Intrigerna på SVT

”DU KAN SÄTTA DIG DÄR BORTA I HÖRNET”

Ett kapitel ur Elisabet Höglunds nya bok ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar” (Ekerlids förlag):

Jag har tidigare sagt, att man aldrig ska utgå ifrån

Det är bara de särskilt utvalda, som har ett fi nt jobb som väntar på dem, när de kommer hem.

Låt mig ta några exempel:

När Eva Hamilton, numera vd på SVT, 1996 kom hem efter sina tre år som korrespondent i Bryssel, fick hon efter sin mammaledighet ett eget nyhetsprogram, en nyinrättad lunchsändning, skräddarsydd åt sig. Men för att tacka ja till erbjudandet som programledare för denna sändning (ett uppdrag som Claes Elfsberg och Ulla-Carin Lindqvist redan hade tackat nej till) krävde Hamilton, att programmet skulle innehålla en minst tio-femton minuter lång direktsänd intervju med ”dagens intressantaste person”, en intervju som hon själv skulle göra.

Hon fick förstås som hon ville.

Alltför låga tittarsiff ror och en alltmer urgröpt budget gjorde att lunchsändningen lades ner efter bara några år för att återuppstå som en nyhetssändning i den digitala nyhetskanalen SVT24. Men då hade Eva Hamilton redan blivit inrikeschef på Aktuellt – helt enligt den karriärplan hon själv med hjälp av ett antal nyckelpersoner på SVT, bland annat dåvarande vd:n för SVT Sam Nilsson, hade lagt upp åt sig.

*

När Eva Hamilton inte längre ville vara reporter eller programledare, bestämde hon sig för att bli chef. Beslutet fattades, sedan hon 1997 hade erbjudits tjänsten som vd för Utbildningsradion, ett jobb hon absolut inte ville ha. Däremot passade hon på att utnyttja tillfället till att få en dyr och skräddarsydd chefsutbildning av SVT.

Sam Nilsson godkände idén. Därefter vandrade Eva vidare, från jobbet som inrikeschef på Aktuellt till tjänsten som chef för den nyinrättade enheten Nyheter & Samhälle för att därefter utses till chef för SVT Drama och slutligen 2006 till vd för hela Sveriges Television. Jag nämner henne, därför att hon är så unik. Ingen har mig veterligt gjort en sådan enastående karriär inom Sveriges Television som Eva Hamilton.

Som intervjuare var hon utmärkt, som nyhetsreporter medelmåttig och som nyhetsprogramledare direkt dålig. Hennes realistiska syn på sig själv gjorde, att hon insåg sina svagheter. Hon förstod själv, att hennes återstående karriärmöjligheter låg i att bli chef på någon nivå inom företaget, inte i själva programverksamheten.

Det är denna målmedvetenhet jag alltid har imponerats av hos Eva Hamilton. Hon har haft självinsikt och alltid sett var hennes långsiktiga potential funnits.

Men utan hjälp av chefer med makt hade hon aldrig nått dit där hon befi nner sig idag. Det är essensen i mitt resonemang.

När Jan Axelsson 1992 avgick som inrikeschef och svingade sig upp till posten som Rapportchef, utsåg han en person vid namn Hans Månson till sin efterträdare på inrikeschefsposten.

Redan vid första ögonblicket gillade jag Månson. Han var gladlynt, jovialisk, trevlig och verkade vilja göra något av sitt jobb. Han var, liksom jag själv, intresserad av undersökande journalistik. Jag fick för mig, att han skulle kunna bli ett stort stöd för mig i sådana projekt.

Men bara efter att ha vistats en halvtimma i samma rum som han, ändrade jag uppfattning. På Hans Månsons första arbets342 dag och några minuter innan morgonmötet skulle börja, hörde jag honom halvhögt viska i Eva Hamiltons öra:

– Eva, dig ska vi göra något stort av!

