Iran – en tidsinställd bomb?

Nu nåddes en interimistisk lösning med sex månaders löptid. Såvitt man vet innebär detta preliminära avtal att Iran förbinder sig att inte anrika uran över en viss grad i utbyte mot vissa lättnader i sanktionerna, bland annat frisläppandet av ett antal miljarder som tidigare blockerats i det internationella banksystemet.

Iscensättningen av den här typen av förhandlingar är viktig och de bevakande journalisterna slickar glupskt i sig av den regisserade dramatiken. Sena nätter, eller snarare tidiga morgnar, askgråa ansikten (förutom hos Rysslands representanter som i ottan tar sig ett järn i baren då de är av lite tuffare virke än de övriga), glittrande hotellfoajéer och väntande chaufförer med blanka limousiner.

Handskakningar, kramar och pussar utväxlas och till och med Lady Ashton, EU:s ”utrikesminister” och staffagefigur i dessa förhandlingar, fick en omfamning och kindpuss av USA:s utrikesminister John Kerry. Man gratulerar sig själva och varandra inför världspressen och de må de vara värda.

Den första förhandlingsrundan i Genève föll platt till marken sedan Frankrikes utrikesminister, Laurent Fabius, framför näsan på Lady Ashton, meddelade att det avtalsförslag som lagts fram för påskrift var direkt ”idiotiskt”. Detta utspel var naturligtvis pinsamt för framför allt Kerry som har en stor del av kongressen – såväl republikaner som demokrater – emot sig då de anser att man inte går tillräckligt hårt fram mot Iran.

Frankrike å sin sida lider av ett stort USA-komplex som är en reminiscens från det andra världskriget. President Roosevelt förstod aldrig de Gaulles storhet och ansåg inte att Frankrike skulle ställas på samma fot som de tre stora segrarmakterna; USA, Sovjetunionen och Storbritannien.

Detta komplex har gått i arv och visade sig inte minst under den socialistiske presidenten Francois Mitterrand som också kom att bli ”det unga geniet” Fabius mentor. Mitterrand bildade det franska socialistpartiet 1971 som en protest mot presidentämbetets maktbefogenheter enligt den femte republikens konstitution. Däremot var han inte sen att själv njuta av dessa befogenheter när han själv ikläddes ämbetet.

Fabius tillhör socialistpartiets vänsterflygel men är i sann franska anda mer välklädd, snobbig och aristokratisk än en gammal fransk baron. När avtalet med Iran var klart under denna andra session sågs Fabius däremot av någon anledning inta en plats i skymundan.

Det finns även händelser i närtid som irriterat eller snarare kränkt det lättstötta Frankrike. När det planerades en militär attack mot Assadregimen i Syrien ställde Frankrike föredömligt och modigt direkt upp med stridsplan för att bidra. President Obama fick dock kalla fötter och fegade ur, det fanns ingen ”röd linje” som han sturskt hade hävdat och där stod Frankrike med lång näsa. Samtidigt har enligt uppgift Frankrike just landat en stor vapenaffär med Saudi vars regim hatar Iran. Det finns alltid ett antal mer eller mindre sakliga skäl bakom manövrerandet och det är inte alltid lätt att dechiffrera händelseförloppet men viss underhållning är det förvisso för den politisk och historiskt intresserade.

Vilka är då förutsättningarna att inom sex månader nå en slutlig uppgörelse angående Irans anrikningsverksamhet och den pågående sista byggfasen av tungvattenreaktorn i Arak i västra Iran? Anläggningen har potential att producera plutonium för en bomb och det var regleringen av detta problem som officiellt var förklaringen till att Fabius beskrev avtalet som idiotiskt. Det förefaller oklart om, eller på vilket sätt, tungvattenreaktorn har reglerats i det nu ingångna interimistiska avtalet?

Förhoppningar om en ”vår” i Iran har väckts sedan Hassan Rouhani överraskande valdes till president i somras. Den liberala oppositionen sätter sitt hopp till denne man men historien visar att falluckan kan öppnas mycket snabbt för den som av hökarna uppfattas som allt för demokratiskt lagd.

Ingen kan säga, utom möjligtvis Israels underrättelsetjänst, hur maktförhållandena i nuläget exakt ser ut i Iran. Hökarna är väl företrädda i ”parlamentet”, inom rättsväsendet, inom det Iranska revolutionsgardet (Sepah) – som räknar en elitstyrka på 125.000 man – samt hos delar av det högsta prästerskapet.

Även om Iran rannsakats på välutbildade och liberala personer allt sedan revolutionen 1979 finns vissa tecken på att det ackumuleras kraft för en potentiell liberal revolution och där revolutionärerna denna gång inte avser låta prästerna kidnappa en eventuell omstörtning. Det har ryktats om att den högste ledaren, ayatolla Khamenei, vid flera tillfällen har haft ett plan väntande för att snabbt kunna ta sig ut ur landet vilket, om det är sant, är en stark indikator på det labila läget.

Tills vidare verkar Rouhani, liksom chefsförhandlaren Mohamad Javal Zarif, ha den högste ledarens stöd. Att få ett definitivt avtal till stånd och bli av med sanktionerna är väl i det flestas intresse – förutom de som kan sko sig på bristsituationen och den svarta marknad som alltid uppkommer i sådana här situationer – då Iran annars hotas av en total kollaps. Som president Rouhani nyligen uttryckte saken; ”The treasury is empty”, statskassan är tom. Under Ahmadinejads 8 år på presidentposten hade Iran oljeintäkter på inte mindre än 600 miljarder dollar och ändå lyckades denne populist att rasera landets ekonomi.

