitter, eller snarare ligger nedhälld i soffan, och motvilligt bevittnar hur ett ganska toppat svenskt landslag får ordentligt med pisk i Dublin av vilt kämpande irländare. Ytterligare en första uppladdningstillställning på brittisk mark inför ett VM. Och ytterligare en videoinspelning. Den här gången har Fotbollförbundet dammat av Tomas Ledin och bett om en kampsång. Jösses… Till EM om två år blir det väl Calle Jularbo?

Tänker på att kameramännen kan få problem med att hitta bildvinklar där det faktiskt ser ut som om någon gultröjad svensk har kontroll på bollen. Funderar på om Ledin, liksom pojkarna i GES, bjuder på en improviserad liten konsert för en publik bestående av tjugo killar i träningsoverall och ett par stycken partifunktionärer i kostym. Och jag kan inte låta bli att undra vilka som gungar med i ”Sommaren är kort” och vilka som sitter och tittar i golvet.

Själv blir jag lätt kallsvettig när jag tänker på att ännu en gång, ännu en sommar, bli tvingad att höra Ledin sjunga i varenda jävla radioapparat i landet. Kom tillbaka Marcoolio, nästan allt är förlåtet! Eller nä, inte allt, men jag kan tänka mig ha överseende med en del. Inte nog med att Lagerbäck får ligga sömnlös och fundera på backlinjen efter Irlandsmatchen – han måste dessutom ligga sömnlös ackompanjerad av ett Ledin-soundtrack.

Alltså är det mycket som är sig likt nu när trådar ska knytas ihop och frågetecken ska rätas ut inför en förhoppningsvis jublande junimånad i Tyskland. Brittiskt motstånd, taskig plan, gitarrer på bagagebandet och Henke Larsson i truppen. Men, den gången, i Wales vann Sverige och det fanns inte så mycket att fundera över. Att bli rejält duschade av ett Irland som inte ens får vara med i VM ingick nog inte i planeringen. Snarare än att knyta ihop trådar och se framåt finns det nu hundratals lösa ändar att fundera över. Varför lyckas aldrig Källström göra en bra landskamp? Håller vildhjärnan Östlund för ett VM? Vad händer om någon av Mellberg och Lucic blir skadade? Varför Tomas Ledin?

Källström kanske helt enkelt inte är tillräckligt snabb i fötterna ännu för den allra högsta nivån, Östlund klarar sig nog bra om någon tejpar en kylpåse på hans huvud, Sverige åker ur om Mellberg eller Lucic blir skadad. Endast den fjärde frågan är fullständigt omöjlig att besvara.

Niclas Kindvall