Ingen vill torska

Förhoppningarna inför årets tur till vattnen strax norr om Lofoten var stora, i år skulle rekordet slås. De andra lagen suktade efter revansch. Facebookgruppens kommentarer och nidbilder hade blivit alltmer vässade och vänskapligt (nåja) hånfulla ju närmare avresan man kommit.

Fisketuren var inne på fjortonde året men för mig var det premiär. Tillsammans med två andra förstagångsfiskare hade jag flugit till Kiruna varifrån vi bilat ut till den norska kuststaden Harstad. Där väntade de övriga grupperna, ett tjugotal personer med valbiff och kall öl. Efter pubbesök och väl utnyttjat dygnetruntljus stävade vi nästa morgon ut mot öarna för att möta kjempetorskarna.

Landskapet är nästan plågsamt vackert häruppe. Med lekfull hand har gud stuckit ned snöklädda alper i nordatlantens friska vatten. Sluttningarna mot havet är smaragdgröna, strösslade med små vita hus och gårdar. Ulliga får betar på bergsidorna och fullkomnar den pastorala idyllen. Kanske tyckte skaparen att något ändå saknades när han lade till kritvita stränder och sandbankar som färgar det kristallklara vattnet tropiskt turkost.

Se men inte bada dock; trots golfström är vattentemperaturen runt åtta grader. Men vi var ju inte här för att bada…

Några veckor tidigare hade jag varit på ett annat mansläger. Stämningen var besläktad men syftet ett annat: att lära mig bli en bättre tennisspelare. Resan var arrangerad av den lokala tennisklubben och platsen var ett hotell med grusbanor på Mallorca. Två tränare, femton gubbar och en tjej.

Under fyra intensiva dagar spelade jag mer tennis än jag normalt får ihop på ett helt år. Två timmar varje morgon på de solstekta, röddammiga banorna och tre på eftermiddagen.

Under dessa tennisdagar drabbades jag av starka tvivel (på mitt fortsatta tennisutövande), tillfällig hybris, vätskebrist, gummiarm och slutligen solsting. Bättre tennisspelare? Vet inte, men definitivt med större insikt om mina brister. Jag började spela i vuxen ålder (40) och kommer aldrig komma ikapp gamla juniormästare, oavsett om de inte tittat åt en racket de senaste tjugofem åren. Det är skillnad på att ha en dålig dag och en DÅLIG dag. För mig innebär den att falla hela vägen till botten. Och sedan en bit till. Och en bit till.

Hur som helst, det här var ett träningsläger och den enda jag tävlade mot var mig själv. Intalade jag mig … sa tränarna… men här liksom på fisketuren, dolde sig ett stort antal vinnarskallar bakom den kamratliga framtoningen. Trivselmomenten, jammandet, måltiderna, ölsejdlarna som vi vänskapligt höjde mot varandra var visserligen äkta, men samtidigt avledande manövrer, ett skuggspel för att neutralisera vad det verkligen handlade om: Att vinna. Komma först. Fånga störst.

En cigarr är aldrig enbart en cigarr – lika lite som ett armbandsur handlar om tid eller en bil om transport. För hur trevligt en grupp män än kan ha tillsammans så lurar ändå alltid tävlingsmomentet bakom varje vänlig handling, varje skål, varje ryggdunk och välgångsönskning. Kanske är tävlandet själva förutsättningen för att män överhuvudtaget ska kunna ha ett meningsfullt socialt utbyte av varandra.

Hur gick det då med jättetorsken? Under de tre dagar som följde fiskade vi, drack öl, åt fantastiska måltider, vandrade i fjäll, sjöng och spelade i midnattsolens sken. Allt var perfekt. Inget saknades. Förutom just en sak. Rekordtorsken. Den som simmade där, djupt ned i allas medvetande.

För så funkar det manliga umgänget – alla vill ha jättefisk men ingen vill torska.