Hans-Olov Öbergs bok Kreugermorden utspelar sig i Stockholms finanskvarter (Bokförlaget Kalla Kulor). Läs ett kapitel här.
Kreugers märkliga comeback från graven


9 oktober klockan 21:34, Stockholm City
Vrede.
Styrka.
En sorts maktdemonstration? Ja.
En verkningsfull avlivningsmetod? Inget att förneka.
Men inte minst: ett fan så otrevligt sätt att möta sitt sista
ögonblick på jorden.
När vi människor spekulerar över vår egen död, drömmer
vi om ett stilla insomnande i hög ålder; vi ser framför oss en
smärtfri, värdig hädanfärd efter fullbordad jordegärning.
Detta, tänkte kriminalkommissarie Jack Bohlander, var
just de drömmarnas exakta, brutala motsats.
Någon hade sett till att mannen framför honom var djävligt
död.
Inte bara ihjälslagen.
Utan krossad.
De befann sig på Klarabergsgatan 60, vilket var några
hundra meter, tre våningar och tjugotre år ifrån den plats där
Jack Bohlander för första gången stött på döden i tjänsten.
Den gången gällde det en död i misär, ett så kallat bus
som av okänd gärningsman fått en skarp förskärare mellan
revbenen och vidare in i kroppen. Då var det en sliten död
på Plattan i Nikesneakers, ölsolkiga jeans, en urtvättad Van
Halenturnétröja, som Jack fortfarande mindes i detalj, och
jeansväst.
Nu bjöd gudarna på en mörkt kostymklädd, välskodd
karriärdöd i finrummet. De befann sig i nätmäklaren Avantis
sobra kontorsmiljö: ett öppet landskap för prispressade spartjänster
bland leasingväxter, datorer och kaffemaskiner med
låtsasespresso på menyn.
Men två saker förenade ändå dödsfallen.
De hade bägge ägt rum torsdagskvällar i oktober runt
niotiden. Och i bägge fallen hade ansenliga mängder blod
lämnat offren.
– Alfahanneuppgörelse, muttrade Jack för sig själv när han
reste sig upp från sin närmast intima ställning bredvid den
bleke unge mannen.
– EN alfahanne, i alla fall, hördes en röst bredvid honom.
Jack rätade ut sina hundranittiofyra centimetrar och tittade
ned i kollegan Susanne Zimdals ljusblå blick. De hade
bara jobbat ihop i några månader, men hon hade redan lagt
sig till med en kuslig egenhet, tänkte han: förmågan att liksom
glida upp ljudlöst vid hans sida och utveckla hans egna
tankegångar. En kvinna med god förmåga att sätta sig in i
andra människors tankar. Inklusive hans. Men kontakten
gick även i motsatt riktning, tänkte Jack och sa högt:
– Du känner att det är en och inte två eftersom offret inte
visar några tecken på strid förutom just…
– Mhmm, sa Susanne och fyllde i den mening som Jack
påbörjat: som om han först blivit spöad i pentryt, med tanke
på allt blod där, och sedan släpad hit för… finalen. Gud.
Hon tystnade och bet i sitt högra pekfinger.
– Fortfarande ingen som vet vem han är? frågade Jack.
– Antagligen har han en rock någonstans med sin plånbok
i, svarade Susanne. Kavajen är tom och det enda vi har som
leder vidare just nu är kalendern i hans mobiltelefon. Enligt
den hade han ett möte för en och en halv timme sedan.
– Med vem? Var?
– Det står bara ”Micke Norell” och ett mobilnummer,
svarade Susanne.
– Greja en adress till numret, sa Jack. Hämta upp den där
Micke Norell! Jag skall snacka med honom i kväll.
Meningarna kom hastigt och stötvis ur hans mun.
Som lego som någon hostar upp bit för bit, tänkte Susanne.
Jack tog några steg ut i lokalen; fortsatte att spotta ur sig
order.
Susanne kallade honom tillbaka:
– Tror du verkligen att det kan vara så enkelt? frågade hon
mjukt.
Jack stannade upp och mötte Susannes blick. Hennes min
visade lika klart som en neonskylt i vårskymning vad hon
ansåg om hans impuls. Blicken gick diffust mot taket, han
skymtade en lätt knipning i hennes vänstra ögonvrå och
skuggan av en rynka vid näsroten.
Han tvekade för bråkdelen av en sekund. Sedan ruskade
han på sig och sa:
– Finns ingen tid att krångla till något. Det är tempo som
gäller: Norell! Nu!
Bok 1
8 september klockan 06:14, Östgötagatan
– Idag känns livet litet rättvist, eller vad säger du, Toll? sa
Elof Edgren och sneglade mot sin livskamrat.
