”Klimaterrorister” kan få grön stämpel

Ett nytt och mycket detaljrikt styrsystem för ”gröna” investeringar träffar den europeiska förvaltningsindustrin med full kraft i år. Regelverket är en central komponent i EU-byråkratins arbete med “Green deal” och EU Action plan for financing sustainable growth där den övergripande klimatpolitiska ambitionen är att göra kontinenten ”klimatneutral” till 2050, och brukar kallas företags- och finansvärldens taxonomi. Ordet härstammar från grekiskan och används inom biologin och syftar på klassificeringen av olika djur och växter i familjegrupper. 

Enkelt uttryckt är det system för att definiera bolagens (alla bolag i Europa med minst 500 anställda, men i Sverige är gränsen 250, omfattas av taxonomin) hållbara aktiviteter. Systemet gör inte hela företaget ”grönt” och ”hållbart” utan pekar snarare på vilka delar eller aktiviteter som är det eller inte. För förvaltningsindustrin handlar det om att anpassa portföljerna till systemet. 

Förmodligen kan det nya hållbarhetssystemet även få de värsta ”klimaterroristerna” inom den fossila bränsleindustrin att framstå som gröna om rätt åtgärder sätts in.

Bolag som, märkligt nog i många fall, av många idag uppfattas som klimatskurkar kan plötsligt stämplas som ”gröna” och sköna investeringsobjekt. Ett sådant exempel kan vara ett stålbolag, en industri som kännetecknas av mycket stora koldioxidutsläpp, som väljer att öka andelen återvunnet stål i produktionen och därigenom bli grönmärkt. Det nya taxonomiska regelverket säger att ett bolag kan bli ”grönt” om en intern aktivitet inom bolaget väsentligt bidrar till minst ett av EU:s sex klimatmål (bland annat minska klimatförändringarna, omställning till en ”cirkulär” ekonomi och förhindra och kontrollera föroreningar) utan att skada något av de övriga målen.

Det är lätt att få intrycket att extremt kapitalstarka företrädare för mycket stora globala förvaltningsorganisationer, till exempel amerikanska Blackrock och Vanguard, haft flera fingrar med i spelet när det nya taxonomiska styrsystemet utvecklats inom EU. Den här typen av fondbolag, med stora indexerade portföljer, sitter på gigantiska innehav i de stora koldioxidutsläppande industribolagen. Det behöver inte vara fel att praktikerna påverkar politiken, men det riskerar också att skapa suboptimering i det globala näringslivets arbete med klimatfrågan. 

Förmodligen kan det nya hållbarhetssystemet även få de värsta ”klimaterroristerna” inom den fossila bränsleindustrin att framstå som gröna om rätt åtgärder sätts in. Många förvaltningsorganisationer med ”klimatambitioner” väljer att exkludera den fossila industrin oavsett om deras produktion är hållbar eller inte med hänvisning till produktens skadeverkningar. Samtidigt kan förvaltaren äga bil- eller lastbilsaktier som är den största globala förbrukaren. Dubbelmoral brukar det kallas, men det låter bra i kundkommunikationen att förvaltaren undviker farliga och omoraliska grejor som olja, tobak, alkohol och porr med hänvisning till hållbarhet. Jag har svårt att förstå varför, exempelvis vin och öl, inte är hållbara produkter. 

Systemet är inte heller allomfattande eftersom EU valt ut de industrisektorer som svarar för de största globala klimatutsläppen. Därmed exkluderas, åtminstone tills vidare, många företag som i nuläget anses som klimatsmarta, också ofta av dubiösa skäl, från det taxonomiska systemet. Är verkligen en, till exempel, bank mer hållbar än ett oljeutvinningsbolag? Naturligtvis har det senare ett betydligt större negativt klimatavtryck, men världen behöver olja för att fungera. Inriktningen i det nya taxonomiska klassificeringssystemet är därför rätt eftersom den politiska strävan efter hållbarhet och minskade utsläpp måste handla om att bolagen gör så mycket som möjligt för att minska sitt klimatavtryck oavsett verksamhetens art.

Att fossila bränslen, som har en mycket negativ inverkan på klimatet, på riktigt lång sikt saknar framtid är en helt annan sak. Fram tills fossila bränslen är helt utfasade är det självklart av godo om produktionen ger ett så litet klimatavtryck som möjligt. Vägen dit är knappast att exkludera sektorn och låtsas vara klimatsmart i förvaltningen utan snarare att trycka på bolagsledningarna att förändra produktionen i klimatvänlig riktning. Då handlar det bland annat om att prissätta verksamheterna på rätt sätt så att det skapas resurser för klimatinvesteringar även inom den fossila industrin och andra koldioxidskapande industrisektorer. 

En likriktning, på gott och ont, är att vänta när den europeiska och svenska förvaltningsindustrin implementerat regelverket. Alla som vill ägna sig åt hållbar förvaltning måste förhålla sig till taxonomireglerna. Kanske minskar all ”varmluft” som omgärdar hållbarhetsfrågan i förvaltningsvärden då alla omfattas av reglerna.  Detta kommer med stor sannolikhet leda till omfattande förändringar i hur portföljerna konstrueras, med betydande kapitalflöden som följd och nya vinnare och förlorare på börserna. Om det gör att Europa blir mer hållbart och klimatneutralt återstår att se.