Kalkylen som sprack

När det gäller statsskuldsrelationen har man lutat sig mot en forskningsrapport från Harvardekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff som hävdar att när ett lands statsskuld når 90 procent så minskar tillväxten med någon slags automatik. Inte minst EU:s chefsekonom, finländaren Olli Rehn, har predikat denna ”sanning” i EU-parlamentet och hans föredragningar är för övrigt så torra, malande, entoniga och humorlösa att den mest alerte parlamentsledamoten efter en kort stund stilla somnar till i bänken.

Nu visade det sig att ekonomer på University of Massachusetts Amherst kunde peka på rena felkalkyler i Harvardekonomernas rapport. Nationalekonomi är en social vetenskap och det finns inga definitiva sanningar. Fina statistiska samband kan ofta visa sig vara icke kausala och snarare rent slumpmässiga och därmed nonsens.

Ekonomer avundas naturvetarna som kan gräva fram ”sanningen”. Likaså avundas psykologerna naturvetenskapen då man inte lyckats beskriva och förklara människans själ i något som liknar naturvetenskapens beskrivning av nervsystem, blodomlopp med mera. Freud hade sådana utopiska ambitioner men tog till falskspel när han gick bet. När det gäller det eventuella sambandet mellan hög nationell skuldsättning och låg tillväxt så kan det till och med vara så att det omvända gäller, det vill säga att låg tillväxt pressar fram en högre skuldsättning!

Låt oss lämna de nationalekonomiska teorierna med detta och konstatera att klok ekonomisk politik kanske i första hand handlar om sunt bondförnuft och mod. När USA, liksom Europa, drabbades av depressionen på 30-talet visade USA:s president, Franklin Delano Roosevelt, ”guts” och introducerade ”the New Deal” som innebar en våldsam stimulans via den offentliga sektorn. Ekonomi är möjligtvis allt för svårt och subtilt att lämnas i händerna på nördiga ekonomer?

Under loppet av endast någon månad har nu debatten inom EU svängt 180 grader där svångremspolitiken allt kraftigare ifrågasätts och kritikerna nu får stöd även av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

Den senaste tidens utveckling i Europa är förskräckande. Tillväxten i hela EU-området riskerar att 2013 bli noll eller till och med negativ. Frankrike begär mer tid att få ned budgetunderskottet till stipulerade 3 procent av BNP. Arbetslösheten är rekordhög och det verkar som om president Holland tappat greppet om både ekonomin och opinionen.

Spanien tror nu att det tar ytterligare två år att få ned budgetunderskottet och bedömer

att tillväxten blir negativ i år med 1-2 procent. För inte så länge sedan bedömdes Spaniens budgetunderskott i år bli 4,5 procent men ser nu ut att närma sig 7 procent! Sex miljoner spanjorer, motsvarande skrämmande 27 procent av arbetskraften, är arbetslösa. Det är en ofarlig gissning att vi dessutom kommer att få se fler ”banksmällar” såväl i Spanien som i Frankrike.

Även Tyskland förutses få en mycket modest tillväxt i år och trots sin finansiella styrka och låga arbetslöshet är man naturligtvis inte opåverkad av situationen i Europa.

I USA tror jag vi får se en vändning i år men knappast med några imponerande tillväxttal.

I Asien avtar tillväxten om än från en hög nivå.

Till detta skall läggas alla de andra EU-länderna med stora finansiella problem; Italien, Portugal, Grekland och även det stagnerande Storbritannien.

Summan av kardemumman är att vi befinner oss i ett lågkonjunkturläge som lätt kan slå över i vad som kallas depression; ingen eller negativ tillväxt, extrem arbetslöshet och deflation.

Förre finans- och statsministern Göran Person varnar för kris och han har rätt. Snart kommer denna kris att sätta spår i våra egna tillväxtsiffror, redan i år kan det bli noll eller värre, och i skenande budgetunderskott.

Det finns ett uttryck som säger att ”när krubban är tom börjar hästarna bitas”. Och det är precis vad som händer nu inom EU. Man kan också förmärka en skarpare politisering i språkbruket, framför allt mellan Tyskland och Frankrike, de två länder som under årens lopp burit upp EU och varit dess motorer.

Pinsamt nog för president Holland har ett internt dokument från socialistpartiet läckt ut och där de franska socialisterna kallar den tyska kanslern Angela Merkel för ”omedgörlig” och ”självisk” och att hon endast tänker på Tysklands sparare, bytesbalansen och det kommande valet. Det socialistiska sabelhugget riktar sig mot ”högern” och här ingår naturligtvis även Storbritanniens premiärminister David Cameron som enlig dokumentet endast ingått ett resonemangsäktenskap med EU och vill njuta fördelar à la carte och ha rabatter!

Även EU-kommissionens ordförande, den gamle socialisten Barroso, får sig ett blankt hugg och anses vara de ”konservativa feodalherrarnas fånge”. Ren klassisk socialistretorik således.

Man får väl säga att fransmännen kastar sten i glashus. Man har vant sig vid att Tyskland av främst historiska skäl varit mycket generöst gentemot EU-familjen men inser nu att denna ”vänlighet” sannolikt kommit till vägs ände.

En rejäl splittring mellan Tyskland och några av de andra tyngre EU-länderna kan vara början på slutet för europrojektet. Detta skulle glädja EU-skeptikerna som undertecknad tillhör. Det blir alltmer tydligt att systemet inte håller. Tillskyndarna av projektet kommer att fortsätta med försök till vad jag kallar ”fokusförskjutning” det vill säga föreslå fortsatta experiment med bankunion, Tobinskatter med mera.

Det är samma psykologi som när Reinfeldt i stället för att diskutera det svenska försvaret i allmänhet och flygförsvaret i synnerhet med hull och hår kastar sig in en enskild sportklubbs problem med huliganer, uppgifter om olaga hot, ekonomi och sportsliga resultat.

Det bästa vore om valutaunionen upplöstes på samma subtila och tysta sätt som när en såpbubbla brister med ett litet diskret ”plupp”. Det sannolika är dock att intressenterna i detta europrojekt kommer att fortsätta att liksom Don Quijote slåss mot väderkvarnar.