Toll fortsatte sitt intensiva vattendrickande utan att visa
minsta tecken på att ha hört frågan. Det var hans stil: inte så
talför innan vätskebalansen stod rätt.
Elof tog inte illa upp. Frågan var retorisk och till sin innebörd
dessutom mer av en rapport än en egentlig fråga. Elofs
liv kändes i regel rättvist om nattsömnen varit god, tidningen
kommit som den skulle och vädret var acceptabelt för årstiden.
Om livet fallerade på någon av punkterna brukade han
i stället meddela Toll att ”idag får vi allt bita ihop ändå, eller
hur?”. Och de fåtal morgnar som ingenting stämde brukade
han säga ”nu dom är ute efter oss igen, men vi tappar inte
tron på firman, inte sant?”.
Idag fanns emellertid inga skäl att tvivla på firman. Solstrålarna
reflekterades via ett system som Elof tänkte man nog
måste vara solen själv för att kunna räkna ut, in i lägenheten
via såväl köksfönster som vardagsrumsfönster. Trots, alltså,
att lägenheten låg på andra våningen i ett sekelskifteshus
som omgärdades av andra lika höga byggnader i korsningen
mellan Östgötagatan och Tjärhovsgatan på Södermalm i
Stockholm.
Tidningen hade kommit och en översiktlig läsning lämnade
honom med intrycket att det senaste dygnets katastrofer
var färre än vanligt. Därtill kände sig Elof utvilad och pigg.
Bara detta var en nåd att stilla bedja om för en man som
med värdighet och viss finess nyligen passerat sin åttiotredje
födelsedag.
Elof reste sig på stela ben ur soffan, lade dagbladet på teakbordet,
mjukade upp rygg och nacke med några tänjningar
och gick fram till bokhyllan.
Han tog upp tändsticksasken, mötte blickarna från de två
porträtten och fällde sedan ned huvudet i en tyst bugning.
Liksom varje morgon.
Han tände ljusen.
Liksom varje morgon.
Pappa och Francesca hade naturligtvis aldrig träffats. Ändå
var de liksom där; närvarande tillsammans.
Liksom varje morgon.
Elof blundade och bad så ännu en morgon till den högre
makten om upprättelse.
Ordlös kommunikation.
Toll avslutade frukosten med en lätt fnysning och såg upp
mot honom.
Ordlös kommunikation, tänkte Elof; behöver man egentligen
någon annan?
Han nickade åt Toll.
– Skall vi?
Tolls ögon glimmade till. ”Naturligtvis skall vi”, sa de.
Elof gick ut i hallen, tog ned kopplet från rockhängaren
och satte på sig den beigegrå mockajackan som han förärats
av Ibrahim vid ett möte tidigt i deras bekantskap. Även Tolls
koppel kom från Istanbul. Det var ett flätat, slitstarkt arbete
i en kvalitet som Elof förmodade att man inte kunde framställa
på lönsamt sätt idag.
Östgötagatan var avfolkad denna morgon. Det enda
levande väsen som mötte den spenslige gamlingen och den
energiska cairnterriern när de lämnade porten var en fiskmås
som fattat posto i dörren till fiskhandeln mitt emot. Var den
ditlockad av fiskstanken? Kunde fiskmåsar överhuvudtaget
förnimma lukt? Så många frågor som han ännu inte hade
svaret på.
Duon tog åt höger och korsade Folkungagatan som så
många gånger förr på väg ut på morgonrundan. Den gick
längs Katarina Bangatas allé, förbi kulturhusen på Malmgårdsvägen,
via Vita Bergsparken och Erstagatan hem igen
längs Tjärhovsgatan.
Ingen dum promenad; ett mycket gott sätt att få igång
hjärnan inför dagens uppgifter.
Programmet var sig likt; veckotvätten inleddes klockan
halvåtta, även om han bokat från sju. Därefter ännu en promenad
från Södermalm via Skeppsbrons kajkant och vidare
till Rönnells Antikvariat på Birger Jarlsgatan. Kanske hade
de fått in någonting just denna vecka? Så en paus på KB följt
av en stunds lek för Toll i Humlegården om han verkade
vara upplagd för det. Så småningom skulle de gå vidare via
antikvitetsbutikerna i de burgna kvarteren och så slutligen ta
buss nummer 76 till Tjärhovsplan igen från andra sidan av
Östermalm.
Lunch intogs på vägen, den var packad åt dem bägge i den
smidiga axelremsväskan. På kvällen; middag och föreberedelser
inför det månatliga mötet i klubben, just denna gång med
planering inför novemberutställningen i Spårvägshallarna på
agendan.
Inte var det något problem att få dagarna att gå, tänkte
Elof. Eller veckorna, eller, för den delen, månaderna. Han
hade sin livsuppgift och han följde – envist och metodiskt
sin plan.
