Jakten på sanningen har blivit jakt på människor

Journalisternas roll har förändrats under de senaste tio-femton åren. Makten har förskjutits från politiska institutioner som regering och riksdag till medierna. Det är i alla fall så allmänheten uppfattar det, enligt journalistikprofessorn Kent Asps forskning.

Flera kvalitativa bedömningar talar i samma riktning. Mediernas ökande makt har dock inte återföljts av något ökat förtroende, tvärtom har allmänhetens förtroende för medierna minskat, visar undersökningen.

Det finns anledning att stanna upp vid detta växande gap mellan ökad makt och minskat förtroende.

För vilka blir konsekvenserna när läsare, tittare och lyssnare alltmer ser politiker och tongivande journalister som tillhöriga samma klass? När medierna blir så upptagna av att se sig själva i spegeln att de glömt bort vad de ursprungligen var till för: att efter bästa förmåga rapportera, spegla och kritiskt bevaka samhällsutvecklingen.

Journalister har förvandlat sig själva till de politiska aktörer de skulle bevaka. De bygger sina varumärken, har egen PR-profil och vårdar sina nätverk på samma sätt som politikerna.

Om nu pressens fri- och rättigheter utnyttjas – mer eller mindre – för att driva sin egen agenda under täckelsen av grävande journalistik, plockas lämpliga delar upp ur verkligheten för att styrka hur rätt man har. Och den som anser sig ha väldigt rätt i sin tes legitimerar sig snart knepen från det totalitära samhällets propagandametodik, medan medborgarna stå där som förvirrade förlorare. Vi har ju gett journalisterna källskydd och ansvarsfrihet, men det var väl inte precis det här vi ville ha: tvivelaktiga metoder, bristande respekt för oliktänkande och propagandafilmer som framställer journalisten i en närmast grandios hjälteroll.

Journalistikens jakt på sanningen har blivit en av jakt på människor.

I stället för att granska politiska beslut, utgöra den tredje statsmakten, smälter de etablerade medierna samman med både den första och andra statsmakten till ett gemensamt maktcentrum. Den klassiska maktfördelningen har ersatts av en horisontell maktintegration på hög nivå. Det betyder inte att journalisterna sitter i knäet på politikerna, tvärtom, de ser dem snarare som mot- och medspelare.

Det finns inget skäl att upphöja TV-pennalismen i program som Idol till något vackrare än skolgårdsmobbning eller att ge politikerjournalistiken några andra rättigheter än folkvalda parlamentariker. Det ligger nära till hands för till exempel domstolarna – att med allmänhetens benägna stöd – behandla journalistpolitikerna på samma sätt som andra makthavare. När medierna blir mer en del av statsapparaten har de både öppnat för inskränkningar i pressfriheten och abdikerat från sitt viktiga granskande uppdrag. Men är det dit vi vill?

Att vi kanske redan ibland snuddar oroväckande nära en sådan situation visar efterspelet till husrannsakan hos journalisten Trond Stefastsson där datorn togs i beslag. Självklart är det ett övergrepp mot den fria journalistiken och källors rätt till skydd. Men detta förutsatt att Stefastsson kan betraktas som journalist och inte som jurist, affärsman eller makthavare i största allmänhet. Här finns redan en glidning i opinionen, det visar inte minst pressekreteraren, Magnus Ljungkvists artikel i Expressen i lördags där han konstaterade att det var rätt att beslagta datorn, eftersom den som ”bedriver ljusskygg verksamhet inte ska kunna gömma sig i journalistrollen.”

Ingen granskar granskarna, brukar man säga. Men vad ska man säga i dag när granskarna inte är några granskare längre, utan egna aktörer, som agerar i samma bransch som andra makthavare.

Press- och yttrandefriheten måste på nytt försvaras. För att värna just de grundläggande friheterna är det så viktigt att de som äger dessa friheter också tar ett ansvar. Journalistik handlar inte bara om att ”leverera tittarsiffror” eller upplagor, än mindre om att bli en del av den politiska beslutsprocessen. Journalistik bör åter ta upp sitt sökande efter sanningen, även den som är obekväm eller som inte stämmer med vare sig dolda varumärken eller maktens imperativ.

Problemet är det växande gapet mellan medborgare och media, men också klyftan mellan medias arbetsmetoder och de liberala grundvärderingar som har gett oss press- och yttrandefrihet . Om detta kan nu den nya mediadebatten inleda ett samtal. För medias egen skull. Medborgarna klarar sig nog ändå, de blir ju – vid sidan av bloggvärlden – de nya granskarna. Men om dessa medborgare också ska vara beredda att även i framtiden ge journalisterna och media unika privilegier, större än andra parter i samhället, så ställer det krav på ett helt annat förhållningssätt inom journalistiken.

Den växande klyftan mellan de liberala grundvärderingarna om press- och yttrandefrihet är ett problem. Jakten på människor och egotrippar måste ersättas med ett ärligt, öppet och nyfiket sökande efter det som är sant och relevant.