Julbord i oktober?

Tävlingen är nu avgjord och vinnarna underrättade. Rätt svar var alternativ 1.

Den 22 oktober släpps en av höstens mest emotsedda svenska skivor. Albumdebuten för sångerskan Anna Maria Espinosa har redan fått pressen att gå i spinn med ett förhandssnack värdigt en tidig Håkan Hellström eller Moneybrother.

Albumet Glowing with you kommer efter många år som verksam på Stockholms musikscen där Anna Maria Espinosa förtrollat publiken med sin röst. Hon har jobbat med artister och fans som Petter, Eldkvarn, Laakso, Papa Dee, Tomas Andersson Wij, The Concretes, Kajsa Grytt och Mattias Alkberg. Under lång tid har hon även agerat sångerska i grupperna Moder Jord Massiva och Club Killers.

Plattan har hon spelat in med producenten Jari Haapalainen, som producerat skivor med såna som Ed Harcourt, Eldkvarn, The Concretes, Laakso, Moneybrother, Frida Hyvönen och Nicolai Dunger.

Låtskrivare på albumet är bland andra Andreas Mattsson, The Concretes, Staffan Hellstrand, The Plan, Mattias Hellberg, Moder Jords Massiva, Nicolai Dunger och Jari Haapalainen.

Förstapristagaren får Anna Maria Espinosas cd och två platser på hennes hemliga spelning i Stockholm på torsdag kväll.

Och inte nog med det, vi slänger med nya cd:n med The Clash. Live at Shea Stadium dokumenterar andra kvällen när The Clash agerade förband till The Who på klassiska Shea Stadium i New York 1982. Samma stadion där The Beatles skreks sönder av en hoper tonåringar på 1960-talet. Tejperna med inspelningarna hittades när Joe Strummer städade inför en flytt.

Ytterligare fyra läsare vinner ”bara” varsitt ett exemplar av Glowing with you.

Allt ni behöver göra är att svara på en lysande fråga:

Club Killers är en klubb och ett band i Stockholm, där Håkan Hellström, Kevin Rowland och Howlin´ Pelle varit gästsångare. Men vilken typ av musik grundar sig Club Killers sound på?

1. Ska och reggae

X. Death metal

2. Acid house

Svar till
[email protected] senast tisdagen den 21 oktober klockan 13. Glöm inte skicka med din adress.

Fredagskrönika

Konstinfluerad julmat, Café Operas kamp mot Spy Bar och stämsång ute i publiken. Timo Kangas är uppe sent.

Det går att hinna med mycket på en vecka. Själv har jag både ätit julbord och varit på nyrenoverade Café Opera, gått på stråkspetsad popkonsert och på smått magisk countrypopafton.

Jenny Lewis är till vardags med i gruppen Rilo Kiley, som väckte stort intresse bland popkonnässörer häromåret när självaste Elvis Costello gick ut med att det var ett hans nya favoritband. Men numera överskuggar hennes solokarriär nästan Rilo Kiley-karriären.

På gammeldags vis kliver hon mitt i måndagskonserten ned från Kägelbanans scen med sitt manskap i släp och ställer sig bland publiken. Sedan nästan viskar hon fram den suveräna Acid tongue med fin uppbackning av herrarna som lägger gåshudsframkallande karmonier på precis rätt ställen med precis rätt balans mellan precision och den pyttelilla skevhet som skänker liv åt musiken.

För den balansen är något Las Vegas-bördiga Jenny Lewis behärskar till fullo. Vare sig hon är flickaktigt flirtig i en countrylåt värdig någon av de stora sångerskorna, smackar till en powerpop-dänga eller river loss vid pianot i en rocker som skulle få Jerry Lee att nicka gillande, så fixar hon att få liv i låtarna.

Skymtade för övrigt en nöjd Pontus Holmgren i publiken på Kägelbanan, om någon minns 90-talets hyllade svenska popunder Pontus & Amerikanerna. Gruppen där för övrigt en figur kallad Vasa trummade – mannen som numera skriver tv-manus till sånt som Sally och Mäklarna och filmer som Den bästa sommaren och Kopps.

Ner i publiken gick aldrig brittiska The Last Shadow Puppets när de gav konsert på Cirkus i onsdags. Ena halvan av duon – Alex Turner – kommer från sönderhyllade Arctic Monkeys och andra halvan – Miles Kane – från mindre kända The Rascals. Tillsammans gör de storslagen pop med stråkar och blås, ekon från Lee Hazlewood. filmsoundtracks, Love och Scott Walker. Fina grejer.

Det tycker även såna som Teddybears-mannen Patrik Arve, Weeping Willows-croonern Magnus Carlson och Borlänges exportstoltheter Mando Diao. Jag hamnar på en stol bredvid de sistnämnda och en av dem vänder sig under en av de sista låtarna mot mig och säger: ”Det här låter precis som Gold från vår förra skiva!”

En maffig konsert, med en stråk- och blåssektion på hela 16 man och en dirigent – förutom själva bandet som är fem pers. De båda frontfigurerna turas om att sjunga och ur publiken hörs förtjusta tillrop.

”Jag älskar er!” skriker någon. ”Let´s get it on? Yeah, we´ll get it on!” får den icke svenskkunnige Miles Kane det till.