Åtminstone gällde detta så länge ingen rubbade hans cirklar.
8 september klockan 22:17, Stureplan
Servitören Tom ställde fram ännu en omgång drycker på den
mörkbruna bordsytan samtidigt som han konstaterade att
det inte var alldeles enkelt att finna en gemensam nämnare
för de fyra personerna runt det ovala bordet på Sturehof.
Längst in satt en gråskäggig, porterslukande brumbjörn
som säkert närmade sig sextioårsstrecket. Han var klädd i
mörkblå jeans och en brunrutig kavaj som tydligt artikulerade
bärarens kulturella aspirationer. På björnens högra sida
grep en minst tio år yngre, mager man i mörkblå finanskonservativ
kostym – italiensk, anade Tom – sitt tredje glas
Barolo. Den elegante hade ett utstuderat kroppsspråk, särskilt
sättet att röra händerna som antydde konstnärligt sinne
i kombination med självhävdelsebehov. Smygfikus, tänkte
Tom, som närde en förkärlek för enkla kategoriseringar.
Sittande på björnens vänstra sida, däremot, en rätt läcker
kvinna: klassisk svensk inlandstös i 501:or, lilafärgad linneblus
och en mörkbrun mockaväst. Hon log inte så ofta, men
de gånger han sett hennes leende spricka upp hade värmen
kring bordet ökat påtagligt. Hon var en av de få gäster denna
kväll som han med nöje skulle hälsa välkommen igen och
därför placerade han ännu en mellanöl framför henne med
beskäftig omsorg.
Ett avslutande glas med tjeckisk starköl gick till den litet
stabbigt byggde femtionånting-mannen med ryggen mot
honom som stilmässigt kändes som sällskapets genomsnittsperson.
Kanske, tänkte Tom, för att passa in med samtliga i
sällskapet hade han kombinerat en mörkt kritstrecksrandig
kavaj med ljusblå fiskbensmönstrad skjorta och slitna Armanijeans.
Om någon tryckt en pistol mot Toms tinning och tvingat
honom att chansa, skulle han sagt att kvartetten var en samspelt
styrelse för en bostadsrättsförening, kanske på middagsutflykt
som ett sorts årligt arvode efter den årliga stämman.
Detta var en rimlig gissning, men helt felaktig.
Å andra sidan skulle inte ens någon av de församlade kring
bordet kunnat gissa att just de, just denna kväll satte igång
ett händelseförlopp som inom några månader skulle släcka
minst ett människoliv och leda till katastrofer i ytterligare
flera.
– Hörni, sa Rolf Blom i ett tonläge som fick dem alla att i sinnet
återvända till den trånga, syrefattiga redaktionskonfen på
Finansvärlden, full av idéer, kallnat automatkaffe och svettiga
jeans. Jag har en idé och jag skulle verkligen vilja höra
med er om jag kan få med er i detta mitt lilla hobbyprojekt.
Tre timmar tidigare skulle propån ha tagits emot med
kallsinnighet och analytiska invändningar. Nu var den intellektuella
jordmånen mer lämpad för idésådd.
– Under våra år tillsammans skrev vi en hel del begåvade
grejor om aktiemarknaden, fortsatte Blom. Vi kommenterade
företagsaffärer rakt och osentimentalt, vi diskuterade värderingarna,
vi tog greppet på den ekonomiska politiken och…
ja, jag tycker nog att jag är rätt nöjd med vad vi åstadkom.
Då. Med de förutsättningarna.
– Ojdå, inflikade Lelle Andersson från sin position mittemot
Blom. Du låter oroväckande väl förberedd. Vill du
starta en tidning?
Blom fortsatte, mer allvarlig nu.
– Jag hade tänkt övertyga er om att hjälpa mig i ett projekt
som är moraliskt oantastligt, men rimligen inte helt snövitt
ur juridisk synvinkel. Bakgrunden är följande: jag ser hur vi
i vår vilja att förstå marknaden, att få grepp om den och hur
den fungerade begick ett stort misstag.
Vi ifrågasatte den nämligen aldrig. Vi såg den komma
från ingenstans under sjuttiotalet och utvecklas till någon
sorts mode under åttiotalet för att sedan nästan ta över som
ideologi under nittiotalet. Vi studerade den, behärskar den
fortfarande men vi ifrågasatte den aldrig. Och nu är den
överallt. Den styr numera samhället och maktövertagandet
ägde faktiskt rum under vårt vaktpass.
– Vänta nu, sa Carl-Axel Saalfeldt, lutade sig mot Blom
och knäppte bort en grissinismula från kavajärmen. Alltså,
ursäkta, men… personligen… det här låter…
– Jag vet hur det låter såhär långt, svarade Blom lugnt med
det skäggprydda huvudet på sned. Ge mig en bara liten stund
till.
