"Jag tycker jag är ganska snäll mot Sven"

Hur känns det när boken är ute, är det en lättnad?

– Det är ju en elefantprocess. Elefantungen har precis kommit ut och mamma och pappa står och tittar och plötsligt ska man vara med i alla tv-kanaler. Det är ett väldigt fokus på mig. Jag vet inte vad som väcker människors intresse för min person.

Hur känns det då?

– Skiter i det totalt. Jag går inte omkring och tänker att jag är känd.

Men är det jobbigt? Kanske beroende på vad det är folk fokuserar på?

– Rör mig inte i ryggen. Det är nog värre för min familj, de kanske tycker det är jobbigt. Men jag har aldrig släppt in mitt privatliv i media. Eller lite privata grejer, jag har varit ganska transparent med saker, bland annat om min politiska uppfattning.

Tar boklanseringen och intervjuerna för mycket fokus från Öresund?

– Nej, jag har bra split vision, det var min styrka som aktiemäklare, att jag kan hålla många bollar i luften.

Du sa att det här var en feelgood-bok för några månader sedan. Står du kvar vid det uttalandet?

– Det borde du svara på. Alla människor mår ju dåligt ibland. Har man levt 62 år som jag så händer det grejer i livet, det är väldigt få människor som går spikrakt genom livet och det är ett sätt för mig att förmedla att livet inte är så jäkla lätt.

Du är ganska öppen med din cancer i boken. Hur är det med hälsan nu?

– Jag är den enda som har papper på att jag är helt frisk. Jag hade en aggressiv cancer men den är helt borta och var dessutom inkapslad och hade inte spritt sig någon annanstans. Så ni får leva med mig ett tag till.

Du tycker att många stör sig på dig. Varför tror du det är så?
Är det någon eller något som har bidragit till det?

– Jag tror att jag är lite för mycket av allt. Jag har aldrig varit och fjantat mig och varit inställsam. Men jag har skrivit debattartiklar under 40 års tid och det är klart att det retar gallfeber på någon. Jag tycker att det är varje människas skyldighet att vara ett original, och inte vara en kopia utan trygg i sig själv.

– Jag skriver att jag var en urusel skådespelare för att jag ville vara som andra. Men jag kom aldrig loss förän jag plötsligt upptäckte att jag kan vara mig själv. Man behöver nästan bli 40 år för att bli bekväm med sig själv.

Är det något du utelämnat som du önskar du hade tagit med?

– Jo, men det är lite kill your darlings över det hela. Nu tog jag med Stenbeck, Wallenbergarna och Kjerstin Dellerts hund, men man måste ju dra en gräns. Det var medvetna val och inget jag ångrar.

Det är mycket kritik i boken mot en del folk, bland annat Sven Hagströmer…

– Jag tycker jag är väldigt snäll mot Sven. Det beror på vad man har för glasögon på sig.

Du skriver ju att han försökt rädda sitt eget skinn och lämnat ut dig för kritik.

– Det är ju mänskligt. Sverige hjälpte ju tyskarna under andra världskriget och vi slapp kriget. Mänskligt.

Enligt honom har ni en icke-relation idag.

– Det vet jag inte vad det är. Det får du ringa och prata med honom om.

Men har ni någon kontakt idag?

– Jo då, jag pratade med honom förra veckan.

Vad brukar ni prata om?

– Just då satt jag i möte så det var ett väldigt kort samtal.

Är det mest affärer ni pratar om?

– Nej. Jag mailade honom fodralet till boken och frågade vad han tyckte om den. Jag frågade om han ville medverka i boken tidigare men han tackade nej.

Varför gjorde han det?

– Det får du ringa och fråga honom om. Han sa att det ”är Mats memoarer och då vill inte jag vara något filter”, ungefär, jag kommer inte ihåg exakt.

Vet du om han har läst boken?

– Ingen aning.

Han har inte fått någon förhandskopia?

– Nej, det är det ingen som har fått förutom journalister.

Under den första tiden med Sven som partner beskriver du honom som en stöttepelare och bollplank. Vem fyller den funktionen för dig idag?

– Nu är det väl jag som är stöttepelare. Men jag har jätteduktiga människor omkring mig men idag är det jag som är mest senior. De jag träffar idag och diskuterar affärer med är personer som är 20 år yngre.

Har du fortfarande människor du litar på i ditt liv idag, bortsett från din familj? Du nämner att många vänner övergav dig i samband med HQ-härvan?

– Absolut. Vänner är ju lite som blommor, man måste ju vattna dem hela tiden. Jag tycker det är bra att få reda på vad folk går för.

Processen om HQ har pågått väldigt länge och rättegången kommer nästa år. Du verkar känna dig ganska segerviss?

– Det ska bli skönt att lägga det bakom mig. Vad ska de fälla mig för? Jag tycker att det är ett otillbörligt åtal, det är absolut så otillbörligt som det kan bli. De har väl med mig för att det ska väcka intresse och för att de ska göra karriär i domarkåren, Martin Tidén och de. Jag har aldrig träffat karln ens, jag vet inte vem han är. Jag har inte ens varit på förhör där. Det tycker jag är lite märkligt.

