Janne "Don Quixote" Josefsson

Är det endast BNP som avgör om ett land kan kallas ett demokratiskt välfärdsland eller inte? Knappast! Det handlar om så mycket annat; rättssystemet, myndighetsväsendet, partiväsendet, toppolitikernas seriositet, kunskaper och integritet, mediernas opartiskhet, yttrandefriheten, mångfalden, kvaliteten på den offentliga servicen med mera.

Janne Josefsson med sitt Uppdrag granskning är en ivrig sanningssökare; orädd, envis och tillräckligt analytisk för att pedagogiskt kunna avslöja felaktigheter i totalt ovetenskapliga, slarviga, tendensiösa och missvisande undersökningar och utsagor. Därigenom lyckas han lägga till rätta medvetna eller omedvetna vanföreställningar.

Det som jag tycker är det bästa med Josefsson är dock att han är en modern Don Quixote som angriper, om inte imaginära jättar i form av väderkvarnar så Normer av olika slag. Och till skillnad från Don Quixote angriper Josefson verkliga problem, orättvisor och absurditeter. Att utmana Normer i Sverige innebär dock en överhängande risk att fastna i de kraftfulla väderkvarnsvingarna och obönhörligt krossas.

Nu har det under en tid handlat om det förkättrade ordet ”barnfattigdom”. Begreppet nyintroducerades när Håkan Juholt skulle bygga en uppiffad politisk plattform för socialdemokraterna att sälja in till väljarna. Det var orimligt – som ett antal välgörenhetsinrättningar hävdade – att uppemot 240.000 barn var fattiga i Sverige. Fattiga i bemärkelsen att de inte fick äta sig mätta, inte hade tillräckligt bra vinterkläder, inte fick glasögon så att de kunde se skolsalens svarta tavla och så vidare.

I något fall jämfördes, absurt nog, barnens situation i Sverige med förhållandena i Mocambique. Glasögonhistorien var också en osanning från Majblommans generalsekreterare. Det förekommer väntetider på någon månad vilket får ställas i relation till väntetider på år för höftledsoperationer och liknande.

Juholt byggde sin retorik på vantolkningar av väletablerade välgörenhetsinrättningars propaganda; Rädda Barnen, Bris, och Majblomman. Med stor emfas viftade Juholt med en bok från Majblomman under ett tal i Almedalen sedan han blivit partiledare.

”Det är orimligt att elever inte kan se vad som skrivs på svarta tavlan i klassrummet”! Politisk retorik av värsta och mest cyniska slag.

Josefsson insåg att fattigdomssiffrorna var felaktiga och kolossalt överdrivna. Även andra kloka personer som arbetade med sociala frågor förstod att siffrorna var uppåt väggarna. De kvinnliga ledarna för Rädda barnen, Bris (Barnens rätt i samhället) och Majblomman blev med rätta totalt avklädda av Josefssons faktakoll och ifrågasättande.

När Majblomman fick resultat från ett undersökningsföretag som inte var i enlighet med deras önskningar bytte man helt enkelt ut undersökningsföretaget!

Till slut visste dessa ledande kvinnor vare sig ut eller in och stirrade endast in i kameran med tomma blickar sedan de försökt distansera sig från sin egen rappakalja. Ideologisk bias doldes av en uppblåst känslosamhet som bakom masken endast var rå cynism. Endast företrädaren för Bris insåg att det i politiskt syfte snidade begreppet ”barnfattigdom” inte var lämpligt att använda och hon gjorde klokt nog en pudel.

Men på detta felaktiga underlag hängde andra välmenande politiker och debattörer på. Bland andra folkpartisten Ann-Katrin Åslund uttryckte indignation när Bris drog in tentaklerna.

Enligt min mening är denna historia i sig inte det mest intressanta, den visar egentligen endast vilket svagt ledarskap som finns inom flera av de väletablerade hjälporganisationerna och vilket för många kanske inte var någon stor överraskning samt hur förbundna dessa välvillighetens apostlar är med det politiskt radikala etablissemanget. Det hela är endast ett av många symptom på hur mycket som är sjukt och förljuget i Sverige samt på hur mediokra figurer suger näring ur detta dystra förhållande.

Även i ett ”välfärdsland” som Sverige finns naturligtvis ett stort antal människor som har det ekonomiskt kärvt. Om föräldrarna enligt en godtagbar definition är fattiga så gäller det ju i hög grad även deras barn. Det är inga barn som är fattiga, utan möjligvis deras föräldrar. Men så fort ordet ”barn” dras in i bilden skärps naturligtvis sinnena och öronen spetsas. Sexualbrott är hemska men om de riktar sig mot barn är de vämjeliga.

När politiker och organisationer utnyttjar detta förhållande i sin propaganda och ”marknadsföring” är det fråga om den djupaste cynism. Då finns det knappast längre några gränser för hur långt man kan gå för att vinna väljare, ekonomiska bidrag eller vad det nu kan vara. Säkert som amen i kyrkan angreps naturligtvis Josefsson av såväl vänstermedia som delar av den så kallade liberala pressen. En osnuten representant från Vänsterpartiets ungdomsförbund bemötte symptomatiskt nog Josefsson med ordet FUCK med stora bokstäver.

Den intressanta frågan är snarast; Hur styrs Sverige egentligen? Och då menar jag inte endast hur regeringen och den politiska oppositionen fungerar utan även mediernas samt organisations- och myndighetsväsendets relationer till och inflytande på det politiska etablissemanget.

