Israel förtjänar inte strykklass

När svenska riksdagsledamöter står i talarstolen för att dryfta ämnet hänvisar de reflexmässigt till folkrätten, FN-stadgan, 1967 års gränser och internationella konventioner. Jag undrar om de alltid är särskilt väl insatta i historien och sakförhållandena?

Man kan notera att den snabbt växande muslimska befolkningen är en intressant samling valboskap för de politiska partiernas strateger att stängsla in medan judarna utgör en försvinnande minoritet och är därmed politiskt ointressanta.

Jag har i en tidigare krönika skrivit att vi måste stödja Israel. Inte för att jag har någon närmare relation till den judiska kulturen utan för att anständigheten kräver det.

Israel-Palestinakonflikten är osedvanligt svår att greppa. Man behöver ett historiskt perspektiv, egentligen tillbaka till Abraham, de antika imperierna, Muhammed, korstågen och så vidare. Även 1900-talets historia fram till nu är avgörande för att försöka förstå. Allt detta ryms naturligtvis inte inom ramen för en krönika.

Bortsett från de regelrätta krigen är Israels och Palestinas moderna historia främst en räcka misslyckade försök att hitta politiska och fredliga lösningar samt terrorinspirerat arabiskt våld följt av vedergällningar från israelernas sida. Jag gör endast fyra huvudsakliga nedslag, och då endast i den moderna historien; sionismen, första världskriget, Frihetskriget efter Israels statsbildning 1948 samt det så kallade Sexdagarskriget 1967.

Beskrivningen och analysen blir långt ifrån komplett men jag vill framför allt understödja min tes, att det är helt missvisande att utmåla Israel som skurken och araberna som ”de goda”. Eftersom Israels moderna historia till stor del handlar om krig och försvar mot utplåning så rymmer den, liksom alla krig, grymheter från en rad parters sida. Och som oftast är det civilbefolkningen som drabbas på det mest orättvisa sättet om man nu kan tala om rättvisa och orättvisa i krig?

Redan i slutet av 1800-talet föddes den sionistiska rörelsen under ledning av främst ungraren Theodor Herzel. Målet var att skapa ett nationellt hem för judarna efter närmare 2.000 år i ”förskingringen”. En följd av det första världskriget var att flera imperier gick under, däribland det Ottomanska, Tyskland och Ryssland.

1917 utfärdades den så kallade Balfourdeklarationen av den brittiske utrikesministern Arthur Balfour. Innebörden var att det brittiska imperiet ställde sig bakom bildandet av en judisk stat i den ottomanska provinsen Palestina. I egenskap av segrarmakter med fortsatta imperiedrömmar delade Frankrike och Storbritannien efter kriget upp en stor del av Mellanöstern i en rad nya stater. Palestina blev ett brittiskt mandat under det nybildade Nationernas Förbund (NF).

Viktigt att notera är att enligt detta ursprungliga NF-mandat och Balfourdeklarationen var avsikten bland annat att hela Västbanken skulle tillfalla en kommande judisk stat. Det förutsattes dock att den arabiska befolkningens rättigheter i området skulle respekteras. Jordanien hette på den här tiden Transjordanien, det vill säga landet ”bortom” (öster om) Jordanfloden. Västbanken var således aldrig en legitim del av Jordanien.

Efter det andra världskriget valde många judar att flytta till Palestina då det inte var så många andra dörrar som stod öppna för dem. Britternas mandat flyttades nu till det 1945 nybildade Förenta Nationerna (FN). I takt med att allt fler judar kom till Palestina och att bitterheten mot britterna ökade tilltog motsättningarna mellan araber och judar i området. Extremistgrupper på bägge sidor utförde blodiga attentat.

Britternas högkvarter i Jerusalem, inrymt i Hôtel King David, sprängdes i luften 1946 av den judiska organisationen Irgun med över 90 offer. Den svenske diplomaten Folke Bernadotte mördades i ett attentat 1948 utfört av den judiska Sternligan som bland annat hade en framtida israelisk premiärminister som medlem, nämligen Yitzhak Shamir. Den arabiska sidan utförde likaså attentat mot judar och britter. Under dessa omständigheter tröttnade britterna och meddelade 1947 att man skulle dra sig ur Palestina 1948.