Jag trodde inte mina öron. Att av misstag få höra, hur den nye chefen direkt lovade en av mina kollegor att ”göra något stort av henne” var obehagligt. Det var en information jag inte ville ha. Jag hade av misstag blivit invigd i en hemlighet, som det aldrig var meningen, att jag eller någon annan skulle känna till.

Hans Månson hade varit klantig nog att inte tala tillräckligt tyst. Jag misstänkte därför, att han skulle komma att spela ett dubbelspel på redaktionen, ett dubbelspel som han trodde, att ingen annan än Eva Hamilton visste om.

Detta förstörde inte bara min tilltro till honom. Det förstörde också min relation till Eva Hamilton. Hur skulle jag kunna vara ärlig och rättfram mot henne, när jag visste, att det hela tiden fanns en dold agenda till förmån för henne på SVT. Jag rös av obehag.

Hans Månson fick emellertid inte stanna kvar på Rapport särskilt länge. Tidigt uppstod missnöje med hans sätt att leda arbetet. Han var en journalist med ett enormt idéflöde och en bedövande entusiasm. Problemet var bara, att han aldrig orkade fullfölja sina idéer. Han bar inte ända fram. Det mesta föll platt till marken.

Det var mycket väsen för lite ull – eller mycket snack och lite verkstad, som det också heter. Detta irriterade till slut även redaktörerna. Månson var säkert duktig men passade inte in i Rapports värld, där det var handlingskraft och inte flum som gällde.

Efter bara något år petades Hans Månson från tjänsten på Rapport men lika snabbt befordrades han till biträdande redaktionschef på Aktuellt, förmodligen som ett plåster på såren.

Turerna kring Hans Månson och hans märkliga löfte till Eva Hamilton – eller rättare sagt sättet att uttala löftet på – får mig att erinra mig en annan händelse under samma period. Jag hade blivit bjuden på fest hemma hos Eva Hamilton och hennes man Calle. När alla hade gått hem, blev Calle och jag sittande kvar i köket och pratade. Då avslöjade Calle något som jag först trodde var ett skämt:

– Elisabet, du ska veta, att Eva är alldeles besatt av dig. Hon pratar om dig hela tiden och jämför sig ständigt med dig.

Hoppsan! Jag blev konfunderad över den information jag fick och som jag heller inte ville ha. Samtidigt blev jag smickrad över att denna energiska och framåtsträvande kvinna, som redan hade anträtt en fenomenal karriärbana på Sveriges Television, hade mig som journalistisk förebild. Det fick mig att undra, hur pass tuff och självsäker hon egentligen var.

Mot min vilja kände jag, att jag fick ett övertag över henne. Eva och jag hade varit arbetskamrater, kollegor och vänner i många år och jag beundrade hennes journalistiska driv. Att då få höra att hon på något sätt kände sig underlägsen mig var inte bra, eftersom jag tyckte, att hon själv alltid hade varit duktig. Framförallt hade hon en egenskap, som jag saknade. Hon visste, hur en slipsten skulle dras för att ta sig fram i karriären.

Med detta vill jag säga, att det inte räcker med att vara en duktig journalist för att lyckas. Man måste kunna spela spelet också. Det kunde Eva, men det kunde inte jag.

*

Låt mig vända tillbaka till år 2000.

När Morgan Olofsson, en annan SVT-stjärna, kom hem från sin korretjänst i Washington ett halvår efter mig, hade chefen för Nyheter & Sport Ingvar Bengtsson redan bestämt, att Morgan skulle bli utrikeschef i den stora nyhetsorganisation, som skulle sjösättas till hösten. Tjänsten var skräddarsydd åt Morgan Olofsson. Han hade trots sin ungdom redan hunnit med att arbeta som korrespondent både i Moskva och Washington. Han var, liksom Eva Hamilton, också en av Jan Axelssons rekryteringar och påläggskalvar tillsammans med Mats Knutson.

Olofsson hoppade emellertid av utrikeschefsjobbet redan efter tre månader. Ändå förblev han inte lottlös. Istället fick han det fina jobbet som programledare på Gomorron Sverige. Några år senare gick han vidare till jobbet som programledare för Rapport och ytterligare några år senare utsågs han efter en gedigen chefsutbildning till chef för Rapport.