Du skriver mycket om stressen men att du nästan definierar dig med den nu.

– Det är ju ett sorgearbete och det måste ta sin tid. Det här kom ju som en chock för mig den 17 maj 2010. Man har ju både protokollerat och spelat in att om man ska informera Qviberg om det här så bör man ha en hjärtstartare i närheten för han kommer få dåndimpen.

Hyser du något agg idag mot personer i boken som du kritiserar?

– Jag tänker inte låta någon käka min energi. Jag är inte sur på någon. Varför ska jag gå omkring och känna mig sur för? Det tar en massa energi. Jag känner mig ganska cool.

Är du trött på att prata om HQ?

– Absolut. Jag har inte pratat om annat i nästan sex år.

Men i en del i boken nämner du att du inte kunde ha total kontroll över den här tradingportföljen.

– En styrelse träffas ju varannan månad. Man utser en vd, man utser de bästa personerna som kan sköta bolaget. Jag har suttit i 25 börsnoterade bolags styrelser och har skött alla på samma sätt. Jag har inte skött HQ ett dugg annorlunda. Men det är klart att jag är en känd person och sitter man i samma fastighet så tycker alla att jag var en del av HQ men jag var aldrig där, jag satt ju bara i Öresund och var vd där i 14 år. Då ska inte jag som ordförande gå in och ägna mig åt härskartekniker över de verkställande direktörerna. Då får man ju inga bra verkställande direktörer.

Det jag tänkte komma till var just att du skriver att du tror på att medarbetare ska göra sina jobb och sköta det de är anställda för, utan att du ska hänga över dem hela tiden. Så här i efterhand, önskar du att du hade gjort det ändå?

– Man kan inte sköta företag på det sättet. Journalister tror det men de har själva aldrig jobbat i en linjeorganisation. Att sitta och ge pekpinnar om hur företaget ska skötas går inte. Hur frisk är organisationen då, om en styrelses ordförande är överrock åt vd:n? Just i det här fallet hade det varit jättebra, men i nio fall av tio är det idiotiskt. Man ska vara ett bollplank, man ska sparra och engagera.

En sak som folk kan reagera på är att du nämner Carolina Neuraths bok i din, men du nämner aldrig henne vid namn, utan skriver bara ”författaren”. Finns det någon tanke med detta?

– Det här är ju ingen uppgörelse med media, utan det är mina memoarer och då ska inte jag ägna mig åt några interna uppgörelser med journalister. Det blir bara pajigt om man ska kasta skit på en enskild journalist. Sedan tycker jag att journalistkåren har varit urusel. Hennes bok var en roman baserad på en verklig händelse. Att kalla det sakprosa är ju oseriöst. Det vara bara skvaller.

Trivs du fortfarande med Twitter som din plattform?

– Ja, jag kommer inte kommunicera på något annat sätt efter årsskiftet. Det här blir de sista intervjuerna jag gör.

Är det för att du tröttnat på att vara med i pressen?

– Been there, done that. Sedan tycker jag de flesta tidningar är ganska usla. Jag har ju varit på förstasidan i alla tidningar tusen gånger, jag behöver inte vara det fler gånger. Ni får skriva om mig istället.

– Nu har jag ett digert program framför mig fram till den 30 oktober, sedan blir det att åka land och rike runt under november och december.

Du närmar dig pensionsåldern. Har du funderat på att varva ner snart?

– Aldrig. Jag kommer jobba så här tills jag drar gräsmattan över hakan.

Du säger i boken: ”Jag använder hjärta, hjärna och mage i mina aktieanalyser”. Vad säger de om börsläget och marknaden nu?

– Det är lite i obalans. Det är ju en kamp mellan upp- och nedgång och vem som vinner den kampen vet man inte. Det är the bull and the bear som slåss mot varandra. Om det ska gå upp eller har jag inget bra svar på men jag har tillräckligt mycket aktier för att jag inte ska ha något emot att det går upp.

– Marknaden har gått ner 20 procent mellan april och september så det är en ganska stor korrigering. Det kommer säkert gå över till bomarknaden. Jag tror folk kommer bli ganska paffa när bostadsmarknaden går ner 20 procent på ett halvår. Jag säger inte att jag tror det nu men någon gång händer det. Bomarknaden har blivit lite som aktiemarknaden, det är inga stabila priser längre.

– Jag tror marknaden är översåld nu så resten av året kan bli piggt men någon glaskula som säger vad jag tror hittar jag inte. Ska vi behålla de här låga räntorna så tror jag det fortsätter upp en stund till.

Vad tycker du om penningpolitiken i Sverige idag?

– Det är skitdåligt. Jag tycker Stefan Ingves har skjutit ut sig. Hade han haft någon ryggrad skulle han avgått för länge sen. Och det är inte penningpolitiken idag – fast jag tycker att nollränta hade varit mer klädsamt – utan det handlar om att han inte sänkte räntorna tidigare. Han höjde räntorna tre gånger hösten 2008. Det var ju helt omusikaliskt. Då kunde man tagit min morsa som Riksbankschef.