Kampen mellan Irans ”hökar” och liberaler har pågått ända sedan revolutionen 1979. När tendenser till liberalisering kunnat skönjas har hökarna slagit till. Som ett exempel manipulerades presidentvalet 2009 å det grövsta i syfte att omvälja Mahmoud Ahmadinejad. Några av presidentkandidaterna sitter fortfarande i fängelse tillsammans med många andra oppositionella.

Denne man må ha haft hökarnas stöd men han körde alltså ned Irans ekonomi i den absoluta botten. Ahmadinejads, för att uttrycka sig milt, totala brist på diplomatiska talanger är ju också välomvittnad. Vi måste ha i åminnelse att Iran ur mänsklig synpunkt är en förskräcklig stat. Ingen annat land förutom Kina avrättar så många personer. Trots ”val” till parlamentet och ”val” av president är Iran långt ifrån en demokrati utan snarare en autokratisk maffiastat där oheliga allianser av präster, affärsmän, framstående myndighetspersoner och andra helt styr ekonomin och roffar åt sig på statens och folkets bekostnad. Rättssystemet är genomkorrupt med en godtycklig rättstillämpning och dominerat av hökar. Sociala medier är officiellt förbjudna och tidningsutgivningstillstånd dras in på grunder som även för den sittande iranske kulturministern är oklara.

Det politiska spelet kring Irans eventuella kärnvapenambitioner har dessutom tydliga religiösa implikationer. Och jag tänker då inte i första hand på att det islamistiska Iran länge uttryckt förhoppningen att den judiska staten Israel skall utplånas. Inte minst den förre presidentens Ahmadinejads retorik gentemot Israel och USA var utstuderat djävulsk.

Irans huvudsakliga religion är shia och regimen stöttar Syriens Assad då Assad tillhör alawiterna, en sekt som står shia nära och fäster stor vikt vid Ali, som var gift med Muhammeds dotter, Fatima. Den terrorstämplade organisationen Hizbollah med starkt fäste i Libanon stöttas också av Iran då dess medlemmar erkänner sig till shia.

Shia (Alis anhängare) utgör endast 12-15 procent av världens muslimer men är i majoritet i, förutom Iran, Irak, Bahrain och Azerbajdzjan. Ali var som sagt Muhammeds svärson och kalif men mördades år 661 liksom senare hans två söner då Ummayaddynastin tog över.

Sunni är den helt dominerande muslimska rörelsen men även den har olika förgreningar och där Saudi omfattas av Wahhabismen, en ytterst fundamentalistisk sekt och som bland andra formade Osama bin Laden. Wahhabisterna ser shiamuslimer som rena kättare och även muslimer i allmänhet som avgudadyrkare.

På dessa religiösa grunder är Saudi och Iran som hund och katt och här ligger även förklaringen till att Saudi stöder oppositionen i Syrien med kapital, vapen och jihadister.

Hela konflikten är således genomsyrad av en explosiv blandning av maktbalansfrågor, religiös extremism och nationell prestige som berör hela Mellanöstern. En situation innehållande alla de ingredienser som kan bidra till våldsupptrappning och i slutänden krig. Till detta skall läggas John Kerrys förhandlingar med Israel och Palestina vilka knappast torde ha underlättats av Irantvisten. Tvärtom, Israels relation med USA:s administration har väl aldrig varit sämre än under Obama.

Inför nästa förhandlingsrunda har Rouhani intagit en tuff attityd där han säger offentligt att Iran under inga omständigheter kommer att avveckla sina nukleära faciliteter och man är bestämd med att fortsätta anrikningen av uran för fredliga ändamål.

Hökarna i USA:s kongress anser att anrikningsanläggningen i Fordow – belägen nära den heliga staden Qom och insprängd i ett berg – måste stängas liksom tungvattenanläggningen i Arak som kan framställa plutonium. Till denna hållning har Saudi liksom Israel anslutit sig. Saudi av maktpolitiska och religiösa skäl, Israel av rent säkerhetspolitiska eller överlevnadsskäl.

Efter 35 år av teokratisk autokrati och hätsk retorik mot väst i allmänhet och Israel och USA i synnerhet är naturligtvis förtroendet för Irans ledarskap mycket lågt och misstänksamheten välgrundad. Dramat kommer att ställas på sin spets om någon definitiv uppgörelse inte ingås inom sex månader. Då kommer hökarna i USA att kräva nya sanktioner och där beslut redan har tagits i representanthuset men där man avvaktar utgången av förhandlingarna i Genève.

Det går inte heller utesluta att Israel slår till först mot någon av de anläggningar som är aktuella. Det skall heller inte uteslutas att ny information kommer fram via Israels underrättelsetjänst vilket skulle ge USA:s hökar ytterligare vatten på sina kvarnar. En salomonisk lösning vore naturligtvis att föredra men jag tror att osvuret är bäst.

Och så är det svårt att veta var de övriga stormakterna står i frågan och, som sagt, om det föreligger en reell möjlighet för en ny liberal revolution i Iran? Lägg till detta det blodiga inbördeskriget i Syrien där Saudi och Iran står emot varandra medan resten av världen intar en passiv hållning, åtminstone officiellt.

Förtroendet för regimen stärktes knappast när den iranska dagstidningen Kayhan – som står mullorna nära – varnade president Rouhani att åka till Johannesburg och övervara minneshögtiden för framlidne Nelson Mandela. Väst hade enligt tidningen gillrat en fälla där Rouhani riskerade att stöta ihop med och falla i armarna på Obama, ”chefen för Den stora Satans regering”.