Det fanns alltså stjärnor på Sveriges Television, som tidigt sattes i plantskola och som senare belönades med skräddarsydda tjänster eller egna program, när de kom hem efter sina år som utrikeskorrespondenter. Jag tillhörde inte den skaran, trots att jag hade varit en uppskattad korrespondent i Bryssel, både hos chefer och tittare.

När jag återvände från Bryssel, hade jag därför inga arbetsuppgifter, som låg och väntade på mig. Min tjänst som politisk reporter hade övertagits av Mats Knutson, som rekryterats från Svenska Dagbladet som vikarie för mig. Nu var han fast anställd, mycket uppskattad och därmed orubblig på sin post.

Så politisk reporter kunde jag inte bli igen – och ville det inte heller, trots att jag alltid hade älskat att arbeta med politik. Men att slåss både mot K-G Bergström och Mats Knutson och ändå till sist få nöja mig med smulorna, som föll ner från deras bord, det ville jag inte förnedra mig till.

Jag visste, att jag inte skulle ha en chans att hävda mig mot dessa megastjärnor utan att tvingas ta strid varje dag, en strid som jag på förhand visste, att jag skulle förlora. Jag visste också på förhand på vems sida cheferna skulle ställa sig. Det var inte på min sida.

Redan på 90-talet hade jag fått nog av strider och revirpinkeri. Om sanningen ska fram, var det faktiskt för att slippa de ständiga revirstriderna med K-G Bergström (som jag annars gillade skarpt) som jag tackade ja till Brysseljobbet. Ibland tror jag rentav att det också var därför jag blev erbjuden detta jobb.

Rapport ville bli av med ett problem. I flera år hade K-G Bergström och jag delat på uppdraget som politisk kommentator men denna uppdelning fungerade inte alltid särskilt rättvist. Bråk uppstod, som ibland urartade till rena sandlådefejderna, fejder, som till slut blev direkt förnedrande både för K-G och mig.

Jag misstänker därför, att cheferna på Rapport inte längre hade någon lust att fortsätta att fördela gracerna mellan två så starka personer som K-G och mig. Någon av oss måste bort. Valet föll på mig. Därmed var revirpinkeriet ett avslutat kapitel, åtminstone i Rapports inrikesgrupp.

Själv tyckte jag, att det var skönt. I Bryssel slapp jag den här sortens konflikter, som inte ledde någon vart och som bara stal energi. Det var mitt flyktbeteende, som kom tillbaka, min rädsla för att ta strid på allvar.

*

När jag stod där på redaktionen igen i början av januari 2000, visste jag inte ens, var jag skulle sitta och frågade inrikeschefen Mildred Erikson:

– Du kan sätta dig där borta i hörnet, svarade hon och pekade på ett ledigt bord längst bort i fönsterraden i kontorslandskapet.

Jag gick dit, ställde min handväska på skrivbordet, loggade in mig på datorn men visste inte, vad jag skulle arbeta med. Jag kände mig den dagen som en precis lika stor främling som jag hade känt, när jag för första gången tre och ett halvt år tidigare klev in på min nya arbetsplats i Bryssel.

Eftersom ingen hade krattat manegen åt mig, gällde det för mig att börja om från början. Några gamla meriter kunde jag inte åberopa, trots att jag hade arbetat på Rapport i tretton år. Jag var plötsligt ingenting längre. Jag hade reducerats till en allmänreporter vem som helst. Min karriär hade toppats under åren i Bryssel men när jag återvände hem, var jag tillbaka på ruta ett.

Åren i Bryssel hade karriärmässigt inte betytt någonting för mig. Tvärtom. Karriärstegen rasade ihop. Jag fanns inte längre. Kanske ansågs jag till och med förbrukad.