Övriga nickade bifall och Saalfeldt retirerade in i soffstoppningen.
Runtomkring dem sorlade den anrika krogen för det vackra
och ambitiösa folket vidare denna tredje torsdag i kvartalets
andra månad som var traditionell mötestidpunkt för ”Orala
Bordet vid Ovala Bordet”. Sällskap om två eller fyra personer
satt i den öppna restaurangdelen och bekräftade samarbeten,
inledde kärleksrelationer och firade affärsuppgörelser. Ett
större sällskap, klädselmässigt homogena män i trettioårsåldern,
såg ut att umgås under påtvingat otvungna former; av
mängden dyrbara flaskor på bordet att döma ett sällskap ur
mäklarbranschen.
– Visserligen fick sig tron på kapitalismen i stort en knäck
under finanskrisen. Men jag hävdar ändå att marknaden
ifrågasätts alldeles för litet. Våra politiker ser inte att makten
över våra dagliga liv flyttas från deras domäner till företagens
styrelserum. Och därmed förstår de inte heller att styrelserummen
inte styrs av de personer som sitter i dem, utan av
”marknaden”.
– Du menar, sa Lotten, att dirrarna gör allt för att uppskattas
av aktiemarknaden, och skiter i konsekvenserna för övrigt
eftersom allt kan legitimeras med att ”marknaden inte ger oss
något val”?
– Precis! Häromveckan hörde jag en kostympappa med
en liten parvel i handen förklara varför det inte fanns någon
glasskiosk vid Karlaplan med att ”marknaden inte ville ha
någon där”, men att ”marknaden” sett till så att det fanns en
butik som sålde glass bara tvärsöver gatan.
– Och då tänkte du, log Lelle, att ”nån borde ta tag i frågan
och förklara hela skiten”.
Ovanför den tjusiga restaurangavdelningen hade mellanbaren
börjat fyllas med folk: reklam– och mediemänniskor
med behov av att ”toucha base” före helgen, ängsliga över
att kanske inte vara med på listan för nästa frilansprojekt.
Tåget av yngre talanger upp till O-baren varifrån monotont
mingeldunk redan strömmade ned, hade tilltagit. En timme
till, tänkte Lelle, och ingen skulle höras utan att skrika.
Blom slog ut med händerna i ett erkännande:
– Jag vet att ni alla kan den här gubben utan och innan.
Precis så gick det till. Faktiskt. Men jag har funderat en hel
del på frågan redan tidigare. Problemet i stort är att vi inte
ifrågasätter ”marknadens” pålitlighet. Vi fastställer regler
som de smartaste kapitalisterna elegant åker slalom mellan
och skapar kontrollorgan som de rikaste tar helikoptern
högt över och förbi. Allt går i ett hejdlöst tempo och alla
koncentrerar sig på smådetaljer som ”viktiga siffror” i nästa
kvartalsbokslut. Men ingen försöker ta ett steg bakåt, skapa
överblick, visa på det stora sammanhanget, och ingen använder
det sunda förnuftet. Och då får vi det som vi har det.
– Ponera, sa Saalfeldt, att vi skulle dela din åsikt. Vad vill
du åstadkomma? En debattartikel? Ett upprop? Jag vet just
inte om jag… personligen… kan…
”Ponera”, tänkte Lelle Andersson, kisade med ögonen,
sträckte sig efter glaset och svepte flera klunkar av den kalla
ölen. Han kände på sig vad som skulle komma. En debattartikel?
Ett tandlöst upprop? Inte Blom. Inte med den här typen
av inledande föreläsning. Deras tidigare chefredaktör skulle
snart komma med en detaljerad och stor idé. Inledningsvis
skulle den framstå som omöjlig. Därefter skulle några förstå
vad Blom egentligen var ute efter. Och sedan? Kvällens träff
med de gamla vännerna från Finansvärldens storhetstid såg,
för en gångs skull, ut att bli minnesvärd av helt andra skäl än
spännande skvaller och berusning.
– Jag tänker mig någonting mycket större än nån djävla
debattartikel som alla skiter i när Dagens Industri serverar
nästa nyhet, förklarade Blom. Vi måste visa marknaden att vi
kan avslöja den, spöa den, med dess egna medel. Såhär skall
det gå till:…
Blom tog omsorgsfullt och väl förberedd till orda. Det blev
en intressant kväll, även om vissa ting så småningom gick
snett, ödet ingrep med ändrade förutsättningar och konsekvenserna
för deltagarnas personliga del blev större än någon
kunnat föreställa sig.
Copyright: Hans-Olov Öberg och Bokförlaget Kalla Kulor