1947 lade FN fram en delningsplan där det föreslogs att såväl en israelisk som en palestinsk stat skulle bildas och där Jerusalem skulle bli en internationell zon. Jerusalem är ju en viktig, för att inte säga helig, stad för såväl judar och kristna som muslimer. Trots en avsevärd försämring i förhållande till tidigare internationella utfästelser accepterade judarna FN:s förslag. Det gjorde däremot inte araberna/palestinierna som fördömde FN och dess stadga.

Så snart britterna lämnat Palestina utropades staten Israel av dess första premiärminister, David Ben Gurion. Israelerna hade klokt nog under lång tid haft en ”skuggregering” med ”ministrar” för olika samhällsområden, allt för att förbereda sig för statsbildningen.

Dagen efter utropandet anfölls Israel av inte mindre än fem arabstater: Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. De samlade arabiska styrkorna var betydligt större än motsvarande israeliska. Under en vapenvila lyckades dock Israel förvärva vapen från Tjeckoslovakien. Kriget fortsatte och, märk väl, Jordanien ockuperade nu Västbanken och Östra Jerusalem (G:a staden) medan Egypten ockuperade Gazaremsan, allt helt i strid mot FN och det vi kallar folkrättens förbud mot angreppskrig.

Efter kriget satte arabländerna Israel i blockad samtidigt som man understödde palestinska gerillaattacker inne i Israel. En tragisk följd av kriget blev att 700.000 araber/palestinier flydde från de områden som FN beslutat skulle bli judiskt territorium. Deras tillflyktsorter blev främst det av Egypten ockuperade Gaza, det av Jordanien ockuperade Västbanken samt Jordanien och Libanon. Endast Jordanien tillät flyktingarna att bli medborgare. I övriga arabländer hänvisades flyktingarna till olika läger. Omkring 150.000 palestinier stannade kvar och blev israeliska medborgare.

Att märka är dock att omkring 1 miljon judar vid den här tiden tvingades fly från arabvärlden där de förtrycktes. I exempelvis Irak kunde en ”sionist” straffas med döden. Av dessa flyende judar kom omkring 600.000 till Israel där de blev medborgare. Israel erbjöd sig att ta emot 100.000 palestinska flyktingar såvida araberna ingick fred med Israel men detta gick inte araberna med på.

I den dagsaktuella debatten hänvisas till ”1967 års gränser”, det vill säga gränserna före sexdagarskriget då Västbanken var illegalt ockuperat av Jordanien. Det hänvisas också till folkrätten, FN-stadgan och andra ”regelsystem”. Folkrätten är ett subtilt och svårfångat rättsområde som främst baseras på gamla mellanstatliga konventioner, FN-stadgan med mera. ”Reglerna” är ofta dubiösa och tolkas inte sällan med en politisk ”bias”.

Man kan därför med en viss överdrift säga att det vid dagens slut i många avseenden är devisen ”makt är rätt” som gäller. Sexdagarskriget föregicks av att en stor del av arabvärlden, med Egypten, Syrien och Jordanien i spetsen (uppbackade av Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet) mobiliserade i syfte att utdela ett samordnat dråpslag mot den nya staten Israel. Redan i början av året hade Egypten under Nasser placerat trupper vid Sham el-Sheik samt beordrat de internationella FN-förbanden att lämna regionen. Dessutom stängde Egypten Tiramsundet för israeliska fartyg vilket bland annat innebar att Israel inte vattenvägen kunde nå staden Eilat vid Akabaviken. Ganska tydliga indikationer, minst sagt, på att anfallskrig var i vardande. Israel stod inför en potentiell utplåning som stat. I detta läge anföll Israel.

Utan att gå in på detaljer så gick Israel segrande ur striden och ett resultat blev att Israel lade under sig Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön, Golanhöjderna och Östra Jerusalem som tillsammans blev buffertzoner mot de aggressiva arabiska staterna. Så småningom lämnade Israel tillbaka Sinai till Egypten som nu inte längre sade sig ha några anspråk på Gazaremsan. Jordanien övergav på liknande vis 1988 sina anspråk på Västbanken.

