Konfliktlösning i World of Warcraft

Vem har inte varit deltagare i ett internationellt projekt där det kontinuerligt uppstår konflikter och motsättningar. Man uthärdar och förbannar att man över huvud taget blev del i detta kaos, men det är lärdomar till nästa projekt. Men det finns hjälp att få.

I spel som World of Warcraft är konflikter något som man kontinuerligt måste hantera – och bemästra. Det är en simulator i den sociala interaktionens svåra konst.

­­­– Era idioter, varför var det ingen som läkte mig!

– Dra år helvete Galli, vad tror du att jag gjorde hela tiden…men jag var slut på mana och mina manapots var på cooldown!

Vår en gång så stolta och framgångsrika raid är slagen i bitar, de flesta är döda. Från mina högtalare som alldeles nyss ljöd av stridens larm strömmar det nu mest svordomar och klagomål. Några personer skriker, några försöker resonera lugnt, andra hörs inte över huvud taget. Trots att språket alla använder är engelska så är det en stor blandning av dialekter: brittisk, östeuropeisk, sydeuropeisk och den markant nordiska. En kakofoni av olika röster! Irriterat stänger jag av ljudet på datorn och hämtar ännu en kopp kaffe. Det är en helt vanlig måndagskväll i World of Warcraft och Molten Core, en grotta som mitt gille försöker bemästra med blandad framgång.

Hur uppnår du framgång och status här i Azeroth? Jo, genom att du skaffar dig rätt utrustning och rätt kunskap att använda denna. Allt detta får du genom att delta i raider, 40 personer som tillsammans slåss mot monster och andra hemskheter i grottor (instance) som Molten Core, Blackwing Lair, Ruins of Ahn’Qiraj eller Naxxramas. Från de monster du där dödar får du utrustning som kan göra dig odödlig (bildligt talat) och kunskap som endast en ärrad krigare bär på. Men för att kunna ge sig in i dessa grottor behövs det 40 personer som alla vet vad de ska göra. 40 personer som alla är villiga att ge upp den fria leken och sortera in sig i leden av militärisk precision och ordning; under en kompetent ledares riktlinjer och uppmaningar.

För att vara framgångsrik i någon av dessa grottor krävs det alltså två saker: disciplin och ledarskap. Varje spelare måste veta vad som förväntas av honom eller henne. Då en raid består av ett antal olika klasser så måste alla veta vad dom ska göra. Vad som förväntas av en präst, krigare, jägare – eller vilken klass du spelar. För det andra så måste det finnas en ledare som har strategisk kunskap nog att leda raiden genom grottan. En person som vet hur varje boss ska besegras och som har förmågan att få 40 personer att samarbeta.

I vårt gille är jag präst. Och en ganska snygg sådan om jag får säga själv. Jag är en kvinnlig nattalv med helt ok utrustning (ett Virtuous set) som jag kämpat för att samla ihop. Men min utrustning kommer inte i närheten av vad som finns att finna i dessa grottor, men det är ju därför jag är där! Som präst så är min uppgift att läka andra personer, framför allt krigarna som vanligtvis tar mest stryk. I sig är detta ingen svår uppgift – om hälsan går ner, kasta en läkande formel på personen i fråga. Vad som komplicerar det hela är att jag endast har en begränsad mängd mana (magiskt energi) att använda. Att bli en bra präst är alltså kunskapen att hushålla med din resurs av mana. På samma sätt som jag försöker bemästra mitt yrka så försöker alla andra bemästra sina.

Till hjälp för att koordinera våra insatser så finns det en gemensam raid kanal där vi kan chatta med varandra.

Men framför allt så använder vi ett program som gör det möjligt att kommunicera genom tal. Så tänk dig 40 personer som sitter utspridda över hela Europa framför var sin dator. Alla är olika bra på engelska, men alla med samma mål – att bemästra Molten Core. De mer självsäkra pratar kontinuerligt, några hörs endast vid ett fåtal tillfällen. Och andra, som jag, har inte ens en mikrofon, utan lyssnar bara till det kontinuerliga bruset av prat.

I just denna raid har vi två personer som delar på ansvaret att leda oss, en jägare och en präst. Anledningen till att just dessa leder oss är de har erfarenhet från denna grotta, de vet hur det ska gå till för att vi ska klara oss helskinnade genom den. När en förklarar vad vi ska göra och var alla ska stå så ger den andra oss beröm och reder ut konflikter. Det hårda ledarskapet och det mjuka, eller ”bad cop, good cop”.

Så vår brokiga skara av mestadels nybörjare följer instruktionerna så gott vi kan. Det går inte helt smidigt, det är alltid några som dör eller lockar till sig monster av misstag. Några springer åt fel håll, några är törstiga och går ifrån sina datorer, några ramlar ner i lavan och andra förstår över huvud taget inte vad dom ska göra.

De kontinuerliga dödsfallen och misstagen tär på våra krafter och tålamod, stämningen går från skojfrisk äventyrslust till uppgivenhet och anklagande. När något går fel haglar beskyllningarna mellan deltagarna: ”varför gjorde du så”, ”du gör inte som du ska”, ”gör vad du ska”, ”noob!!”.

Men på något sätt tar vi oss till Garr, ett monster en bra bit in i grottan. På tredje försöket lyckas vi ta död på honom och alla motsättningar inom gruppen och misstag som gjorts är plötsligt som bortblåsta. Det skojas och skrattas igen. Stämningen är åter i topp. Segerns sötma har raderat ut motgångarnas bitterhet. Vi delar ut det som fanns att finna på monstret. Några får utrustningen som tar dom ett steg närmare odödlighet, andra går därifrån tomhänta. I slutet är alla överens om att detta var jättekul och vi bestämmer att göra det imorgon igen.

Det finns de dataspel som är hyllade som simulatorer. Försvarsmakter i flera länder använder sig exempelvis av Counter Strike i utbildningen av sina soldater, eller stödjer att deras soldater spelar detta under sin tjänst. En simulator där soldater kan träna reaktioner och strid. Eller spelet Americas Army som är tillverkad (och finansierad av försvarsmakten i USA) enbart i syftet att visualisera vad det innebär att vara en amerikans soldat. Det finns simulatorer för stridsvagnar, flygplan, bilar. Bilskolor använder ibland simulatorer för sina studenter.

Men spel som World of Warcraft har aldrig kallats simulator vad jag vet, men det är just vad det är. För vad är inte en raid i Molten Core om inte en simulator i samarbete och ledarskap. Det är en simulator som kan träna oss i kunskaper som vi värdesätter så mycket i näringslivet, och detta i en miljö som blivit beskylld för så mycket ont.

Tänk på det. Det finns en etablerad hierarki, olika funktioner, olika kulturer; men det finns bara ett officiellt mål. En temporär internationell projektorganisation!

Den våldspräglade miljön till trots så sker all kommunikation mellan spelare genom text eller tal, så alla konflikter måste lösas genom diskussioner. Argument och motargument.

Det finns alltså en reell möjlighet att lära sig något i dessa spel. Inte bara pragmatiskt hur du lyckas inom spelets sfär, utan hur du kommunicerar med andra individer, hur du på ett framgångsrikt sätt får 40 personer från hela Europa att samarbeta mot ett och samma mål. En simulator som denna är något som vi bör värdesätta och lära oss uppskatta. Trots de brister som finns i denna simulator så skapar de en möjlighet att lära oss den sociala interaktionens svåra konst.

Vem vet, kanske är det just den posten i ditt CV som fattas:

2006 – Raidledare i Molten Core

Peter Zackariasson

[email protected]