Läs första kapitlet ur Jens Lapidus nya bok

”I’m a copper,” he said. “Just a plain ordinary copper. Reasonably honest. As honest as you could expect a man to be in a world where it’s out of style.

The Big Sleep

Raymond Chandler

Del 1

Smaken av metall i käften passade inte in. Som när man borstat tänderna och råkar dricka juice. Fullkomlig förvirring. Fast nu – egentligen – passade den in. Blandad med rädsla. Panik. Dödsångest.

En skogsdunge. Mahmud på knä i gräset med händerna på huvudet. Som nån jävla Viet Cong-lirare i en krigsfilm. Marken blöt, fukten trängde igenom jeansen. Klockan var kanske nio. Himlen fortfarande ljus.

Runt omkring honom stod fem shunnar uppradade. Alla modell livsfarlig. Killar som inte bangade. Som svurit att alltid backa upp de sina. Som käkade smågangsters som Mahmud till frukost.

Varje dag.

Chara.

Kyla i luften mitt i sommaren. Ändå kände han lukten av svett på sin hud. Hur fan hade det här gått till? Han skulle ju leva livet. Äntligen ute från kåken – fri som fågeln. Redo att greppa Sverige i pungkulorna och vrida om. Sen kom det här. Kunde vara game over nu. Allti-fucking-hop.

Revolvern gnisslade mot tänderna. Ekade i huvudet. Blixtar flashade för ögonen. Bilder av hans liv. Minnen av gnälliga sockärringar, låtsasförstående kuratorer, smygrasistiska klassföreståndare. Per-Olov, hans lärare i mellanstadiet. ”Mahmud, så där gör vi inte i Sverige, förstår du det?” Och Mahmuds svar – i en annan situation hade han smajlat åt minnet: ”Ta dig i bajan, så här gör vi i Alby.” Fler filmklipp: betongsnutar utan som aldrig fattade vad svennesveriges störda statsuppfostran gjorde med killar som honom. Första gången han fått stoppa in den. Alla surr med shunnarna på gymmet. Hans pappas tårade ögon på mammas begravning. Perfekta träffar med vattenballongerna från balkongen på hundfolk nedanför. Matsalen inne på kåken. Han:en äkta miljonär, från förortens programplanerade höghus, på väg upp, som en gangster deluxe. Nu: handlöst på väg ner. Bort.

Han försökte viska trosbekännelsen trots gannen i munnen. ”Ash-Hadu anla-ilaha illa-Allah.”

Snubben som höll puffran i hans käft kollade ner på honom. ”Sa du något, eller?”

Mahmud vågade inte röra huvudet. Sneglade upp. Kunde ju inte säga något. Fattade snubben långsamt? Deras ögon möttes. Killen verkade fortfarande inte greppa. Mahmud kände till honom. Daniel: på väg upp men ännu inte en av de stora shunnarna. Fett 24-karats guldkors runt halsen – äkta syrian-style. Just nu var det kanske han som bossade. Men om hans hjärna varit gjord av koks skulle försäljningssumman knappt räckt till att köpa en Kexchoklad.

Till slut: Daniel förstod situationen. Drog ut revolvern. Upprepade: ”Ville du något eller?”

”Nej. Låt mig gå bara. Jag ska fixa det jag är skyldig. Jag lovar. Kom igen nu.”

”Käften. Tror du att du kan finta mig? Du får vänta tills Gürhan vill snacka.”

Puffran åter in i munnen. Han höll tyst. Vågade inte ens tänka på trosbekännelsen. Trots att han inte var religiös visste han att han borde.

Bankande tanke: Var det kört nu?

Skogen runtomkring kändes som den snurrade.

Han försökte att inte hyperventilera.

Fuck, fuck, fuck.

Femton minuter senare. Daniel börjat tröttna. Skruvade på sig, såg okoncentrerad ut. Gannen gnisslade värre än de gamla modellen på tunnelbanetågen. Kändes som han hade ett basebollträ i käften.

”Du tror visst du kan göra hur som helst, va?”

Mahmud kunde inte svara.

”Trodde du själv du skulle kunna baxa från oss, eller?”

Mahmud försökte säga nej. Ljudet kom långt bak i halsen.

Oklart om Daniel fattade.

Snubben sa, ”Ingen baxar från oss. Det är helt klart.”

Killarna längre bort verkade snappa att det surrades. Kom närmare.Fyra stycken. Gürhan, legendarisk, livsfarlig langarkung. Tatueringar ända upp på nacken: ACAB och ett maja-löv. Längs ena underarmen: assyriska örnen med utbredda vingar. Längs andra armen i svarta gotiska bokstäver: Born to be hated. Vicepresident i gänget med samma namn. Södra Stockholms snabbaste stigande liga. En av de farligaste personerna Mahmud kände till. Mytomspunnen, explosiv, tokig. I Mahmuds kretsar: ju mer tokig, ju mer oberäknelig, desto ju mer makt.

De tre andra snubbarna hade Mahmud aldrig sett förut. De hade alla samma tatuering som Gürhan. Borne to be hated.

Gürhan gestikulerade till Daniel: ta ut gannen. Vicepresidenten tog den själv, siktade mot Mahmud. En halvmeters avstånd. ”Lyssna. Det är rätt enkelt det här. Du fixar fram cashen till oss och slutar tjafsa. Hade du inte jiddrat hade vi inte behövt köra det här racet. Capish?”

Mahmuds mun var torr. Han försökte svara. Stirrade på Gürhan.

”Jag ska betala. Sorry att jag tjafsade. Det var helt mitt fel.” Hörde darret på sin egen röst.

