Ja, det är rätt Bernt, vi kan sluta vara publik

Det händer långt där borta och vi kan inget göra, bara matas med ständiga uppdateringar från CNN.

I och för sig helt korrekt.

I någon mening.

Men jag tänker i dessa dagar på vad vi själva trots allt kan göra, som journalister, vi som är professionella konstruktörer av verklighetens bilder.

Eller som publik, alla är vi åtminstone åskådare, ibland ofrivilliga deltagare i ett opinionskrig om terrorism.

Journalisterna är viktiga.

Men publiken är ännu viktigare.

”Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem ifred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig själv. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta slåss.”, skrev Realtids Bernt Hermele i Expressen nyligen.

Det där är något att reflektera över.

Bernt Hermeles mamma blev mördad 2002 i en palestinsk självmordsattack. Hon var ett av de offer som alltför snabbt blir övertrumfande siffror i medias nyhetsrapportering.

Ingen självmordattack utan många offer. Exercisen om antalet döda är ett slags makaber valuta som terrorister och media fortfarande lika ofrivilligt har slutit kontrakt om.

Många döda är en bra nyhet.

Eller är den det?

Där sitter vi journalister och rapporterar och utan att vilja det, så blir vi deltagare i terroristernas framgångsrika iscensättning.

Terrorismen i dag bygger helt på medias rapportering. När Lenins hantlangare överföll och rånade en förbipasserande S:t Petrograd så ville de framför allt ha pengar till revolutionen, inte dominera världens mediateater. I dag utgör medias rapportering en del av terroristens plan. Ju fler döda, desto större nyhet, tänker självmordsbombaren när han eller hon tar på sig bältet och kliver in i köpcentrat.

Jag vill inte vara med längre i detta slags show.

Varken som journalist eller publik.

Jag vet inte hur lösningen ska se ut, bara att det uppenbarligen har gått snett. Rapporteringen blir en del av brottet. Det här är en situation som journalisterna världen över måste ta sig en ordentlig funderare över.

Vad är det vi håller på med när vi ständigt rapporterar självmordsdöda med kuslig, artimetisk precision?

Det är inte enkelt, för naturligtvis är det en nyhet att människor dör i ett köpcentrum. Men detta naturliga nyhetsvärde har mer eller mindre kidnappats av terrorister världen över.

Det borde stämma till eftertanke.

Vi kanske skulle dra ner de stora rubrikerna, direktsändningarna och rapportera i notisform. Media sitter ju på hela belöningssystemet. Vi kan inte se oss som några neutrala rapportörer, utan har blivit en aktiv, så kallad positiv förstärkare av självmordsbomberiet.

Det är ett dilemma, som är värt att ta på allvar.

När det gäller självmord som inte har en terroranknytning har det sedan länge funnits en hederskodex bland journalister att inte rapportera, eftersom det faktiskt inte har något allmänt intresse och uppmärksamheten tyvärr har effekten att andra kan inspireras av det som skrivs. Det är en självvald restriktion och är etiskt genomtänkt. Om Ivar Kreuger skjuter sig i Paris är det en nyhet som är relevant att rapportera, men inte om en hamnarbetare kastar sig ut för Katarinaberget på Söder.

Eftertanke krävs, och kanske omprövning.

Ja, det ger inte Bernt Hermeles mamma tillbaka, men kanske kan vi lära oss något.

Källor:

Chiles John A & Strosahl Kirk D (2005) Clinical Manual for Assessment and Treatment of Suicidal Patients. American Psychiatric Publishing.

Bernt Hermeles debattartikel Kanske borde vi vända ryggen till var införd i Expressen den 5 januari 2009.