Hösten är här – lunchpromenaden var extra kylig i dag – så nog behöver vi värma oss de närmaste månaderna. Ett knep är julbord.

Jag hann med årets första nu i veckan. Moderna Museet satsar på ett lite experimentellt julbord med temat ”dröm och revolution”. Namnet är taget från den pågående utställningen med Max Ernst konst.

Efteråt är jag osäker på om jag verkligen käkat julmat. Men gott är det. Och nyttigare än normalt.

Inga vanliga julskinkor så långt ögat kan nå. Och ingen Janssons frestelse eller Svensson-köttbullar.

Lax finns det, men det är rökt och enbärsgravad savolax. Gravad forellrom med gräslök brukar vi inte heller se på julbordet. Sillen är ersatt med allehanda varianter på strömming.

Lokalt och ekologiskt är två honnörsord.

Där finns något som liknar fikon-rulltårte-mynt eller nåt. Det visar sig vara lättrökt pimentorullad fläskkarré. En omedelbar favorit.

Lutfisken är fruktat alternativ. Själva fisken ligger gömd under ett berg av vitt skum. Den vilar på en grund av ärtpuré och skirat kryddsmör.

Köttbullen är gjord på hjort och smälter i munnen. Men den syrade kålen och cruditéerna har ingen hundraprocentig julkänsla.

Jo, lite speciellt med julbord i oktober, men som helt en spännande upplevelse.

Vilket inte kan sägas om småplocket på Café Opera. Samma vanliga som alltid, om man ska vara lite krass. Lite lustigt att ett museum langar fram det mest moderna och odammiga medan stället som ska vara stadens pärla till vattenhål kränger småmuseal firmafestföda.

Café Operas lokaler är nyrenoverade – för första gången på tio år, stoltserar de med. Och visst ser det lite mer 2000-tal ut, och betydligt luftigare.

Meningen är att Caféet ska ta upp kampen med Spy Bar och försöka återfå lite av glansen från förr. Från tiden då kändisar och media trängdes under det K-märkta taket vid Kungsträdgården.

Nu tror jag knappast att just Spyans klientel kommer att byta stamlokus.

I kväll är det en första invigning för happening huvudstadsbor. Det är upp till bevis i höstmörkret. Är det Abbe Ibrahim vi hör sjunga upp sig under Operas takkronor?

Nya skivor

Richard Lindgren:
A man you can hate (Rootsy/Border)

Rootsy.nu är en musiksajt med recensioner och artiklar men också ett skivbolag med kärleken till musiken som ledstjärna. Precis som namnet Rootsy berättar är det rotnära musik, oftast med amerikanska förtecken, som ligger dem varmast om hjärtat. Senaste utgivningen är med Richard Lindgren som har gjort sig ett visst namn i Malmö med omnejd men inte är lika välkänd i övriga landet. Rootsy går ut hårt och hävdar att Lindgren är en av Sveriges absolut bästa låtskrivare. Förra albumet Salvation Hardcore (Scandinavian Recordings) fick kraftiga lovord både på Rootsy och i Dalademokraten. Sällan har countryinfluerad musik gjord i Sverige fått sådana pressrosor. Nu lär det bli dags för ett nytt fång rosor för dubbelabumet A man you can hate håller hög kvalitet. Ibland är det inte helt olikt Bob Dylans alster från 2000-talet.

Ebbot Lundberg / Irma Schultz Keller/ Sam Vesterberg:
Hurt – en mässa med sånger av Johnny Cash (Zebra Art/Naxos)

Eldkvarn har lirat där – och släppt ett livealbum därifrån. Och Valdemar är en artist som gärna arrangerar inspirerade musikaftnar i Annedalskyrkan i Göteborg. Musikaftnar som tar formen av mässor med musik som vi i vanliga fall inte hör innanför kyrkans väggar. För 13 månader sedan var mässans tema Johnny Cash. Idel Cash-kompositioner, eller låtar som Cash spelat in men som skrivits av såna som Tom Petty, Nick Lowe, Trent Reznor i Nine Inch Nails. Det är just Reznors låt Hurt som fått ge skivan sitt namn. Annedalskyrkan var fullsatt när Irma Schultz Keller, The Soundtrack Of Our Lives-vokalisten Ebbot Lundberg och den gamle Nynningen-sångaren Sam Vesterberg gjorde sitt bästa för att vara mer innerliga än föregående sångare.

The Clash:
Live At Shea Stadium (SonyBMG)

The Clash fångade live i oktober 1982 på Shea Stadium i New York. Då hade engelsmännen redan hunnit förälska sig i det kreativa musiklivet i Det Stora Äpplet, med dess gryende hiphopscen och storstadspuls. Albumet Combat rock var aktuellt och hitlåtar som Rock the casbah och Should I stay or should i go gjorde bandet större än någonsin. Som förband till The Who gick de fyra herrarna ut på scenen för att visa vilket band som hade mest energi. Tidiga låtar som Career opportunities och nummer från instant-classic-dubbeln London calling varvas med Combat rock-bomber. Passa på att delta i tävlingen där Realtid-läsare kan vinna skivan, och kolla in nya numret av Mojo för en stor Clash-special, inklusive cd med samma tema.