Enligt folkrätten har ett land rätt att försvara sig mot väpnade angrepp
men däremot inte att inleda anfallskrig. Visserligen anföll Israel först enligt bokstaven. Men tolkningen av de folkrättsliga begreppen bör vara teleologisk, det vill säga man bör ta hänsyn till ändamålet med reglerna och de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet. Det ligger närmare till hands, enligt min mening, att se Israels agerande som rättmätigt än att som oftast sker, betrakta Israel som angripare.

Vilka är slutligen förutsättningarna för en fredlig uppgörelse som en följd av den just inledda förhandlingen? Knappast goda. Presidenten för den Palestinska Myndigheten, Mahmoud Abbas, vill inte att en jude skall sätta sin fot på Västbanken då han ser det som palestiniernas exklusiva område.

Men är det ens möjligt för palestinierna att bilda en egen stat som ens hjälpligt uppfyller de etablerade kriterierna för en sådan? Deras territorium är för närvarande i högsta grad omtvistat. Det finns ingen suverän regering då bland annat Gaza lever sitt eget liv under den terrorstämplade organisationen Hamas domvärjo. En organisation som dessutom inte erkänner Israel som en rättsligt etablerad stat. Slutligen; infrastrukturen och utbildningsnivån är bristfällig.

Det var onekligen lättare efter första världskriget att stuva om i Mellanösterns statsbildningar än det är nu. Men kanske kunde delar av Västbanken integreras i Jordanien där palestinier på Västbanken och i Gaza kunde få ett hem? En sådan lösning, om den vore möjlig, skulle behöva backas upp med finansiellt stöd av gigantiska mått från USA, Israel och EU för att ge palestinierna en möjlighet till ett drägligt liv och utvecklingsmöjligheter på sikt.

Det lapptäcke som nu utgör Västbanken är en anomali som naturligtvis aldrig kan fungera på ett harmoniskt sätt. Gaza borde helt sonika annekteras av Israel i utbyte mot att Jordanien/palestinierna erhåller finansiell hjälp och en ”cut” i framtida potentiella oljeintäkter från Medelhavet. Att en terroristorganisation skulle tillåtas styra Gaza är förutom en moralisk kapitulation en garanti för att terrorn skulle fortsätta att råda i regionen.

Ett allvarligt problem är att palestinierna inte är herrar i sitt eget hus. Arabstaterna i Mellanöstern och ett antal extremistiska islamiska organisationer kommer alla, liksom hittills, att vilja ha sitt finger med i spelet. Och att störa Israel med våldshandlingar har varit viktigare för dessa länder och organisationer än det palestinska folkets väl och ve. Mahmoud Abbas är en svag ledare som inte kommer att våga sig på några större eftergifter eller kreativa/radikala lösningar medan Benjamin Netanyahu för närvarande är relativt stark. Israel har redan som en gest lovat att frisläppa över hundra fängslade palestinier.

Genomgående under sin historia som stat har israelerna i stort sett endast svarat på krigshandlingar och terrordåd från den arabiska världen men trots detta framställts som skurken i sammanhanget. Även bosättningarna på Västbanken kan ses som en ren försvars- och säkerhetsåtgärd. Vi får inte glömma att Västbanken tilldelades judarna i det ursprungliga brittiska mandatet och det var Jordanien som ockuperade området i samband med ett orättfärdigt anfallskrig.

Tiden har sin gång och det går inte att dra klockan tillbaks 46 år i tiden då sexdagarskriget utspelades. Israel talar trots detta inte, som Abbas, om ”sitt” territorium utan om ett ”omtvistat” territorium medan deras antagonister väljer begreppet ”ockuperat” område. Större delen av Västbanken kommer med största sannolikhet att stanna under israelisk kontroll. Vilket land kan frivilligt skära av sig själv på mitten, särskilt när man är omgiven av fientliga stater och organisationer?

Tänk om Sverige kunde visa mod i EU och i FN och stödja det enda landet i regionen som är demokratiskt. Judarna är dessutom våra äldre bröder och jag anser mig ha lagt fram argument för att de inte förtjänar att sättas i strykklass. Visserligen väger inte Sveriges röst särskilt tungt i sammanhanget men det är en fråga om ryggrad och fair-play, något som endast undantagsvis förekommer hos våra toppolitiker. Vi ansluter oss gärna till meningslösa och helt ”ofarliga” proklamationer – för att visa vår ”godhet” – men när det verkligen gäller hukar vi och flyter med i den stora flodfåran.

”No guts, no glory”!