Detta var en egendomlig upplevelse, eftersom jag minst av allt kände mig förbrukad. Tvärtom hade jag återvänt till Sverige med nya kunskaper, nya erfarenheter och nya journalistiska perspektiv. Samtidigt behärskade jag det journalistiska hantverket som TV-reporter mycket bättre än tidigare. Bryssel var den bästa skola jag någonsin har gått igenom.

Jag ska dock villigt erkänna, att jag inte var den enda före detta utrikeskorrespondenten på SVT, som blev behandlad på det här sättet. Det hade funnits och fanns fortfarande korrar, som känt sig lika hemlösa som jag, när de återvände till sin gamla arbetsplats – utan arbetsuppgifter och med självkänslan nedtryckt i skosulorna.

Ett sådant exempel var Elisabeth Hedborg. När hon i mitten av 90-talet återvände till Rapport efter många år som hyllad korrespondent i Moskva, frågade hon kanalchefen Ingvar Bengtsson om hon kunde få jobba med lite längre reportage och program, där hon skulle få använda sina erfarenheter som korrespondent och sina kunskaper om Ryssland, Baltikum och det forna Sovjetunionen.

Nix, svarade Ingvar Bengtsson. Elisabeth Hedborg skulle inte särbehandlas, även om hon hade varit en uppskattad, för att inte säga beundrad, Moskvakorrespondent. Elisabeth kommenderades istället att sätta sig vid utrikesdesken och gå igenom newsbilder från bildbyråerna för att sedan klippa ihop ett och annat inslag av detta material.

Detta var naturligtvis ett jobb, som också måste göras, men varför man satte en av sina mest lysande medarbetare på ett sådant rutinarbete var för mig fullkomligt obegripligt. Att kalla det slöseri med mänskliga resurser var ett understatement.

Efter några månader sa Elisabeth Hedborg upp sig och lämnade Sveriges Television för att bli informationschef på Nobelstiftelsen. Såvitt jag vet gjordes det inget för att hålla henne kvar. Att släppa iväg Elisabeth Hedborg på det här sättet tyckte jag var en skandal utan like.

Dessvärre var det så företaget behandlade flera av sina stjärnor. En förklaring kan vara, att dessa lite udda stjärnor inte förstod, att de bara kunde göra fortsatt karriär på Sveriges Television, om de ständigt slickade cheferna i röven, alltid ställde in sig hos sina överordnade och fj äskade och lismade varje gång tillfälle bjöds.

Liksom jag själv trodde säkert Elisabeth Hedborg, att man kunde komma lika långt med kompetens och erfarenhet. Det kunde man inte. Dessutom tilläts inte några ”gamla” Rapportstjärnor tränga ut de nya påläggskalvar, som företaget hade bestämt sig för att satsa på.

*

Själv ägnade jag mig efter hemkomsten från Bryssel åt att under dagar och veckor grubbla över vad jag skulle syssla med. Till en början fick jag enstaka uppdrag av redaktionen. Jag fick till exempel bevaka Förintelsekonferensen i Stockholm i slutet av januari.

När Storbritanniens dåvarande fi nansminister Robin Cook besökte Stockholm en vecka senare, var det jag som fick göra den intervjun. Och när Frankrikes premiärminister Lionel Jospin samma vinter även han besökte Stockholm, fick jag även denna gång göra intervjun – på franska.

Men därefter var det slut. I fortsättningen fick jag själv söka efter arbetsuppgifter.

*

En dag kom jag på en lysande idé, som tillfälligt skulle befria mig från mina våndor. Jag tänkte göra en reportageserie för Rapport, där jag jämförde matpriserna i Sverige med matpriserna i Belgien, som jag visste var oerhört mycket lägre.

Jag skulle också jämföra de skyhöga svenska priserna på byggnadsmaterial med motsvarande, betydligt lägre priser, i Belgien. Slutligen skulle jag berätta, hur billigt det var för en svensk att själv importera en ny eller begagnad bil från Belgien, Tyskland eller Danmark.