Åter hamnar media i centrum. Det har konstaterats att media till övervägande del styrs av personer på vänsterkanten för att använda ett något luddigt begrepp som de flesta ändå ganska exakt vet vad det innebär. Tillsammans med vänsterpolitiker och socialliberala dito har media under årens lopp mejslat fram ”Normer”, i princip en ”lista” över vad som är acceptabla åsikter inom samhällets olika områden. Och ett ”index”, i den medeltida katolska påvestatens anda, över icke acceptabla åsikter.

De som bryter mot Normerna attackeras och misstänkliggörs hänsynslöst av denna stora och starka grupp av inkvisitorer som har utsett sig själva att försvara Normerna.

Janne Josefsson avslöjade i ett tidigare avsnitt av Uppdrag granskning imamernas dubbelspel i det svenska samhället. Imamerna har ett stort inflytande på muslimer och vi talar då inte om extrema religionsutövare utan om muslimer i allmänhet. Det handlade då om kvinnornas situation och där det visade sig att imamen i fråga gav riktlinjer till hjälpsökande kvinnor som stod i bjärt kontrast till såväl svensk lag som med vad talesmännen för Islam i Sverige officiellt uttalat.

Det finns många personer i Sverige som är allvarligt oroade över islams ökade inflytande på det svenska samhället. Med tanke på vad som just nu pågår i många länder i Mellanöstern och Afrika finns det anledning tro att denna oro snarast står i begrepp att öka. Någon sådan oro torgförs nästan aldrig i media eller i riksdagsdebatterna. På detta område råder totalt yppandeförbud enligt Normerna.

Det måste snart betraktas som ett notoriskt faktum att den svenska invandrings- och integrationspolitiken havererat. Men Normen säger att Sverige skall fortsätta på den inslagna vägen. Kritik mot politiken ses som påhopp på invandare i allmänhet, fiske i grumliga vatten eller rent av rasism. Nu börjar det dock uppstå sprickor i muren som sannolikt inom kort inte låter sig tätas med partipiskor och annat gissel.

Många kommuner går på knäna då de statliga bidragen inte täcker de faktiska kostnaderna för invandringen.

Jag har ofta undrat över varför kommunerna inte slagit bakut tidigare? Det finns såvitt jag kan förstå två förklaringar. Dels är det ju samma politiska partier som styr såväl den statliga som den kommunala sektorn. Våra partiapparater är ytterst centralstyrda och partidisciplin är en svensk politisk dygd. När partiledningen pekar med hela handen då går kommunpolitikerna oftast i den riktningen utan att officiellt knota.

En annan förklaring är att många kommuner kanske i ett tidigare skede fick för sig att de kunde göra en ”god affär” på invandringen, att de statliga pengarna skulle räcka till och bli över? Nu har många insett att det inte alls blivit så. Det handlar ju inte endast om bostäder, vilket är ett nog så stort problem, utan om överbelastning på skolor, vård, socialtjänst med mera.

Det finns dock gränser för vad även den starkaste tryckkokaren tål och till slut flyger locket av. Det är vad som nu verkar ske hos främst Moderaterna i södra Sverige där vissa kommunpolitiker till sist tagit mod till sig att öppet säga ifrån på skarpen. Kommunalrådet Bo Frank (M) i Växjö uttalade att; ”Flyktingpolitiken har gått fullständigt överstyr”!

Vad jag nu tycker man kan ana är ett försök till ”ansvarsförskjutning”, det vill säga de ansvariga i regeringsalliansen, bland andra migrationsminister Tobias Billström, vill försöka ”förvandla” hela frågan till ett ”kommunalt problem”. Till slut börjar verklighetens kranka blekhet stirra de anvariga statsråden i ansiktet och då gäller det att så gott det går försöka avbörda sig ansvar, ett illusionsnummer som nog är mer komplicerat än en del av Joe Laberos tricks.

Asyl-, invandrings- och integrationspolitik är i första hand en statlig uppgift!

En likblek Billström uttryckte följande i Expressen; ”Mottagandet av asylsökanden innebär en stor utmaning för kommunerna. Därför är det viktigt att vi lyssnar på kommunerna för att ge dem bästa möjliga förutsättningar att lyckas med ’sitt’ arbete”!

”Sitt arbete”! Det är regeringen som är ensam ansvarig för den totalt havererade politiken men nu har det plötsligt blivit kommunernas problem och regeringen skall nu försöka ”hjälpa” kommunerna i ”deras” arbete med asyl- och invandringspolitiken.

Vidare säger Billström att det hela är besvärligt att reda upp! Han borde ha sagt att det här har gått åt helsicke och det är regeringens, inte kommunernas, fel. Moderaterna med såväl statsminister- som migrationsministerposten kan inte frånsvära sig någon del av ansvaret att många kommuner nu går på knäna och där trycket på skolor, bostäder, vård och andra delar av välfärdssystemet blivit olidligt och snart omöjligt att hantera.

Mot den bakgrunden framstår Janne Josefsson som en slags Don Quixote i blank rustning som modigt angriper ”Nomerna”. Men han skulle behöva några Sancho Pansas vid sin sida för att besegra väderkvarnarna som – till skillnad från i Romanen – inte är imaginärer utan farliga motståndare och har dödliga vingar till sitt förfogande.

Josefsson kommer själv från vänsterkanten och det är ju inte alla vänstermurvlar som i sin karriär kommit att omformas i Stenbecks stöpslev. Detta förhållande har, tillsammans med Josefssons långa yrkeserfarenhet, lett till att väderkvarnarna inte hann att stoppa honom innan det så att säga var för sent.

Han har förbryllat sina gamla vänsterkollegor i journalistkåren och det har gett honom utrymme att ge en motbild, en mer oförvanskad beskrivning av verkligheten. Genom Josefssons kritiska granskningar har fjällen fallit från mångas ögon och därigenom förtjänar han beröm.