Kreugers märkliga comeback från graven

9 oktober klockan 21:34, Stockholm City

Vrede.

Styrka.

En sorts maktdemonstration? Ja.

En verkningsfull avlivningsmetod? Inget att förneka.

Men inte minst: ett fan så otrevligt sätt att möta sitt sista

ögonblick på jorden.

När vi människor spekulerar över vår egen död, drömmer

vi om ett stilla insomnande i hög ålder; vi ser framför oss en

smärtfri, värdig hädanfärd efter fullbordad jordegärning.

Detta, tänkte kriminalkommissarie Jack Bohlander, var

just de drömmarnas exakta, brutala motsats.

Någon hade sett till att mannen framför honom var djävligt

död.

Inte bara ihjälslagen.

Utan krossad.

De befann sig på Klarabergsgatan 60, vilket var några

hundra meter, tre våningar och tjugotre år ifrån den plats där

Jack Bohlander för första gången stött på döden i tjänsten.

Den gången gällde det en död i misär, ett så kallat bus

som av okänd gärningsman fått en skarp förskärare mellan

revbenen och vidare in i kroppen. Då var det en sliten död

på Plattan i Nikesneakers, ölsolkiga jeans, en urtvättad Van

Halenturnétröja, som Jack fortfarande mindes i detalj, och

jeansväst.

Nu bjöd gudarna på en mörkt kostymklädd, välskodd

karriärdöd i finrummet. De befann sig i nätmäklaren Avantis

sobra kontorsmiljö: ett öppet landskap för prispressade spartjänster

bland leasingväxter, datorer och kaffemaskiner med

låtsasespresso på menyn.

Men två saker förenade ändå dödsfallen.

De hade bägge ägt rum torsdagskvällar i oktober runt

niotiden. Och i bägge fallen hade ansenliga mängder blod

lämnat offren.

– Alfahanneuppgörelse, muttrade Jack för sig själv när han

reste sig upp från sin närmast intima ställning bredvid den

bleke unge mannen.

– EN alfahanne, i alla fall, hördes en röst bredvid honom.

Jack rätade ut sina hundranittiofyra centimetrar och tittade

ned i kollegan Susanne Zimdals ljusblå blick. De hade

bara jobbat ihop i några månader, men hon hade redan lagt

sig till med en kuslig egenhet, tänkte han: förmågan att liksom

glida upp ljudlöst vid hans sida och utveckla hans egna

tankegångar. En kvinna med god förmåga att sätta sig in i

andra människors tankar. Inklusive hans. Men kontakten

gick även i motsatt riktning, tänkte Jack och sa högt:

– Du känner att det är en och inte två eftersom offret inte

visar några tecken på strid förutom just…

– Mhmm, sa Susanne och fyllde i den mening som Jack

påbörjat: som om han först blivit spöad i pentryt, med tanke

på allt blod där, och sedan släpad hit för… finalen. Gud.

Hon tystnade och bet i sitt högra pekfinger.

– Fortfarande ingen som vet vem han är? frågade Jack.

– Antagligen har han en rock någonstans med sin plånbok

i, svarade Susanne. Kavajen är tom och det enda vi har som

leder vidare just nu är kalendern i hans mobiltelefon. Enligt

den hade han ett möte för en och en halv timme sedan.

– Med vem? Var?

– Det står bara ”Micke Norell” och ett mobilnummer,

svarade Susanne.

– Greja en adress till numret, sa Jack. Hämta upp den där

Micke Norell! Jag skall snacka med honom i kväll.

Meningarna kom hastigt och stötvis ur hans mun.

Som lego som någon hostar upp bit för bit, tänkte Susanne.

Jack tog några steg ut i lokalen; fortsatte att spotta ur sig

order.

Susanne kallade honom tillbaka:

– Tror du verkligen att det kan vara så enkelt? frågade hon

mjukt.

Jack stannade upp och mötte Susannes blick. Hennes min

visade lika klart som en neonskylt i vårskymning vad hon

ansåg om hans impuls. Blicken gick diffust mot taket, han

skymtade en lätt knipning i hennes vänstra ögonvrå och

skuggan av en rynka vid näsroten.

Han tvekade för bråkdelen av en sekund. Sedan ruskade

han på sig och sa:

– Finns ingen tid att krångla till något. Det är tempo som

gäller: Norell! Nu!

Bok 1

8 september klockan 06:14, Östgötagatan

– Idag känns livet litet rättvist, eller vad säger du, Toll? sa

Elof Edgren och sneglade mot sin livskamrat.

Toll fortsatte sitt intensiva vattendrickande utan att visa

minsta tecken på att ha hört frågan. Det var hans stil: inte så

talför innan vätskebalansen stod rätt.

