Kadhammars döda ideologi

Måltavlan i Kadhammars misslyckade försök till satir är alliansens partiledare och Socialdemokraternas Löfvén i allmänhet och Centerpartiets Annie Lööf i synnerhet. Sina ”ideologiska” partikamrater i form av miljönissarna och kommunisterna undslipper dock Kadhammars tarvligheter.

Annie Lööf lär ha påstått att hennes politiska filosofi kan sammanfattas med ”människan i centrum”. Detta hennes uttalande har uppenbarligen irriterat Kadhammar eller också var hennes uttalande det första han såg i tidningshögen som tornade upp sig på hallgolvet under postinkastet när han vaknade upp ur jul- och nyårstöcknet och så fick Lööf bli den främsta måltavlan för den tänkta satiren.

Kadhammar ställer så en fråga som han uppenbarligen uppfattar som retorisk men som i verkligheten är ett barn av hans skuld och ångest; ”Vem vill att människan skall vara i periferin”? Den tänkta retoriska frågan blir i stället en bumerang som slår Kadhammar i skallen vilket kan tyckas onödigt då han redan förefaller omtöcknad.

En kommunists röda ränder går sällan ur och det gäller också herr Kadhammar som tillhör den grupp jag kallar förtrytelsens skara. Den kommunistiska ideologin sprungen ur Karl Marx och utvecklad i praktiken av Lenin, Stalin, Mao med flera är just en ideologi som inte sätter den enskilda människan i centrum. Människorna sågs i stället som ett kollektiv – eller viljelösa kuggar i ett maskineri – som i allt skulle underordna sig staten/partiet. Den unika, enskilda människan gjorde sig inte besvär vid risk av ett nackskott eller åratal i arbetsläger i Sibirien eller på andra ogästvänliga platser.

Hur kan Kadhammar nu hävda att det är klart som en porlande vårbäck att ”människan skall stå i centrum”? Kadhammar är en ”roddare”, ett begrepp som myntades av den stridbare mångsysslaren och politiske vilden Ture Nerman och som avsåg de svenskar som öppet sympatiserade med nazismen under dess storhetstid och sedan, när de såg vartåt det barkade, snabbt som vesslan, ”rodde” över till den andra, anständiga, stranden.

Det som jag förmodar Kadhammar avsåg skulle vara satir är endast totalt förvirrat, humorbefriat och tarvligt. Enligt skvaller på stan har Löfvén önskat att valrörelsen skall genomföras utan att människan blandas in. Vad som helst annars; en ko, en get eller en koala!! Vad som helst men inte människan.

Inte heller Reinfeldt vill enligt Kadhammars försök till satir dra in människan i politiken utan snarast se förkrympta gröna varelser med abnormt stora öron som kommer från ett solsystem långt härifrån.

Kd:s Göran Hägglund vill, enligt Kadhammar, ha ett oöverskådligt byråkratiskt system som styrs av hjärtlösa robotar, programmerade att säga nej.

Ja, detta var ett kort sammandrag av Kadhammars dimmiga krönika som Sveriges största tidning hade gjort bäst i att låta vara opublicerad.

Jag kan inte förstå Kadhammar på något annat sätt än att hans ironi avser att det är självklart att politik måste sätta människan i centrum och att Annie Lööf således uttryckt det självklara, det var hennes irriterande brott. Men så enkelt är det inte mot bakgrund av såväl hur politik faktiskt bedrivs samt i vilket hörn i det politiska rummet som Kadhammar står. Han försöker ju inte göra sig lustig över sina vänstervänner i politiken.

På ämnet ideologiernas död finns mycket intressant att säga. Att Tingsten och Palme på sin tid kunde ha en diskussion på hög intellektuell nivå angående ämnet berodde på att de bägge var bildade och historiekunniga. Jag kan inte tänka mig att någon av dagens partiledare mäktar med något sådant, eller har jag missat något?

Jag kan hålla med Kadhammar, om jag tolkar honom välvilligt, att det säger en del om våra politiker när man känner sig nödsakad att påpeka att det är människan som är centrum för politikens intresse. Tyvärr är det nog så att det enskilda intresset har kommit allt mer i skymundan i Sverige och vilket kommer till uttryck i såväl rättstillämpningen som det publika samtalet.

Det talas mest om nyskapade ”koncept” och politiska ordvändningar; ”vård, skola omsorg”, ”omsorgen”, ”ensamkommande”, ”välfärden”, ”värdegrund”, ”könsneutralitet”, ”vinster i omsorgen”, ”utlänningsfientliga”, ”livspusslet”, ”normkritiskt”, ”rasisten inom oss” etc, etc.

Kadhammar avslutar infantilt sin krönika med; ”Tingsten hade nog rätt. Ideologierna är stendöda. I stället har vi Annie Lööf”. Ja, ideologierna i politiken är nog åtminstone ganska slagrörda. Marxismen/kommunismen har dött sotdöden i kraft av sitt formidabla misslyckande. Denna ideologi, som ju Kadhammar har omfamnat, förstörde under 70 år den enskilda människan och tog ifrån henne sin individualitet, kultur och historia. Inte nog med detta, den raserade ekonomin och skapade fattigdom, svält och elände.

När det gäller liberalismen och konservatismen har ju dessa ideologier betydligt flera år på nacken än marxismen. De som haft förmånen och intresset av att studera historia, ekonomi, samhällskunskap och juridik har nog i många fall ändå haft glädje av att studera klassikerna.

Den renodlade liberalismen – med Smith, Locke, Bentham, Mill m fl – kan anses vara den mest människokoncentrerade och radikala ideologin då den ser individen som ett mål i sig och inte som ett medel eller verktyg.

Konservatismen (Burke m fl) med sin vurm för ordning, kontinuitet och stabilitet ligger djupt rotad hos många människor och är naturligtvis avskydd av sådana som Kadhammar. Även Marx Kapitalet kan ha sitt värde att läsa trots dess utopi ty då kan vi lära oss vad förädlingsvärde (d.v.s. ”mervärde” enligt Marx) är och hur detta begrepp motsvarar vårt nationalekonomiska produktionsbegrepp, dvs BNP. Inte minst vänsterfolk borde studera en del sådant för att förhoppningsvis någon gång komma till insikt om hur välstånd skapas och vad som krävs för att ”välfärden” skall utvecklas i form av arbetsproduktivitet, investeringar, avkastningskrav och reallöneutveckling.

Förutom marxismen/kommunismen är alltså ideologierna inte helt döda om än utspädda. Intresset och kunskaperna från politikernas sida är inte sådana att politiska diskussioner sker på detta principiella, högre plan. Man mal i stället på om skattesatser, bidragskronor, betald ledighet, arbetslöshetsersättning och därtill en mängd rena kvasifrågor.

Givetvis måste konkreta frågor diskuteras men ibland borde även de ideologiska rågångarna rensas från sly. Problemet för Kadhammar är att hans ideologi är död och begraven. Vägd på våg men befunnen för lätt.

Så vad är Kadhammars utgångspunkt för sin politiska retorik? Han hävdar indirekt/ironiskt att det är den enskilda människan, den människa som hans numera överspelade ideologi förtärt. Han är en klassisk ”roddare” men verkar inte ha nått de anständigas strand utan fortsatt att ro rakt in i dimman ut mot det öppna djupa havet.

Ur ett rent anständighetsperspektiv är det direkt opassande att en kommunist (roddare förvisso men ändå) vurmar för den enskilda människan. Skäms på dig Peter Kadhammar!