Jag fick OK på förslaget och satte genast igång med researchen. Min fotograf och jag åkte ut och fi lmade matvaror, byggmaterial och bilar i Sverige och åkte sedan ner till Belgien och filmade exakt samma varor där.

När jag sammanställde alla priser och räknade om valutorna, upptäckte jag som väntat absurda och oförklarliga prisskillnader. De svenska priserna låg skyhögt över de belgiska. I Bryssel kunde man köpa en svensktillverkad handsåg av märket Sandvik för en tredjedel av det pris man fick betala för exakt samma såg i Sverige (!) Vanliga verktyg och verktygsmaskiner kostade i genomsnitt hälften så mycket i Belgien som i Sverige, för att ta några exempel.

Det var ett hästarbete jag hade lagt på mig själv under dessa vinterveckor år 2000 men det var ett arbete, som jag visste skulle ge resultat och leda till ett riktigt scoop. Jag kände också, att jag fick användning för mina kunskaper och erfarenheter både från Europa och Sverige, vilket var jackpot för en hemvändande Brysselkorrespondent.

Jag märkte snart, hur materialet svällde och insåg, att det inte kunde stanna vid ett par treminutersreportage i Rapport. Materialet krävde större utrymme. Jag kom att tänka på TVprogrammet Reportrarna i Malmö, där min gode vän och kollega Bosse Holmström var primus motor och den stora stjärnan. Bosse och jag hade vid två tidigare tillfällen samarbetat i reportageform för Reportrarna.

Bosse blev eld och lågor. Det här materialet skulle Reportrarna ha. Programmet skulle sändas redan i början av april. Jag hade bara ett par veckor på mig att färdigställa resultaten.

Genomslaget hos tittarna blev enormt. Aldrig i hela mitt liv har jag fått så mycket respons för ett TV-program som den där gången. Tusentals mejl vällde in i min mejlbox. Telefonerna gick varma och brevskörden bara växte och växte. Folk ville veta allt: Vart skulle man resa för att få tag i det där billiga byggma349 terialet och vem kunde man importera de där billiga bilarna av?

I flera månader satt jag där som en levande rådgivningsbyrå. Jag kände, att jag hade revanscherat mig. Nu skulle väl cheferna ändå återupptäcka mig och vilja satsa på mig igen.

Men nej. Cheferna var fullt upptagna med att ombilda sin nyhetsorganisation. Ingen tog någon notis om mig. Istället slogs cheferna internt om vem som skulle få de fi naste jobben i den nya organisationen. Eva Hamilton hade av någon outgrundlig anledning redan bestämt, att hennes gode vän, promotor och beskyddare Jan Axelsson skulle bli chef för den stora nyhetsdesken.

*

Efter succén med prisreportaget i Reportrarna gick luften återigen ur mig. Jag gick ner i svart igen. Samtidigt började jag känna mig konstigt trött och fick diff usa sjukdomssymptom. Mest orolig var jag för smärtorna i hjärtat och lungorna. Jag kände mig förkyld trots att jag visste, att jag inte hade vare sig någon förkylning eller någon influensa. I takt med den tilltagande tröttheten tog nedstämdheten och depressionen ett allt hårdare grepp om mig.

Jag fick tid hos en företagsläkare på SVT. Hon konstaterade, att jag förmodligen hade fått något fel på hjärtat och skickade en remiss till hjärt-lungröntgen. Jag gick aldrig dit. Jag visste, att jag varken var hjärtsjuk eller lungsjuk. Mina problem berodde på andra faktorer. Jag visste bara inte vilka.

Jag blev allt sämre och kände mig allt konstigare samtidigt som depressionen blev djupare och djupare. Under Rapports morgonmöten blev ibland känslorna av vanmakt så starka, att jag var tvungen att rusa ut på toaletten och kräkas.

Nedstämdheten gjorde, att jag började känna mig värdelös och oduglig igen. När jag stod där på morgonmötena och förstod, att jag inte heller denna dag skulle få något uppdrag utlagt på mig, blev toaletten min enda tillflykt.