Elof tog inte illa upp. Frågan var retorisk och till sin innebörd

dessutom mer av en rapport än en egentlig fråga. Elofs

liv kändes i regel rättvist om nattsömnen varit god, tidningen

kommit som den skulle och vädret var acceptabelt för årstiden.

Om livet fallerade på någon av punkterna brukade han

i stället meddela Toll att ”idag får vi allt bita ihop ändå, eller

hur?”. Och de fåtal morgnar som ingenting stämde brukade

han säga ”nu dom är ute efter oss igen, men vi tappar inte

tron på firman, inte sant?”.

Idag fanns emellertid inga skäl att tvivla på firman. Solstrålarna

reflekterades via ett system som Elof tänkte man nog

måste vara solen själv för att kunna räkna ut, in i lägenheten

via såväl köksfönster som vardagsrumsfönster. Trots, alltså,

att lägenheten låg på andra våningen i ett sekelskifteshus

som omgärdades av andra lika höga byggnader i korsningen

mellan Östgötagatan och Tjärhovsgatan på Södermalm i

Stockholm.

Tidningen hade kommit och en översiktlig läsning lämnade

honom med intrycket att det senaste dygnets katastrofer

var färre än vanligt. Därtill kände sig Elof utvilad och pigg.

Bara detta var en nåd att stilla bedja om för en man som

med värdighet och viss finess nyligen passerat sin åttiotredje

födelsedag.

Elof reste sig på stela ben ur soffan, lade dagbladet på teakbordet,

mjukade upp rygg och nacke med några tänjningar

och gick fram till bokhyllan.

Han tog upp tändsticksasken, mötte blickarna från de två

porträtten och fällde sedan ned huvudet i en tyst bugning.

Liksom varje morgon.

Han tände ljusen.

Liksom varje morgon.

Pappa och Francesca hade naturligtvis aldrig träffats. Ändå

var de liksom där; närvarande tillsammans.

Liksom varje morgon.

Elof blundade och bad så ännu en morgon till den högre

makten om upprättelse.

Ordlös kommunikation.

Toll avslutade frukosten med en lätt fnysning och såg upp

mot honom.

Ordlös kommunikation, tänkte Elof; behöver man egentligen

någon annan?

Han nickade åt Toll.

– Skall vi?

Tolls ögon glimmade till. ”Naturligtvis skall vi”, sa de.

Elof gick ut i hallen, tog ned kopplet från rockhängaren

och satte på sig den beigegrå mockajackan som han förärats

av Ibrahim vid ett möte tidigt i deras bekantskap. Även Tolls

koppel kom från Istanbul. Det var ett flätat, slitstarkt arbete

i en kvalitet som Elof förmodade att man inte kunde framställa

på lönsamt sätt idag.

Östgötagatan var avfolkad denna morgon. Det enda

levande väsen som mötte den spenslige gamlingen och den

energiska cairnterriern när de lämnade porten var en fiskmås

som fattat posto i dörren till fiskhandeln mitt emot. Var den

ditlockad av fiskstanken? Kunde fiskmåsar överhuvudtaget

förnimma lukt? Så många frågor som han ännu inte hade

svaret på.

Duon tog åt höger och korsade Folkungagatan som så

många gånger förr på väg ut på morgonrundan. Den gick

längs Katarina Bangatas allé, förbi kulturhusen på Malmgårdsvägen,

via Vita Bergsparken och Erstagatan hem igen

längs Tjärhovsgatan.

Ingen dum promenad; ett mycket gott sätt att få igång

hjärnan inför dagens uppgifter.

Programmet var sig likt; veckotvätten inleddes klockan

halvåtta, även om han bokat från sju. Därefter ännu en promenad

från Södermalm via Skeppsbrons kajkant och vidare

till Rönnells Antikvariat på Birger Jarlsgatan. Kanske hade

de fått in någonting just denna vecka? Så en paus på KB följt

av en stunds lek för Toll i Humlegården om han verkade

vara upplagd för det. Så småningom skulle de gå vidare via

antikvitetsbutikerna i de burgna kvarteren och så slutligen ta

buss nummer 76 till Tjärhovsplan igen från andra sidan av

Östermalm.

Lunch intogs på vägen, den var packad åt dem bägge i den

smidiga axelremsväskan. På kvällen; middag och föreberedelser

inför det månatliga mötet i klubben, just denna gång med

planering inför novemberutställningen i Spårvägshallarna på

agendan.

Inte var det något problem att få dagarna att gå, tänkte

Elof. Eller veckorna, eller, för den delen, månaderna. Han

hade sin livsuppgift och han följde – envist och metodiskt

sin plan.

