Icehotel, farsan och det eviga kretsloppet

Några höga rop, ytterligare en knuff och blocket glider snällt över traversen och lägger sig till rätta på muren av is med ett dovt ”klonk” – bakänden mot snöväggen. Ännu en bokstav på plats. Lite vattenlim i kylan och allt är fixerat. Nu är det bara översta raden kvar. Vi pustar ut.

Det är december år 2014 och min kollega och jag bygger en ”Art Suite” i is och snö på Icehotel i Jukkasjärvi. Konceptet Icehotel fyller 25 år och vi är inbjudna tillsammans med konstnärer, arkitekter och designers från hela världen.

Vårt rum är en hyllning till tryckerikonsten och består av enorma isbokstäver, blytyper, som skjuter ut ur ena kortväggen med ett avtryck i den motsatta. Vi kallar skapelsen ”Hot Type in a Cold Setting”. Typsnitten vi valt är Baskerville från Esquiretiden i New York, Bodoni och Akzidens från DN-omgörningen 2002 och Futura som är en hyllning till min pappa, förpackningsdesignern.

Två veckors intensivt ishackande, mejslande, snöblockslyftande och motorsågande ovan polcirkeln är ett välkommet slut på ett år som inneburit många förändringar. Ett år fyllt av förluster och förgänglighet. Ett år av både sorg och nystart.

Året börjar med att jag och min syster tömmer mina föräldrars designstudio. Två livsverk ska magasineras. Resultatet av två långa yrkesliv ska sorteras, gås igenom och slängas alternativt återvinnas.

Kort därpå går svärmor i New York bort och bara tre veckor senare dör min pappa av en hjärtattack i hemmet. Mamma ringer vid tolvtiden på natten, förvirrad, hon kan inte väcka honom. Vi bor nära, är där inom kvarten.

112 och upplivningsförsök i väntan på ambulansen. Polisen är först på plats med defibrillator. Sedan kommer övrig räddningspersonal – ett förmodat dödsfall samlar alla kårer – och plötsligt är huset fullt av frasande overaller och sprakande komradios. Grova kängor dunsar i golvet och den kalla nattluften når hela vägen in i sovrummet.

Men pappa är död. En efter en lämnar livräddarna platsen. Vi sitter ensamma kvar, tröstar mamma. Resten av familjen är på plats. Sedan kommer en läkare för dödsattestens skull och sist anländer bårpersonalen. De lägger pappa på en bärbar brits, jag öppnar dörren och släpper ut dem. Hej då, säger de. Gårdsplanens grus knastrar under deras fötter när de försvinner i mörkret.

Hej då, säger jag. Hej då. Vad annat ska jag säga?

I vår smälter Icehotel och återgår även det till naturens kretslopp. Vårt rum med de gigantiska isbokstäverna, 350 kilosblocken, snöväggarna med de mödosamt utkarvade typsnitten förvandlas till vatten igen. Resultatet av två veckors dygnetruntjobbande rinner bokstavligen ut i Torne älv.

Vi har gått från blytid till istid till nutid. Sedan är allt borta. På nolltid.