Gürhans svar: en fet lavett med baksidan av handen. Small till i huvudet som ett skott. Men det var inget skott – tusen gånger bättre än ett skott. Ändå: om Gürhan flippade var det kört på riktigt.

Snubbens nackmuskler spände ut marijuanabladets flikiga struktur över huden. Deras ögon möttes. Fastnade. Låstes. Gürhan: jättestor – större än Mahmud. Och Mahmud långt ifrån en sticka. Gürhan: ökänd aggressivitetsbandit, våldsälskarprofet, gangsteratlet. Gürhan: fler ärr i ögonbrynen än typ Mike Tyson. Snubben hårdare än karbonstål. Mahmud tänkte: Om man kan se själen i någons ögon så hade Gürhan ingen.

Det var ett misstag att ens ha sagt något. Han skulle vikt ner blicken. Böjt sig för vicepresidenten.

Gürhan vrålade. ”Din jävla fitta. Först fuckar du upp hela grejen och åker in. Sen blir partiet beslagtaget av snuten. Vi har kollat domen, fattar du inte det? Vi vet att i beslaget saknades det över tio tusen ampuller. Det betyder att du baxade från oss. Och nu, ett halvt år senare, börjar du jiddra när vi ska ha tillbaka degen du är skyldig oss. Spelar du liten hårding nu bara för du suttit inne? Det var fan tretusen paket Winstrol som du tjålade. Man snor inte från oss. Har du inte fattat det?”

Mahmud i panik. Visste inte vad han skulle svara.

Med tyst röst: ”Förlåt mig. Snälla alltså. Förlåt. Jag ska betala.”

Gürhan härmade honom med förställd röst. ”Förlåt mig. Förlåt mig. Sluta vara så gaylish. Tror du det där hjälper. Varför började du jiddra för?”

Gürhan: revolvern i båda händerna. Fällde fram pipan. Patronerna trillade ner en efter en i hans vänsterhand. Mahmud kände hur han slappnade av. Det kunde rappa på honom. Slå honom blodig. Men utan puffra – då tänkte de nog inte ta honom för gott.

En av de andra snubbarna vände sig till Gürhan. Sa något kort på turkiska. Mahmud fattade inte: var det killens sätt att ge en order eller att visa uppskattning?

Gürhan nickade. Riktade gannen mot Mahmud igen. ”Okej, så här är det. Det sitter en kula kvar i trumman. Jag är schysst mot dig. I vanliga fall borde jag ju klippt dig rakt av. Eller hur? Vi kan inte tolerera massa pajsare som du. Som baxar från oss. Som sätter igång och bråkar så fort det skiter sig. Du är skyldig oss trettiotusen ampuller. Jag nurrar, och om du har tur, är det ödet. Då får du gå härifrån ikväll.”

Gürhan höll upp trumman mot den halvljusa himlen. Syntes tydligt: fem tomma hål och ett med en kula i. Han snurrade den. Ljudet påminde om ett roulettbords roterande skiva. Snubben grinade brett. Riktade den mot Mahmuds tinning. Ett knäppande ljud när hanen spändes. Mahmud slöt ögonen. Började viska trosbekännelsen igen. Sen tog paniken över. Blixtarna framför ögonen kom tillbaka. Hjärtat dunkade så att det nästan slog lock för öronen.

”Då ska vi se om du är en tur-shunne.”

Det klickade till.

Inget hände.

INGET HÄNDE.

Han öppnade ögonen igen. Gürhan flinade. Daniel garvade. De andra killarna flabbade. Mahmud följde deras blickar. Tittade ner.

Hans knän var våta av markens fukt. Och någonting mer: längs hans vänstra jeansben. En lång fläck.

Asgarv. Hånskratt. Skadeglada flin.

Gürhan räckte tillbaka gannen till Daniel.

”Nästa gång kanske jag bownar dig i prutten istället. Din flicka.”

Kaotiska känslor. Hopp kontra trötthet. Glädje versus hat. Lättnad – samtidigt skam. Det värsta var över nu. Han skulle få leva.

Med det här.

Ridå.

***

Misshandel mot kvinnor

Den anmälda misshandeln mot kvinnor har ökat med cirka 30 procent de senaste tio åren till cirka 24.100 anmälningar enligt Brottsförebyggande Rådets statistik. Ökningen beror troligen såväl på att man i dag, i högre grad än tidigare, anmäler misshandel som att det faktiska våldet har ökat. Samtidigt finns ett stort mörkertal. BRÅ har i tidigare

studier uppskattat att bara vart femte fall anmäls till polisen.

I cirka 72 procent av anmälningarna är gärningsmannen bekant med kvinnan. Oftast har mannen och kvinnan en pågående eller avslutad nära relation.

21 procent av samtliga misshandelsbrott mot kvinnor klarades upp med så kallad personuppklaring. Det innebär att åklagaren efter utredning har en skäligen misstänkt person och att åklagaren har beslutat om åtal, åtalsunderlåtelse (till exempel om personen är under 18 år eller om brottet är bagatellartat) eller strafföreläggande (böter och/

eller villkorlig dom).

Misshandel mot kvinnor och mot barn är ett samhällsproblem som har uppmärksammats i relativt hög grad under de senaste åren. Detta har skett både genom ny lagstiftning (avseende bland annat besöksförbud och grov kvinnofridskränkning) och genom andra åtgärder, som till exempel inrättandet av Rikskvinnocentrum samt utbildningssatsningar. Även enskilda organisationers uppmärksamhet har varit betydande, till exempel genom bildandet av kvinno- och tjejjourer i cirka hälften av landets kommuner. Trots de betydande insatserna kvarstår problemet – varje år misshandlas och förnedras tusentals kvinnor.

Brottsförebyggande Rådet