Åtminstone gällde detta så länge ingen rubbade hans cirklar.

8 september klockan 22:17, Stureplan

Servitören Tom ställde fram ännu en omgång drycker på den

mörkbruna bordsytan samtidigt som han konstaterade att

det inte var alldeles enkelt att finna en gemensam nämnare

för de fyra personerna runt det ovala bordet på Sturehof.

Längst in satt en gråskäggig, porterslukande brumbjörn

som säkert närmade sig sextioårsstrecket. Han var klädd i

mörkblå jeans och en brunrutig kavaj som tydligt artikulerade

bärarens kulturella aspirationer. På björnens högra sida

grep en minst tio år yngre, mager man i mörkblå finanskonservativ

kostym – italiensk, anade Tom – sitt tredje glas

Barolo. Den elegante hade ett utstuderat kroppsspråk, särskilt

sättet att röra händerna som antydde konstnärligt sinne

i kombination med självhävdelsebehov. Smygfikus, tänkte

Tom, som närde en förkärlek för enkla kategoriseringar.

Sittande på björnens vänstra sida, däremot, en rätt läcker

kvinna: klassisk svensk inlandstös i 501:or, lilafärgad linneblus

och en mörkbrun mockaväst. Hon log inte så ofta, men

de gånger han sett hennes leende spricka upp hade värmen

kring bordet ökat påtagligt. Hon var en av de få gäster denna

kväll som han med nöje skulle hälsa välkommen igen och

därför placerade han ännu en mellanöl framför henne med

beskäftig omsorg.

Ett avslutande glas med tjeckisk starköl gick till den litet

stabbigt byggde femtionånting-mannen med ryggen mot

honom som stilmässigt kändes som sällskapets genomsnittsperson.

Kanske, tänkte Tom, för att passa in med samtliga i

sällskapet hade han kombinerat en mörkt kritstrecksrandig

kavaj med ljusblå fiskbensmönstrad skjorta och slitna Armanijeans.

Om någon tryckt en pistol mot Toms tinning och tvingat

honom att chansa, skulle han sagt att kvartetten var en samspelt

styrelse för en bostadsrättsförening, kanske på middagsutflykt

som ett sorts årligt arvode efter den årliga stämman.

Detta var en rimlig gissning, men helt felaktig.

Å andra sidan skulle inte ens någon av de församlade kring

bordet kunnat gissa att just de, just denna kväll satte igång

ett händelseförlopp som inom några månader skulle släcka

minst ett människoliv och leda till katastrofer i ytterligare

flera.

– Hörni, sa Rolf Blom i ett tonläge som fick dem alla att i sinnet

återvända till den trånga, syrefattiga redaktionskonfen på

Finansvärlden, full av idéer, kallnat automatkaffe och svettiga

jeans. Jag har en idé och jag skulle verkligen vilja höra

med er om jag kan få med er i detta mitt lilla hobbyprojekt.

Tre timmar tidigare skulle propån ha tagits emot med

kallsinnighet och analytiska invändningar. Nu var den intellektuella

jordmånen mer lämpad för idésådd.

– Under våra år tillsammans skrev vi en hel del begåvade

grejor om aktiemarknaden, fortsatte Blom. Vi kommenterade

företagsaffärer rakt och osentimentalt, vi diskuterade värderingarna,

vi tog greppet på den ekonomiska politiken och…

ja, jag tycker nog att jag är rätt nöjd med vad vi åstadkom.

Då. Med de förutsättningarna.

– Ojdå, inflikade Lelle Andersson från sin position mittemot

Blom. Du låter oroväckande väl förberedd. Vill du

starta en tidning?

Blom fortsatte, mer allvarlig nu.

– Jag hade tänkt övertyga er om att hjälpa mig i ett projekt

som är moraliskt oantastligt, men rimligen inte helt snövitt

ur juridisk synvinkel. Bakgrunden är följande: jag ser hur vi

i vår vilja att förstå marknaden, att få grepp om den och hur

den fungerade begick ett stort misstag.

Vi ifrågasatte den nämligen aldrig. Vi såg den komma

från ingenstans under sjuttiotalet och utvecklas till någon

sorts mode under åttiotalet för att sedan nästan ta över som

ideologi under nittiotalet. Vi studerade den, behärskar den

fortfarande men vi ifrågasatte den aldrig. Och nu är den

överallt. Den styr numera samhället och maktövertagandet

ägde faktiskt rum under vårt vaktpass.

– Vänta nu, sa Carl-Axel Saalfeldt, lutade sig mot Blom

och knäppte bort en grissinismula från kavajärmen. Alltså,

ursäkta, men… personligen… det här låter…

– Jag vet hur det låter såhär långt, svarade Blom lugnt med

det skäggprydda huvudet på sned. Ge mig en bara liten stund

till.