Men trots att jag själv visste, att jag led av någon konstig sjukdom, så var det ingen i min omgivning, som fick veta något. Allt höll jag för mig själv och försökte utåt vara lika låtsasglad som alltid.

I mitten av maj 2000 stod jag inte ut längre. Jag måste få veta, vad jag led av. Jag ringde upp företagshälsovården igen och bad om en besökstid, den här gången hos SVT:s chefsläkare, som jag hade större förtroende för. Jag bad honom ta alla slags blodprover på mig, inklusive sköldkörtelprov. Jag kände på mig, att det kunde vara sköldkörteln det var fel på.

Många diffusa sjukdomssymptom kan bero på rubbningar i ämnesomsättningen, som styrs av sköldkörteln. Eftersom jag hade haft problem med sköldkörteln redan som barn, fanns det starka skäl att ta just det provet, något som läkarna nästan alltid försummade att göra. En vecka senare fick jag beskedet:

– Dina sköldkörtelvärden är skyhöga, Elisabet. Ett normalt värde ska ligga på långt under 10 (någonting). Du har 70.

– Du har giftstruma.

Giftstruma!!! Jag visste, vad det betydde. Bosse hade haft giftstruma och blivit opererad två gånger. Nu hade han ingen sköldkörtel kvar utan gick på Levaxin. Min sköldkörtel hade av någon anledning också börjat överproducera ämnesomsättningshormon.

Jag fick remiss till en specialist på Södersjukhuset, som konstaterade, att min sköldkörtel var kraftigt förstorad. Kanske hade jag en inflammation i sköldkörteln, men någon medicinsk behandling fick jag inte.

Istället skrev företagsläkaren ut Cipramil mot min depression.

– Cipramil kan du ta, sa han. Det är inte farligt. Men se till att du trappar upp dosen långsamt. Annars kan din depression förvärras.

Cipramil hade jag hört talas om. Det var ett så kallat lyckopiller, ett SSRI-preparat. Åt man Cipramil, skulle depressionen försvinna och man skulle bli glad igen. Nåja, inte naturligt glad.

Man skulle bli icke-ledsen. Cipramilen planade nämligen ut alla känslor. De djupa dalarna av mörker försvann, men tyvärr försvann också de efterlängtade topparna av glädje. Istället gick jag omkring i en ”lagomtillvaro” berövad alla känslor.

Just då tyckte jag, att det var OK att äta Cipramil. Hellre halvglad än djupt deprimerad. Samtidigt visste jag, att nedstämdheten i första hand hade med mina sköldkörtelrubbningar och min arbetssituation på SVT att göra, inte med någon eventuell serotoninbrist i hjärnan.

Sedan jag hade fått min diagnos, gick allt väldigt fort. Jag förändrades snabbt. Håret blev risigt, färglöst och sprött. Rösten blev hes och skrovlig. Jag drabbades av kraftiga svettningar och kände mig alltid febervarm. Jag hade ofta hjärtklappning samtidigt som jag plågades av ständiga diarréer.

Min kropp gick på högvarv. Det kändes som om jag satt i en bil, där gaspedalen hade hängt sig. Hur mycket jag än försökte bromsa, gick bilen bara fortare och fortare.

På en och en halv månad gick jag ner tolv kilo i vikt trots att jag åt precis som vanligt. Viktnedgången var i och för sig inget jag sörjde över, eftersom jag alltid hade fört en ojämn kamp mot min vikt. Nu plötsligt bara rann fettet av mig utan att jag behövde röra ett fi nger.

På sensommaren bad jag min företagsläkare att skriva ut Levaxin åt mig. Det ledde till att sköldkörtelproblemen successivt försvann. Jag blev starkare – och mindre deprimerad. Tyvärr började jag sakta men säkert återta min gamla vikt. Det tog ungefär ett år. Kanske berodde viktuppgången på Cipramilen, som jag fortfarande åt. Den här sortens mediciner leder ju ofta till övervikt.

Copyright: Elisabet Höglund och Ekerlids förlag