Intervju med the Economist nya chefredaktör

LONDON John Micklethwait, chefredaktören för den anrika tidningen The Economist, har lagt London för sina fötter. Åtminstone geografiskt. Från sitt nya kontor i Economist-skrapan i St. James’s eleganta kvarter har han en utsikt som täcker in halva London.

– Inte illa, säger han och bjuder in Realtid.se till sitt sparsamt möblerade chefsrum.

Han är ny på posten, det är drygt tre veckor sedan han tog över chefsstolen. Med ett leende erkänner han att det kom ganska oväntat.

– Men det är en ära och det bästa jobbet inom journalistyrket…

Han efterträder Bill Emmott, som nu ska skriva böcker på heltid. Under hans tid steg upplagan år efter år.

– Ja, Bill var oerhört framgångsrik och att följa i hans spår blir en svår uppgift. Om jag har en agenda är det att fortsätta i hans anda, men ändå komma med nya idéer. Internet tvingar oss till att tänka om ständigt och vi ser redan den effekt detta medium har haft på dagspressen och dess annonsförsäljning. Vi måste se internet som ett komplement. I dag blir vi bombarderade med information, vi har ännu inte lärt oss att destillera det vi tar till oss och här ser jag att The Economist har en roll.

John Micklethwait ser internet som en meny med aptitretare, medan The Economist med sina djupgående analyser kan erbjuda en mättande måltid.

The Economist har mer än 160 år på nacken och från att ha varit en smal tidning med liberala idéer, har tidningen under efterkrigsåren breddat både bevakningsområden och geografisk spridning.

Upplagan ligger kring 1,1 miljon, varav Storbritannien står för 162.000 exemplar. Den största marknaden är USA, i Sverige ligger upplagan kring 8.000.

– Men vi ser Sverige som en växande marknad, säger John Micklethwait, och tillägger snabbt att han hoppas att under hans styre ska upplagan nå nästa magiska miljontal. Det är USA och därefter Asien som ska bli tillväxtmotorn.

– I Kina måste de som vill köpa tidningen ha en licens från regeringen. Det kommer inte att hålla i längden, med alla dessa kinesiska studenter som läser ekonomi vid amerikanska och europeiska universitet och nu vant sig vid att få sina nyheter ocensurerade. I Indien har vi problem med vårt pris, där är så många tidskrifter helt gratis.

De liberala idéerna som är grundplåten i tidningens filosofi har inte rubbats. Tidningen har under årens lopp stöttat både de konservativa och Labourpartiet. I det senaste parlamentsvalet stod de bakom Tony Blair, men i Bill Emmotts sista ledare och den enda han skrev med underskrift, påpekade han att det var dags för Blair att gå.

– Vi fortsätter i samma anda, erkänner han och han förutspådde mycket riktigt att Blair skulle få sig en smäll i kommunalvalen, som ägde rum samma dag som intervjun.

John Micklethwait har makt. Som chefredaktör kan han påverka och driva frågor utan att ägarna kan lägga sig i.

– Ja, det är en lyx. Vi är helt oberoende av våra ägare som är en stiftelse, i vilken Pearsson, som äger Financial Times, har en andel. En annan fördel är att allt vi skriver är osignerat – förutom chefredaktörens avskedsledare. Detta är unikt i brittisk press och är en viktig del av vårt varumärke.

På frågan om hur tidningens journalister reagerar mot denna påtvingade anonymitet svarar han att de uppmanas av redaktionsledningen att skriva böcker, delta i radio och tv-program för att på så sätt bygga upp ett namn. Själv har han under sina 19 år på tidningen skrivit en handfull böcker om USA och företagsekonomiska ämnen. Under ett flertal år vistades han i USA som tidningens korrespondent i Los Angeles och i New York.

Tidningen förlitar sig till 80 procent på alster från de egna journalisterna, de resterande 20 procenten skrivs av journalister som är på plats i de delar av världen, där The Economist inte har en korrespondent. För närvarande har tidningen medarbetare på tjugofem platser i världen. Sverige täcks av Skandivanienkunniga europeiska korrespondenter.

Så vad läser du själv?

– Jag måster erkänna att jag har ett omättligt behov av nyheter och läser Financial Times, Herald Tribune och Washington Post, som jämte Wall Street Journal är mina favoriter. De har en alldeles egen identitet. Och det är något vi värnar om på The Economist också, säger John Mickletwaith med eftertryck.

Pia Helena Ormerod

frilansmedarbetare

redaktionen@realtid.se