Övriga nickade bifall och Saalfeldt retirerade in i soffstoppningen.

Runtomkring dem sorlade den anrika krogen för det vackra

och ambitiösa folket vidare denna tredje torsdag i kvartalets

andra månad som var traditionell mötestidpunkt för ”Orala

Bordet vid Ovala Bordet”. Sällskap om två eller fyra personer

satt i den öppna restaurangdelen och bekräftade samarbeten,

inledde kärleksrelationer och firade affärsuppgörelser. Ett

större sällskap, klädselmässigt homogena män i trettioårsåldern,

såg ut att umgås under påtvingat otvungna former; av

mängden dyrbara flaskor på bordet att döma ett sällskap ur

mäklarbranschen.

– Visserligen fick sig tron på kapitalismen i stort en knäck

under finanskrisen. Men jag hävdar ändå att marknaden

ifrågasätts alldeles för litet. Våra politiker ser inte att makten

över våra dagliga liv flyttas från deras domäner till företagens

styrelserum. Och därmed förstår de inte heller att styrelserummen

inte styrs av de personer som sitter i dem, utan av

”marknaden”.

– Du menar, sa Lotten, att dirrarna gör allt för att uppskattas

av aktiemarknaden, och skiter i konsekvenserna för övrigt

eftersom allt kan legitimeras med att ”marknaden inte ger oss

något val”?

– Precis! Häromveckan hörde jag en kostympappa med

en liten parvel i handen förklara varför det inte fanns någon

glasskiosk vid Karlaplan med att ”marknaden inte ville ha

någon där”, men att ”marknaden” sett till så att det fanns en

butik som sålde glass bara tvärsöver gatan.

– Och då tänkte du, log Lelle, att ”nån borde ta tag i frågan

och förklara hela skiten”.

Ovanför den tjusiga restaurangavdelningen hade mellanbaren

börjat fyllas med folk: reklam– och mediemänniskor

med behov av att ”toucha base” före helgen, ängsliga över

att kanske inte vara med på listan för nästa frilansprojekt.

Tåget av yngre talanger upp till O-baren varifrån monotont

mingeldunk redan strömmade ned, hade tilltagit. En timme

till, tänkte Lelle, och ingen skulle höras utan att skrika.

Blom slog ut med händerna i ett erkännande:

– Jag vet att ni alla kan den här gubben utan och innan.

Precis så gick det till. Faktiskt. Men jag har funderat en hel

del på frågan redan tidigare. Problemet i stort är att vi inte

ifrågasätter ”marknadens” pålitlighet. Vi fastställer regler

som de smartaste kapitalisterna elegant åker slalom mellan

och skapar kontrollorgan som de rikaste tar helikoptern

högt över och förbi. Allt går i ett hejdlöst tempo och alla

koncentrerar sig på smådetaljer som ”viktiga siffror” i nästa

kvartalsbokslut. Men ingen försöker ta ett steg bakåt, skapa

överblick, visa på det stora sammanhanget, och ingen använder

det sunda förnuftet. Och då får vi det som vi har det.

– Ponera, sa Saalfeldt, att vi skulle dela din åsikt. Vad vill

du åstadkomma? En debattartikel? Ett upprop? Jag vet just

inte om jag… personligen… kan…

”Ponera”, tänkte Lelle Andersson, kisade med ögonen,

sträckte sig efter glaset och svepte flera klunkar av den kalla

ölen. Han kände på sig vad som skulle komma. En debattartikel?

Ett tandlöst upprop? Inte Blom. Inte med den här typen

av inledande föreläsning. Deras tidigare chefredaktör skulle

snart komma med en detaljerad och stor idé. Inledningsvis

skulle den framstå som omöjlig. Därefter skulle några förstå

vad Blom egentligen var ute efter. Och sedan? Kvällens träff

med de gamla vännerna från Finansvärldens storhetstid såg,

för en gångs skull, ut att bli minnesvärd av helt andra skäl än

spännande skvaller och berusning.

– Jag tänker mig någonting mycket större än nån djävla

debattartikel som alla skiter i när Dagens Industri serverar

nästa nyhet, förklarade Blom. Vi måste visa marknaden att vi

kan avslöja den, spöa den, med dess egna medel. Såhär skall

det gå till:…

Blom tog omsorgsfullt och väl förberedd till orda. Det blev

en intressant kväll, även om vissa ting så småningom gick

snett, ödet ingrep med ändrade förutsättningar och konsekvenserna

för deltagarnas personliga del blev större än någon

kunnat föreställa sig.

Copyright: Hans-Olov Öberg och Bokförlaget Kalla Kulor